Månad: oktober 2020

Publicerat

Från A till Ö: C som i Colombines kyss

Jag undrar hur många böcker som jag har haft en stor läsupplevelse med och som jag ändå har glömt bort? För tio år sedan firade jag födelsedag i nordligaste Norge och medan jag gled fram i det blå arktiska ljuset läste jag Colombines kyss. Jag skriver:

”Den allra sista delsträckan av resan startar en timme sent då ett tiotal passagerare blir försenade. Jag blir förhoppningsfull – kan det bli så att vi kommer försent till Kirkenes, att jag då missar planet hem och därmed måste stanna kvar i Norge ett tag till? Jag har alltid separationsångest av olika grad. Från böcker, från resor, från möten. Åh nej, är det slut!

Samma känsla när jag slår igen Colombines kyss. En säregen konstruktion där jag inte vet om det är en roman eller en roman om ett romanprojekt. Vi är i Rio de Janeiro. Teresa är en ung framgångsrik författare. Just nu planerar hon att skriva sin tredje bok som ska ta utgångspunkt från dikter av Manuel Bandeira. Hon bor tillsammans med en man sedan några månader. Han blir berättaren, betraktaren och sitter just nu utanför deras hus:

’De där eftermiddagarna när jag satte mig ensam på trappan till verandan medan Teresa var ute och simmade var som det där exakta och dyrbara ögonblicket efter en film, när ingen ännu frågat vad tyckte du? när ingen buss ännu accelererat i öronen på mig, när ingen ännu föreslagit en öl.’

En av eftermiddagarna simmar Teresa som vanligt, men kommer inte tillbaka. Polis och räddningstjänst inkallas. Men hon är borta och parets åtta månader långa förhållande, räcker den tiden till för att göra det till ett riktigt förhållande? Varför är det Teresas förra partner som får figurera i tidningarna och svara på frågor om vem hon var och vad som kan ha hänt?

När jag invaggats i förvissningen om bokens tema, tar den en helt annan väg och jag drar efter andan och jag vill inte berätta mer för dig. Läs den istället!”

Nog låter det här som en fantastisk läsning av en bok jag har glömt bort. Jag väljer att låta min uppmaning från 2010 vara riktad till mig själv 2020. Bra återbruk.

Colombines kyss. Adriana Lisboa. Utgiven av BocaPocky 2005.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Eftersom jag hyser en djupt rotad misstro mot skenbart fridfulla villakvarter blir jag fast redan när jag hör titeln. Småbarnsmamman och tillika mäklaren Bianca blir påkörd och svårt skadad på familjens uppfart i just ett idylliskt villaområde. Bilen framfördes av en kvinnlig granne och allt tyder på att det var en olycka. Eller bör hennes man Micke, som hör ambulansens olycksbådande sirener ljuda på väg hem från jobbet, ana oråd?

Ironiskt nog har Bianca, förmodligen lite yrkesskadad, dammsugit nätet efter information om grannskapet innan hon och Micke köpte huset. Hon är också, även det ironiskt nog, ganska skrockfull och oroar sig ofta för att det värsta ska hända. Nu ligger hon i koma på en intensivvårdsavdelning medan hennes man och de två barnen står hjälplösa bredvid.

En roman om ett brott står det på omslaget, (måhända inspirerat av Sjövall & Wahlöös ”roman om ett brott”), men precis som Edvardssons tidigare romaner är Goda grannar mer än en spänningsroman. Edvardsson har fingertoppskänsla i att med små medel skapa såväl karaktärer och relationer. Hans texter ligger nära verkligheten. I Goda grannar kommer vi nära skolans värld, (Edvardsson är lärare själv), insiktsfullt skildras diagnosernas och föräldradominansens tid och landar i det faktum att trots all vilja till utveckling är människans beteende sig likt.

En detalj i Edvardssons texter som jag verkligen uppskattar är de små subtila kornen av humor som finns gömda i texten. Som när grannen på fullt allvar menar att man bör borra en egen brunn för att kunna ha en perfekt gräsmatta även vid vattningsförbud eller det lilla barnet som menar att mamman bör vara utsövd eftersom hon sovit jättelänge, när hon egentligen varit medvetslös.

Vore kul om Goda grannar precis om Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, blev en världssuccé! Romanbyggena påminner om varandra men historierna är olika. Goda grannar känns väldigt svensk i jämförelse, inte minst i skolskildringarna. Men vad fasen, varför funderar jag över detta? Bra Nordic Noir är boken i vilket fall som helst!

Utgiven på Forum 2020.

Publicerat

Bokfrukost om Flyktingar

Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.

Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.

Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco

Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?

Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.

Så tänker jag. 8.30. AM.

Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren

Publicerat

Sanningens kalas av Marie Lundström

Inom Isabel är det aldrig tyst. Hennes ”unquiet mind” jobbar på övertid med allehanda grubblerier. Tankarna maler oavbrutet och formulerar mening efter mening, inte sällan fyllda av obetalbara metaforer. Utåt sett är hon en annan, en betraktare. Kanske beror hennes inåtvändhet på mamma eller mamsingen som Isabel kallar henne, modern pratar oavbrutet och vill gärna ha förtroenden vilket Isabel aldrig ger henne. Mamman saknar både förmåga att lyssna och att bevara hemligheter.

Det tar en stund innan jag tar Isabel till mitt hjärta, men när jag väl gör det känner jag djup samhörighet.  Funderar hur hon skulle vara att möta i riktiga livet? Jag skulle förstås bara se en kvinna som inte gör så mycket väsen av sig och inte ha en aning om hennes melankoliskt reflekterande inre liv, om den blodfulla grubblare hon är. Vi skulle inte bli vänner och förlusten skulle vara helt på min sida.

Genomsyrad av en stilla vanvettig humor rullar romanen på och jag blir ömsom road ömsom förfärad, Isabels tankar hoppar från tuva till tuva men jag förstår precis. Ensamma är vi alla innerst inne, de gäller bara att hålla näsan över ytan och ta till oss vad livet bjuder. Som Isabels kollega på Stadshuset, Maggan, som har ett passionerat förhållande med en ”fritidspolitiker” på arbetstid medan hennes man svartsjukt försöker ta reda på vad som pågår. Isabel själv har ett förhållande med en annan kollega, men ingenting har någonsin varit lätt för Isabel, förutom relationen med barnen, den är självklar.

Sanningens kalas och vandringen i Isabels inre kommer att stanna hos mig länge. Lyssnade till författaruppläsningen som är väldigt fin med Marie Lundströms mjuka uttrycksfulla norrländska.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020.