Bokfrukost om Min bror av Jamaica Kincaid

Jamaica Kincaid utgivning har funnits i Sverige, via Tranan, i många år. Men det känns som att hon först nu, det senaste året har blivit mer omtalad i media. Eller? I frukostbokklubben samlades vi hur som helst härom morgonen för att samtala om Min bror.

Det är, har hon sagt, en självbiografisk bok om broderns döende i aids. Hon återvänder till Antigua för att hjälpa till med mediciner och bättre vård. Men möter också sitt förflutna väldigt påtagligt. Berättandet är cykliskt, ett repetitiv rytm likt en stream of consciousness .
Röster från samtalet:

Hon för en inre monolog, sedan ska hon berätta och måste förtydliga.
Omtagningar, om och om igen.
Kändes till sist tjatigt.
Hon är väldigt ärlig.
Det fattas en del i berättelsen om mamman, trots att hon säger så många ord.
Hon skriver som tankar är, snurrande.
Det är som att läsa poesi.
Jag blev så berörd av berättelsen.
Fantastiskt bra, en del i sorgearbetet?
Komplex som i familjeband
Varje mening är meningsbärande
Intressant samhällsskildring. Kontraster med den forna kolonin.
Relevant beskrivning av aids-behandling.
Tröttnade mot slutet. Men begrav honom nu!

Min bror. Jamaica Kincaid. Utgiven av Tranan 2018 i översättning av Niclas Nilsson.

Golda sov här

Det är ilska och frustration som brusar fram över boksidorna. Konflikten om rätten till landet står i fokus men är kondenserad till familjerna som bodde i alla husen i de gamla arabiska kvarteren i Västra Jerusalem fram till 1948. Husen bär på sin historia och författaren berättar om släkter och familjer som byggde och bodde där i de vackra villorna. Barn och barnbarn frågar människorna som bor där nu om och om igen: ”Vet du vems hus du bor i? Mitt!!”

Det är uppgivenhet och längtan tillbaka som omger de fyra-fem familjer som det berättas om. Den sorgligaste är arkitekten som lade ner sin själ på sitt vackra hus och som fram till sin död bar den allt mer rostiga husnyckeln i sin ficka, för att ha tillhands den dag då familjen skulle kunna komma tillbaka. Men det gör förstås inte.

Jag hade längtat efter en roman som denna, som beskriver också de här delarna av Jerusalem som de ursprungligen var, som berättar om det som hände i romanens form. Men jag blir besviken. Inte över det ensidiga ställningstagandet, varsågod för det. Inte heller för berättelserna, de är berörande. Nej, det är just att det blir ett hjärtats dokumentär i stället för en fullödig och lång litterär berättelse som gör att jag fortsätter att längta.

Golda sov här. Suad Amiry. Utgiven 2015. På svenska 2016 av Tranan, i översättning av Anita Theorell.