Jag vet inte, jag… Jag läser på minst fem bokbloggar om ”årets första bok”. Jag borde skriva en sån bloggy själv. Det här jullovet läste jag så så gott som ut sju böcker. Men så gott som är inte samma sak som helt och fullt eller klart eller färdigt att skriva om. Så gott som betyder littslattar att slurka upp för att det ska bli klart och på riktigt.
Jag kan förstås säga att jag så gott som tycker om Kristina Sandbergs Sörja för de sina och att jag tycker hennes berättarsätt att glida mellan händelser, gestaltning och tankar ibland påminner om Johanna Lindbäcks senaste bok. Jag kan lika fullt – och så gott som – säga att Bob Hanssons Det sista vi har är våra kroppar är en bok som borde läsas och gillar man PC Jersilds böcker är Ypsilon glädjefull läsning. Jag gillar faktiskt alla de uppfläkta böckerna plus den så gott som utlästa i iPaden. Det kan jag säga. Så gott som. Men då talar vi läsrapporter och inte årets första bok. Och det är en helt annan sak.
Jag vill ändå säga att det finns en Årets första bok. På riktigt och utläst och klar och färdigbloggad. Men den bloggyn får först avslöjas den 17 januari.
Jag tar och läser klart så gott som omedelbart.
Vi är i Edinburgh och Miss Brodie är lärare på flickskolan Marcia Blaine. Det här är år nittonhundratrettiosex. Ridderlighetens tid är förbi. Miss Brodie vill att flickorna ska lära sig helt andra saker än vad skolämnena ger. Hon lär sina flickor att konst är passion, religion står högt över naturvetenskapen och filosofin är livets luft. Hon förser dem med delikata berättelser från sin ungdom, om mannen hon älskade så hett men som dog i kriget. Hon vårdar och tuktar sin flickor som rosor men oroar sig för att de kom alltför sent i hennes omvårdnad.