Någon har inte läst, men tycker att författaren är tillräckligt intressant för att komma att lyssna på diskussionen. Någon annan har läst hundra sidor och vill bli övertygad att läsa vidare. Andra har läst och åsikterna om läsningen är blandade. En vanlig bokfrukost på Vetekatten alltså.
Vi börjar i romanen. Allt är i rörelse tar sin utgångspunkt i ett hus i Österlen där fotografen Joar förbereder sin retrospektiva utställning. Det går trögt. Tröskeln är hög numera för att ta sig samman, betrakta sitt verk och göra ett slags urval som visar…ja vadå? Somligt är man stolt över, annat skäms man för. Tankarna om skapandet gnager sig genom hela romanen. I stället läser han, lyssnar på musik, ser på tv, umgås med sin väninna Anne som då och då kommer över. Att vara sextioårig man, vad är det? Bara ångest inför döden?
I hasorna hänger brodern Nicklas, framgångsrik företagare av förpackningar. Han tränger sig in i Joars liv, rent bokstavligt in i huset. Samlar ”familjen” och sätter igång ett drev mot Joar med brev, sms och socialkontoret i bygden inblandad. Joar drar till Kanarieöarna men måste ändå återvända. Allt är åt helvete. Allt är i rörelse.
Vi diskuterar Lundells drag att lägga berättarjaget i boken så nära sitt eget liv. Österlen. Konstnärskapet. Det som gör att många ständigt tänker att det måste vara självbiografiskt. Ett berättartekniskt knep, tänker vi. Runt författaren finns många myter, förväntningar och fördomar. Varför inte dra nytta?
Samhällskritiken då? Gnället som flera recensioner pratar om. Jodå, mycket sätts under lupp och inte mycket kommer undan. Historien börjar strax före valet 2010 och den unkna politiska situationen beskrivs, kommenteras och ratas. Som vanligt ett Lundellskt finger upp i luften och känna av vart vindarna blåser. Men ingen lösning presenteras egentligen, påpekar en av frukostätarna. Därav kanske kommentarer om just ”gnäll”.
Någon saknar dramaturgi och gestaltning. Två viktiga vändpunkter lämnas därhän, menar man och berättelsen är en beskrivning. Någon annan säger att hela boken i sig är en gestaltning av ett tillstånd. Språket tenderar stundtals att bli prosalyriskt. Är det inte som bäst då, funderar vi? Det uppbrutna. Det associativa länkandet som gör att man inte får släppa taget för risken att glida ur berättelsen. Hur håller man fast?
Troligen skulle en del kunna skäras bort, omtagningar och ovidkommande som stör läsrytmen, säger vi och sväljer den sista tuggan av smörgåsen. Men exakt vad är vi osäkra på. För allt är i rörelse. Vi också.
_____
Jag gillar som bekant Ulf Lundells författarskap, musik och konst. Jag har förstås läst allt han har skrivit, från Jack 1977 till Allt är i rörelse 2011. Den enda romanen jag har läst om är Jack. Håller de fortfarande? Vinter i paradiset, Hjärtats ljus, En varg söker sin flock, Värmen – romanerna jag tyckte så mycket om? Jag ska kolla. Göra min egen retrospektiva sondering.
Var börjar jag en bloggy om denna säregna roman? Handlar den om relationen mellan läsare och författare? Om skrivande? Om kärlek eller något helt annat?