Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.
Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.
Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco
Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?
Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.
Så tänker jag. 8.30. AM.
Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren