Bekännelser. Ett spännande ord. När en text rubricerar sig så killar det till av förväntan, inte sant? Nu ska man få sig något smaskigt till livs. Ett avslöjande som legat dolt men som någon nu måste få ur sig. Jag har läst några olika Bekännelser. Den äldsta är Augustinus, kyrkofadern som i åtskilliga böcker redogör för hur han blev kristen.
En annan som jag läst lite bättre av är Jean-Jaques Rousseau som skrev sina Bekännelser på sent 1700-tal. Första sidan i den första boken innehåller en stor mängd “jag”. Tjugotre stycken om jag inte minns fel. Min senast lästa Bekännelser innehåller också många “jag” men ännu fler “Gud” och “Jesus”. Bekännelserna är Nina Hagens.
Nina Hagen och jag, jag vet inte riktigt. Jag har alltid varit lite rädd för Nina Hagen. Med sitt expressionistiska uttryck och supersminkade ansikte och hårda musik trodde jag alltid att hon skulle, ja typ äta upp mig. Så när jag klev in i föreläsningssalen på årets bokmässa var det med skräckblandad förtjusning. Med mig hade jag en god vän som älskat NH sen de hängde i samma parker där nere i Tyskland. “Hon har alltid varit på gränsen, över gränsen. “ Föreläsningen var intressant därför att Hagen är så intensiv och svår att låta bli att bli tagen av. Men visst mått av väckelsepredikan fanns och framträdandet avslutades med att NH sjöng kristna sånger och spelade gitarr. Vi stod upp och lekte rockkonsert.
Bekännelserna då? Jodå, det är bitvis spännande läsning om punkdrottningens liv, musikliv och inte minst religiositet. Eller väldigt mycket religiositet. Gud och gudskärleken strösslas på många sidor
Den som vill anklaga mig för min “synd” inför Gud ska veta att jag är gömd i Jesus Krisus och att han förlåtit mina synder! Inte heller har jag syndat medvetet. Till synden hör medvetande och frihet. Jag visste inte bättre än så. Skulle det ha varit “synd” att jag så förtvivlat sökte efter den sanna kärleken? Den sanna kärleken som jag fick finna i Guds kärlek. Två härliga barn och den stora längtan efter dessa barn har blivit till genom två härliga kärleksrelationer! Cosma & Otis!
Gillar man Nina Hagen gillar man säkert det här boken trots allt missionerande. Själv charmas jag av den känslosamma uppbyggelsesträvan även om jag kan sakna teologisk analys. Och jag tänker att om det finns en gud, så hoppas jag att den ser ut som Nina Hagens.
Jag börjar längta till Bokmässan. Intressant ska det bli, både Mario Vargas Llosa och Herta Müller kommer vara där meddelar mässan i ett pressmeddelande.
Temat för bokmässan i år är tyskspråkig litteratur, Tre länder ett språk – Tyskland Österrike Schweiz.
Ni har väl fixat hotellrum eller boende på annat sätt? Annars börjar det bli hög tid nu. Kanske ska man boka tågbiljetter också.
Minns ni 80-talets tyska punkdrottning? Nina Hagen är aktuell med sin självbiografi Bekännelser. Temat för bokmässan är Tyskland så vad är en bättre match än Hagen+bokmässan=sant.
Jag var inte stor fan då men ser idag jättemycket fram emot att höra henne prata om sitt liv och bok. Från att levt i hektiska musikbranschen med droger, turbulens och ett liv där hon gjorde allt för att provocera i sin konst har hon nu konverterat och blivit religiös och gjorde under förra året en kyrkoturné.
Missa inte om du har vägarna förbi Göteborg i höst.
Här är ett reportage från tyska bibel-tv:
Andra tysktalande popstjärnor vi gärna ser på bokmässan i höst är Sandra, Thomas Anders och Dieter Bolan, Marian Gold, Ralf Hütter, Florian Schneider, Michael Cretu, Michael Münzing, Luca Anzilotti med flera.
Under sju fikaträffar återger ålderstigna fru Brücker i sakta mak livet i Hamburg under andra världskriget. Bomberna som föll, elavbrotten, matransonerna, desperationen efter sällskap och samtalen på matbespisningen där hon jobbade. Hon stickar medan hon minns, äter lite tårta, och gör vår berättare, romanens jag, otålig av iver att komma vidare i historien. Han vill höra hur hon, som för länge sedan varit granne med hans faster, kom på receptet till den berömda currywursten. Om ryktet ens stämmer att det var just hon som skapade det. Nåja, allting har sin tid, och fru Brücker, vill inte stressa. Exakt sju möten tar det visar det sig, innan han och vi får veta historien om upptäckten av den vitt kända kalvkorven. Sju möten som förtäljer en vardag i en tid vi läst sönder och samman i skolan. Inte mindre viktig för det, men det händer något när fokus ligger på annat än kriget, offren och förövarna. När personerna och livets detaljer ges utrymme att själva stå för historien, bara som de är.
Uwe Timm pendlar oerhört skickligt mellan Brückers minnen från krigets sista skälvande veckor, efterföljande år och nuet på ålderdomshemmet, där romanens jag av nostalgiska skäl nyfiket lyssnar. Ur osentimentala beskrivningar tecknas en helt vanlig kvinnas överlevnadsstrategi i en värld där allt annat rämnar. Det finns varken tid eller plats för självförebråelser över saker som hänt. Livet är nu, så varför inte ta vad som finns och göra det bästa av det?
Upptäckten av currywursten är en blandning av ett välbevarat gammalt fotoalbum och en perfekt berättad skröna. Jag har både hittat en författare att upptäcka, och en fiktiv hjälte att inspireras av.
Jag kissar på mej, fick hon äntligen ur sig.
Har ni gjort en sån bra bytesaffär?
Ja. Jag startar eget.
(s.166)
Nöden är uppfinningens moder. Och jag ser mig omkring för att kanske kunna skapa något jag med, trots brist på nöd. Hemgjord glögg är inte bra nog.
(Bokförlaget Tranan 2004, utgiven i original 1983 med titeln Der Untergeher)
En man, för länge sedan pianovirtuos , tänker tillbaka på den trio han på femtiotalet var en del av, tillsammans två andra nu framlidna pianovirtuoser. En av dem begick nyligen självmord i förtvivlan över att inte längre kunna styra sin notbladsvändande syster som lämnat det gemensamma hemmet för ett eget liv. Den andra, Glen Gould död i sjukdom och galenskap många år tidigare. Glen Gould var världens bästa pianist. Ett geni om vi får tro berättaren, som också skrivit en bok om den gamle vännen och sedermera även världskända pianogeniet. Fram och tillbaka tänker nu den kvarlevande berättaren på hur det egentligen kommit sig att trion utkristalliserats som den gjort. Tre helt olika personer, med helt olika förutsättningar och sätt att hantera livet. Hur de möttes och varför. Bitterheten över att inte vara den bästa, och att heller aldrig kunna bli det, tvingade både självmördaren, av geniet kallad Undergångaren, och berättaren, av geniet kallad Filosofen, att ge upp pianospelandet. Endast geniet skulle fortsätta, så var reglerna. Trots att de alla tre nått svindlande höjder i karriären genom högre studier på Mozarteum i Salzburg, var det så det fick bli, och där börjar slutet, faktiskt för dem alla tre.
På ett oerhört torrt sätt går berättaren, Filosofen, igenom självömkande livsåskådningar, principer hans vänner levt efter och det självförakt som tycks äta varje Österrikare inifrån vare sig den vill det eller inte. Berättaren lever förmodligen endast för att han flytt Wien för Madrid.
Undergångaren är lättläst och mycket rolig på ett torrt, nästan passivt aggressivt sätt. Däremot inte sagt att jag har fått ut speciellt mycket av den. Kanske kommer jag att tänka på den då och då, för att vissa passager har varit mycket roande, och för att sättet berättaren förhåller sig till sina bekanta är så uppenbart avståndstagande, men ändå kärlekssökande sätt, kanske så en ensam människa minns det som varit? Och så har vi Österrikehatet, otyglat och innerligt, bara det är roligt.
Ja, kanske blir det fler T Bernhard med tiden. Men det är inget jag kommer att prioritera.
Idag börjar Sveriges Radio P1:s följetong av Robert Musils Mannen utan egenskaper (Der Mann ohne Eigenschaften). De tjugo avsnitten läses av skådespelaren Anders Ahlbom Rosendal, och finns att lyssna på när man vill på webben. Österrikiska Musil var på flykt under stora delar av sitt vuxna liv och dog 1942 i Schweiz. Där fann man tusentals sidor av en ofärdig fortsättning på Mannen utan egenskaper, som aldrig publicerats. Dock har det skrivits många avhandlingar om vad romanen egentligen säger om tiden och människan. Musils litteratur förbjöds av nazisterna, och idag ses han som en av de mest betydelsefulla författarna, relativt okänd för många.
Vi fortsätter årets tysklandstema med en utlottning av italienska Selma Mahlknechts bok Ingen fara. På originalspråk Es ist nichts geschehenn. Boken handlar om systrarna Bess och Sandy som växte upp hos sin mormor. De har en komplicerad relation som efter ett självmordsförsök kanske börjar nysta upp sig.
Här kan du se en intervju med Selma Mahlknecht.
Vi har ett signerat exemplar av boken Ingen fara att lotta ut. För att vinna den vill vi att du svarar på frågan vad Selma Mahlknecht är utbildad till. Svaret finns i videon ovan.
Maila ditt svar till brkfstbookclub@gmail.com tillsammans med din adress så drar vi en vinnare i början av nästa vecka.
Vi träffas en gång i månaden och äter frukost och diskuterar en bok vi gemensamt läst. Bokklubben är öppen för vem som helst att vara med i. Mer info om var och när vi ses finns på Facebook.
Vi är också en litteraturblogg som skrivs av Petra Jankov Picha och Ann-Sofie Lindholm. Vi tycker om, kommenterar och recenserar (nästan) all sorts litteratur.
Bekännelser. Ett spännande ord. När en text rubricerar sig så killar det till av förväntan, inte sant? Nu ska man få sig något smaskigt till livs. Ett avslöjande som legat dolt men som någon nu måste få ur sig. Jag har läst några olika Bekännelser. Den äldsta är Augustinus, kyrkofadern som i åtskilliga böcker redogör för hur han blev kristen.
Minns ni 80-talets tyska punkdrottning? Nina Hagen är aktuell med sin självbiografi Bekännelser. Temat för bokmässan är Tyskland så vad är en bättre match än Hagen+bokmässan=sant.
Vi fortsätter årets tysklandstema med en utlottning av italienska Selma Mahlknechts bok Ingen fara. På originalspråk Es ist nichts geschehenn. Boken handlar om systrarna Bess och Sandy som växte upp hos sin mormor. De har en komplicerad relation som efter ett självmordsförsök kanske börjar nysta upp sig.
