Månad: november 2015

Publicerat

Kvinna inför rätta av Louise Doughty

9789137143989[1]Yvonne Carmichael är 52 år gammal och genetikforskare med ett imponerande CV. Jag får intrycket av att hon tycker om sig själv, har förlikat sig med sina mindre positiva egenskaper och är en kvinna med självklar pondus och självförtroende.
Jag antar att det är dessa attribut som gör att hon utan åthävor plötsligt befinner sig i en passionerad kärleksaffär med en man hon kallar X. Hon vet var han jobbar, hon tror sig veta med vad och det räcker för henne. Hon behöver inte veta hans namn, hon är uppslukad av förtärande passion.

Det är i Yvonne huvud vi befinner oss romanen igenom och hon berättar sin historia med tillbakahållen nerv visuellt detaljrikt och genomsyrat med en viss ödesmättnad.
Jag åker med och slukar hennes ord. Jag gillar henne och läser rastlöst inför den händelse som är av sådan dignitet att den leder till rättegång med Yvonne som svarande.

Jag måste här bara nämna kapitel 16 som inleder scenerna i domstolen och som är lysande skrivet med plågsam detaljrikedom. Yvonne är på väg i fångtransport till domstolen Old Bailey, hon mår illa och föreställer sig livet utanför i Londons morgonsstress:

Jag har aldrig upplevt irritationen under måndagsmorgnarnas pendlande mer lockande. Kommer någon av alla de där människorna ens kasta en blick på den här transportbilen när den kör förbi på gatan, undra vem som kan sitta där inne?

När hon kommer fram till Old Bailey får hon en brandgul plasthaklapp med en siffra om halsen och forslas till en cell i väntan på att bli förd till rättssalen. Från och med nu är boken inte bara en bladvändare, den nogsamma skildringen av Old Bailey och den anklagades väntan på att rättegången ska börja kryper under skinnet på mig och jag tänker att jag nog aldrig läst en roman som så skoningslöst skildrar en rättsprocess från den svarandes horisont.

Det är klaustrofobiskt, psykologiskt utmattande och väldigt gripande, förmodligen därför jag hyser en sådan sympati med Yvonne. Jag läser bara några sidor i taget nu, jag står liksom inte ut. Det hjälper inte att försöka lätta upp läsningen med att tänka på de fåniga peruker som britterna bär i domstol eller på den trevlige karibiske vakten som bjuder Yvonne på te, men till slut har jag läst klart. Kvar hos mig finns Yvonnes öde och hennes bitterljuva minne av Apple Tree Yard.

Apple Tree Yard är romanens titel på originalspråk och egentligen tycker jag att boken borde hetat så även på svenska. Men föralldel Kvinna inför rätta är ju inte så pjåkigt det heller, framförallt är det en rejäl svensk titel som alla förstår.

Utgiven av Forum 2015, översatt av Manni Kössler.

 

Publicerat

Bokfrukost om Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

9789100151041[1]Som vanligt har bokcirkelns medlemmar haft olika läsupplevelser fast kanske mer än någonsin med Allt jag inte minns. Den nyligen förolyckade Samuel skildras utifrån olika personers hågkomster, ett innovativt grepp som ger en komplex intrig och ger sanning åt att vi alla upplever våra medmänniskor utifrån vårt eget sätt att betrakta verkligheten.

Det är således ingen vävd berättelse utan snarare byggs handlingen av fragment som läggs på varandra utan sömmar, kanske lite som ett kålhuvud, tätt och innehållsrikt. (Den enda gåta min mormor kunde var lapp på lapp, men ingen söm = kålhuvudet och det kan väl inte vara en slump att denna gåta poppar upp i mitt huvud för första gången på många år.)

Vi som lyssnat till boken vill ge en extra eloge till Jonas bror, skådespelaren Hamadi Khemiri, som läser boken lågmält, men ändå så uttrycksfullt när han ger röst åt de olika berättarna.

Några röster från i torsdags:

Jag bara smälte in i berättelsen.

Det tog mig ett tag att komma in i berättelsen.

Kredd för det snygga omslaget!

Man kan lita på Jonas när det gäller berättarteknik, det kommer något nytt hela tiden.

Jag tyckte om boken.

Man får inga svar av boken utan bara ytterligare frågor.

Jag är glad att vi valde Allt jag inte minns som cirkelbok skulle inte ha läst annars.

Jonas pratar så vackert, man hör hans röst i boken.

Jag ger den fyra av fem stjärnor.

Fragmenterad bild av Samuel.

Vem var Samuel? Man har fortfarande ingen bild av honom.

Svårt att komma in i boken.

Fantastiskt språk!

Vem var egentligen snål? Var det Vandad eller var det Samuel?

Fantastisk metafor Han gapade stort som om han försökte sola svaljet i lysrörsljuset.

Alla satt som i en bur och betraktade andra.

Författarjaget tycks ha upplevt en förlust och tolkar de olika berättelserna om Samuel utifrån sin egen förlust

Detta är en bok som vinner på en andra läsning!

Kul att Samuels mormors hus ligger i Älvsjö, där bor ju jag!

Jag gillade när Vandad körde turisttåg över Liljeholmsbron, kändes nästan som en actionscen och helt surrealistiskt när den inspelade guiden fortsatte att upplysa de förfärade passagerarna var de egentligen skulle befinna sig

Är det ett förfall som skildras? Samuels förfall?

Att all sanning är subjektiv för Jonas fram med önskad tydlighet.

Samuel har ju fast jobb på migrationsverket så han måste ju ändå varit etablerad.

Pantern är den roligaste personligheten.

Vandad, vem var han egentligen?

Om Jonas Hassen Khemiri vinner Augustpriset kommande måndag är det ytterst välförtjänt! Allt jag inte minns är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015.

Publicerat

Bibblospaning Gent

gentbibbloEn av de roligare saker att göra när man kommer till en ny stad är att gå på biblioteket. I Gent finns flera, inte minst universitetets höga boktorn. Jag blev guidad i huvudbiblioteket, ett hus som ligger snygg och prydligt i staden, men som är alldeles för trång för sina böcker. Så nu är ett nytt hus på gång – efter en lång tid av bråk. Hur ska det smälta in? har motståndarna skrikit. Hur bra som helst, säger jag!

Längst ner i nuvarande hus finns ett temarum och bibliotekarien som är ansvarig för rummet säger: 

The concept of a theme room started 25 years ago and has been successful from early on. This theme emplacement is unique in Flanders in that way that we are not bound by a traditional way of presenting our materials but by the interests of our customers. Books are classified by much needed areas of interest such as: filmed books, people and society, healthy living…
 

Också i Gent hittar man udda bokmärken.

The worst bookmark we found in a book: a reader made  one with all the  alleged errors he found in a book he borrowed from our library: e.g. the depth of that lake is not …m deep but…, the name of that person is not x but y, he married not on July 12th but August 12th etc… etc…

 

Läs mer om biblioteken här. Nederländska är inte så svårt som man kan tro!

Publicerat

Rörelsen – den andra platsen av John Ajvide Lindqvist

9789170378386-185x300[1]I Himmelstrand vaknar ett gäng husvagnsägare upp på en helt ny plats. Under natten har deras ekipage förflyttats till en oändlig frodigt grön och välklippt gräsplan. Solen strålar från klarblå himmel och i bakgrunden hörs radion spela låtar av Peter Himmelstrand.  I Rörelsen som utspelas på 80-talet, flyttar en ung man vid namn John Lindqvist, in i ett gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Strax intill ligger Brunkebergstunneln där en gatumusikant spelar och sjunger ”Nån där uppe måste gilla mig”, också detta en text  av Peter Himmelstrand. Jag accepterar härmed mitt öde att jag föralltid kommer att känna obehag när jag lyssnar till en låttext skriven av Peter Himmelstrand. Precis som jag alltid misstänksamt betraktar flakmoppar, tjejgäng som bevistar allsång på Skansen samt glassföretagets GB:s reklamgubbe. Läskigast av alla är den GB-gubbe som står på sommaren står på trottoaren utanför Blackebergs tunnelbanestation. (Du som kan din Ajvide Lindqvist förstår vad jag menar.)

Lindqvists karaktärer har en tendens att stanna i mitt huvud långt efter avslutad läsning. Hans komplexa gestaltning gör ont och sorgen ligger ofta på lur i bakgrunden. Jag tänker fortfarande på Oskar i Låt den rätte komma in och Anders i Människohamn. Hunden Bennys vedermödor med Katt och sina ägare i Himmelstrand är lysande skriven, så även bönderna Lennarts och Olofs sällsamma gemenskap.

Men tillbaka till Rörelsen. Tvättstugor är ett ofta omdiskuterat utrymme som inte brukar vara speciellt trivsamt och det tycks den unge John Lindqvist underligt att grannarna i huset nära tunneln ofta samlas därinne, han lägger dessutom märke till att de medför termosar med kaffe. När han besöker tvättstugan känner han en kraft och rörelsen tar form och gestalt i hans medvetande efter en tid ansluter han sig till grannarna och ett udda skeende tar sin början.

Rörelsen är skriven i första person där berättaren John Lindqvist redogör för händelseförloppet 30 år tidigare. Jag använder ordet redogör, för texten är skriven aningen som ett PM där skribenten just redogör för händelser och presenterar relevanta fakta. Förstå mig rätt här, det är detta grepp som gör boken så himla bra! Lysande torrt och exakt skriver Lindqvist en av de mest otäcka skräckscener jag läst, lika torrt och lysande redogör han för trolleriets hantverk. Jag tror jag vet vilka karaktärer som kommer att stanna i mitt medvetande, det blir den äldre damen Elsa och den unge mångfacetterade skinnskallen Tomas.

Och slutet! Slutet är jättebra! Men jag kommer aldrig någonsin att avslöja ett endaste dugg för någon som inte läst boken, även om det bubblar i mig av iver att säga bara något litet om vart berättelsen slutar.
John Ajvide Lindqvist är Augustprisnominerad för Rörelsen och han uttryckte förvåning över detta i en intervju på kulturhuset samma dag som nomineringarna kungjordes. ”Som om Leif GW Persson var med i schlagerfestivalen” sa han. Jag håller inte med, om John Ajvide Lindqvist vinner Augustpriset kommer det att vara ytterst välförtjänt.

Rörelsen är den andra boken i trilogin Platserna. Utgiven på Ordfront Förlag 2015.