Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Korparna

En annan lagårdsbacke

De är ständigt närvarande, fåglarna. De iakttas och beskrivs och blir en nyckel för att förstå Klas. Vi är på lagårdsbacken i tidigt sjuttiotal. Mamma, pappa och de två barnen. Man sliter för att få den lilla gården att gå runt. Men bit för bit förändras pappa. Blir manisk i veckor, svetsar skrot, slår sönder den, släpar fram rostiga metallstycken ur de mest oväntade gömmen. Efter kommer perioder av passivitet, han flyttar ner i pannrummet, distanserar sig.

På lagårdsbacken står familjen kvar. Skruvar på sig, vad ska de göra och måtte mamma orka.

Och fåglarna. Efter en stund kommer lusten att plocka fram krysslistan över trehundra fågelarter i Sverige, pricka av. Vi får veta att författaren själv inte kunde någonting om fåglar när han började att skriva sin roman. Just som Klas lärde också han sig från början, slog i böckerna, förstod allt mer.

I läsklubben pratar vi om den välskrivna texten,  den starka berättelsen, den kärleksfulla skildringen av föräldrarna, särskilt mamman, om äktheten och smärtan.  Jag håller med om alltsammans. Ändå får jag kämpa för att läsa med ett riktigt engagemang, kan inte säga varför. Kanske har jag för högt ställda förväntningar efter prisregn, vad vet jag.  Jag fastnar liksom i leråkern och kommer ingen vart.

Korparna. Tomas Bannerhed. Utgiven av Weylers förlag 2011. Jag läste den som e-bok.

Publicerat

Hej mormor

mormor

Jag läser mycket. Förr skrev jag listor på det lästa, nu kan jag räkna här i bloggen. Jaha, sex böcker i januari. Förra årets januari blev det ju sju. Jag vill läsa ännu lite snabbare, ännu lite mer. Så många bra olästa böcker!

Men mormor, så tänkte ju inte du. Du läste mycket och varje dag så länge du levde, men inte just romaner i snabb takt. Det var ju dagstidningen förstås, något veckoblad, Kvällstunden och en hel del annat. Men romaner, där tog du tid på dig.  Tänk om vi hade haft en bokklubb, en sådan där fyra-generations-bokklubb, mormor. Ska vi leka med tanken?

Runt bordet har vi samlats. Där sitter jag med mina sex lästa i januari. Där sitter min k. dotter som nog läser lika mycket. Där sitter min mamma som läser ett par böcker i månaden. Och där sitter du mormor som läser en roman om året. En gång i månaden träffas vi för att berätta om det senaste vi läst

På den första träffen, i januari, börjar min dotter snabbt berätta om sina läsningar. Hon hinner inte berätta om alla utan hon väljer ett par böcker. Samma sak gör jag. Månadens två bästa. För min mamma är det inget val utan hon berättar om de två böcker hon läst. Mormor berättar om sin bok så långt hon nu hunnit. Nästa gång vi ses väljer min dotter som vanligt ut ett par titlar och berättar om dem. Samma sak gör jag. Mamma berättar om den bok hon hade läst. Mormor har nu kommit en bit till och berättar inkännande om sina romankaraktärer eller författarens avsikter. Så går det på, månad efter månad. Våren går över till sommar, sommaren blir höst och snart är det december.

Årets sista träff är sedvanlig. Min dotter väljer, likaså jag och mamma berättar om sina två månadsböcker. Mormor klappar nu nöjt på sin bok. Hon har levt i sin roman under hela året. Hon känner personerna väl, har haft tid att tänka över innehållet många gånger och kan nu sammanfatta och reflektera över boken i sin helhet.

Och då tänker jag, mormor, att det kanske är så man ska läsa böcker. Och så man skulle vilja bli läst om man var en bok. Långsamt, ingående och med många reflektioner.

Tack för den tanken.

Hälsningar Ann-Sofie.

_____

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

 

Publicerat

Nattåg till Lissabon

En lärare som får nog, reser sig upp från stolen och kliver på nattåget till Lissabon. Jo, ett (roman-)tema som lockar somliga dagar. Romantiteln valsade runt som ett mantra ett tag och när vinterledigheten kom började jag läsa. Efter fem sidor letade jag upp tidtabellen hos SJ.

Vilken bok! Och vilken tid det tog att läsa den. Åtta dagar! Och inte för att den är så särdeles tjock utan för att det bara går att läsa den långsamt och reflekterande. Några få sidor i taget, sedan måste man lägga ifrån sig boken och tänka över saker och ting.

Mundus Gregorius arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för  i begynnelsen fanns Ordet […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början.  På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram.

Alla dagar och nätter i Lissabon. Han lär känna Prado när han finner hans släktingar och vänner. Systern som stannade golvuret när hennes bror dog. Vännen och bundsförvanten som bär mörka hemligheter. Kvinnorna. Och texterna. Denna Prado var ett produktivt geni som tecknade ner livsbetraktelser och lämnade efter sig. Vi får förstås ta del av texterna och de bidrar starkt till den reflekterande lässtil som denna roman måste få.

Mundus själv? Vilken intressant människa. Jag vill bjuda honom på en kopp te, eller middag eller ett parti schack (som jag skulle förlora, men det gör ingenting). Och när jag lägger ifrån mig boken tänker jag: men vafan, fyrahundra sidor till, tack! Eller ge mig en tågresa till Lissabon.  41 timmar från Stockholm och jag fingrar på tidtabellen igen.

Nattåg till Lissabon.  Pascal Mercier. Utgiven 2004. På svenska av Albert Bonniers 2009. Min pocketutgåva kommer från Bonnierpocket 2010.

_____

Fotot är hämtad från en resa jag gjorde 1984. Lätt gulnad bild numera. Läs också vad bokhora-Johanna säger i saken.

Publicerat

Hundar etc

Har jag berättat om Kickan? Boxerflickan som jag växte upp med. Hon var vit med stora bruna fläckar, mycket ovanligt. Inga priser på utställningarna om man säger så.  Kickan var en otroligt snäll hund. Snäll och glad. Hon hälsade alla med samma entusiasm och glädje, granne som inbrottstjuv. Mot mig var hon extrasupersnäll och deltog tålmodigt i mina lekar (tänk: ”nu sätter jag på dig krona eftersom du är min prinsesshund.”)

När jag bläddrar igenom mitt barndomsfotoalbum finns inte en enda bild på hunden. I stället hittar jag taxen Marina, irländska settern Kardinal, långhåriga taxen Korken (som hade ett väldigt fint namn egentligen) och jag åååh:ar och säger nämen. Sen tänker jag att det där med hundpensionat är nog ingen dum idé egentligen och letar vidare efter Kickan-foton.

Vägen till denna hundromantik har gått via romanen Hundar, hus och hjärtats längtan. En vardagsskildring om livet efter att Juliets älskade make Ben har dött i en hjärtinfarkt, bara dryga trettio år gammal. Juliet tillbringar dagarna i soffan med tv-serier och terriern Minton som sällskap. Hennes mamma stöttar så gott det går och ordnar – mot Juliets vilja – att Juliet får hundpassningsuppdrag för att ”komma vidare”.  Lägg därtill en konflikt med en till synes lyckad syster, en vild grannfamilj som har en trevlig och händig vän som ofta hälsar på samt promenader i parken med snygg hundägare så har ni hela bilden klar för er. I rollen som Juliet sätter jag Meg Ryan och som Lorcan, den händige vännen sätter jag John Corbet.

En lättläst och charmig underhållning, den döda mannen till trots. Jag läste boken nästan  i ett svep och googlade efter bilder på hundraserna under tiden. Och ska jag vara ärlig är det vovvarna  Minton och Coco och Hector jag kommer att komma ihåg mest.

Kickan då? Till sist, med mammas hjälp, hittar jag bilder på henne. Åååh! Hundpensionat ftw!

 

Hundar, hus och hjärtats längtan. Lucy Dillon. Utgiven 2011. På svenska av Forum 2012