Hundar etc

Har jag berättat om Kickan? Boxerflickan som jag växte upp med. Hon var vit med stora bruna fläckar, mycket ovanligt. Inga priser på utställningarna om man säger så.  Kickan var en otroligt snäll hund. Snäll och glad. Hon hälsade alla med samma entusiasm och glädje, granne som inbrottstjuv. Mot mig var hon extrasupersnäll och deltog tålmodigt i mina lekar (tänk: ”nu sätter jag på dig krona eftersom du är min prinsesshund.”)

När jag bläddrar igenom mitt barndomsfotoalbum finns inte en enda bild på hunden. I stället hittar jag taxen Marina, irländska settern Kardinal, långhåriga taxen Korken (som hade ett väldigt fint namn egentligen) och jag åååh:ar och säger nämen. Sen tänker jag att det där med hundpensionat är nog ingen dum idé egentligen och letar vidare efter Kickan-foton.

Vägen till denna hundromantik har gått via romanen Hundar, hus och hjärtats längtan. En vardagsskildring om livet efter att Juliets älskade make Ben har dött i en hjärtinfarkt, bara dryga trettio år gammal. Juliet tillbringar dagarna i soffan med tv-serier och terriern Minton som sällskap. Hennes mamma stöttar så gott det går och ordnar – mot Juliets vilja – att Juliet får hundpassningsuppdrag för att ”komma vidare”.  Lägg därtill en konflikt med en till synes lyckad syster, en vild grannfamilj som har en trevlig och händig vän som ofta hälsar på samt promenader i parken med snygg hundägare så har ni hela bilden klar för er. I rollen som Juliet sätter jag Meg Ryan och som Lorcan, den händige vännen sätter jag John Corbet.

En lättläst och charmig underhållning, den döda mannen till trots. Jag läste boken nästan  i ett svep och googlade efter bilder på hundraserna under tiden. Och ska jag vara ärlig är det vovvarna  Minton och Coco och Hector jag kommer att komma ihåg mest.

Kickan då? Till sist, med mammas hjälp, hittar jag bilder på henne. Åååh! Hundpensionat ftw!

 

Hundar, hus och hjärtats längtan. Lucy Dillon. Utgiven 2011. På svenska av Forum 2012

En osynlig

Snyggt omslag, eller hur!

I somras började jag en Stieg Trenter-omläsning. Tidstypiska brott och stockholmskildringar lockar. Samma skäl fick mig att vilja läsa den alldeles nyutgivna En osynlig. Romanen utspelar sig till att börja med i Stockholm 1928, dvs betydligt tidigare än Trenters böcker. Ett brutalt mord på en flickunge är upptakten och kommissarie Stierna blir utredare tillsammans med en lång rad kvalificerade poliser. Genom traditionellt polisarbete kommer de gärningsmannen på spåren, men han gäckar dem. Försvinner, glider dem ideligen ur händerna. Läget blir alltmer desperat.

Omväxlande låter författaren oss också kliva tjugofem år fram i tiden, strax innan preskriptionstiden för mordet går ut. Vi möter  Stierna igen, nu på ett pensionat i Visby. En journalist har sökt upp honom för ett tidningsreportage kring olästa brott. Genom det växelvisa berättandet förstår läsaren att mördaren aldrig hittades. Man var nästan säker på vem det var, men lyckades inte fånga personen. Den unge Stierna levde sitt liv med Karolina men i Visby-berättelserna framgår att de skiljdes åt. Hon lämnade honom helt enkelt och han är en ganska bruten, desillusionerad man, närmast fixerad vid det ouppklarade mordet.

När jag börjar läsa romanen får jag stundtals Trenter-känsla men jag tror jag bara luras av alla manliga poliser, av trenchcoates och hattar, av svartblanka bilar och gammaldags teknik. Berättandet är långsamt och detaljerat (och ibland lite segt). Minst lika mycket som mordet på Ingrid och jakten på mördaren får ta plats, utvecklas den psykologiska berättelsen om kommissarien och hans liv. Researchen är noggrann  och det enda i miljön (tror jag) som låter läsaren förstå att det är en bok skriven så långt senare är att författaren stannar upp vid vissa detaljer som till exempel genomgång av vilka cigarettmärken som finns hos tobakshandlaren.

Jag får kort och gott bli imponerad av en debuterande författare som levererar en välskriven bok om en tidsperiod som inte är så vanlig (ens finns?) i kriminalrepertoaren. Dessutom ro i land,  inte bara hela den historiska aspekten,  utan också att först i den allra sista meningen avslöja gåtan. Bravo.

En osynlig. Pontus Ljunghill. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.

The fault in our stars

Från tanke till handling är vägen mycket kort när det gäller e-böcker. Jag hann knappt läsa Johanna Lindbäck ord om John Greens roman The fault in our stars förrän den var nerladdad till min iPad.

Hazels cancer gör att hon ständigt måste ha en syrgastub med sig. Men vadå, hon lever ju! Som genom ett mirakel efter den där natten för några år sedan då hon var så sjuk att alla fick säga adjö till henne. Undrens tid, jojo. Hon överlevde, är sexton år nu men går inte i skolan längre.  Mamma har slutat jobba för att kunna ta hand om Hazel. Det blir ganska ensamt att vara hemma så mycket förstås. I brist på vänner läser hon. Hennes absoluta favoritbok är An Imperial Affliction av Peter van Houten. Den boken måste vara skriven av ett geni, hävdar Hazel.

För att Hazel ska träffa några andra än sina föräldrar bestämmer de att hon en gång i veckan ska gå i en samtalsgrupp med andra cancersjuka ungdomar. Hazel går dit, men med stor skepsis. Vad kan vara mer deprimerande än att höra andra ungdomar prata om cancer. Men snart träffar hon Augustus som har ett och ett halvt ben (snygga) efter en amputation.  Det dröjer inte lång stund förrän hon lånar ut sin An Imperial Affliction till honom (och han lånar henne sin The Prince of Dawn). Frågan bränner snart till: Kan Hazel verkligen utsätta Augustus för sig själv? Hon ska ju dö, liksom! Kan hon verkligen ta på sitt ansvar att låta honom bli kär och sen låta honom bli ensam och övergiven när hon är död?

Det här är ingen sentimental berättelse. Men den är självklart sorglig därför att sjukdomen, döden och sorgen oavbrutet är närvarande. Men det är kärleken också. Och litteraturen, inte minst.  De lever sina liv allesammans, så gott det går.

Inklusive Peter van Houten…

Uppdaterat: Jag gillar romanen jättemycket! Den har en och annan svacka, men jag tycker om karaktärerna så mycket inklusive alla föräldrar. Så fint gestaltade!

The fault in our stars. John Green. Utgiven av Dutton books 2012. Jag läste e-bok-utgåvan. I en sittning!

Frukostintervjun: Lova Meister

Lova Meister är översättare och redaktör på Aspekt, förlaget som ger ut samtida tjeckisk litteratur plus ger oss inspirerande kunskap och tips om läsning i nyhetsbrev och blogg .

Godmorgon Lova ! Vad äter du till frukost?
Till vardags brukar det bli en tallrik yoghurt naturell med skivad frukt, en hård ostsmörgås, te (gärna flera koppar!) och ett glas juice.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidningen – där finns alltid stoff för livlig frukostkonversation!

Vad läser du just nu?
Jag har just försjunkit i Bergtagen av Thomas Mann och vänsterprasslar med I’ll Never Get Out Of This World Alive av Steve Earle.

Är det en typisk bok för dig?
Ja, jag läser mest skönlitterär prosa och blandar gärna levande och döda författare från olika språkområden.

Vad använder du som bokmärke?
Jag har förstås oftast ett Aspektbokmärke, men allt från kvitton till (rena!) näsdukar funkar om det kniper!

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Skönlitteraturen står för närvarande sorterad efter författarnationalitet (kronologiskt inom varje sektion) och facklitteraturen efter ämnesområde.

Författarnationalitetssortering, såklart! Tack Lova och ha en fin dag. Vi ser fram mot Nanobook!

_____

Foto: Anna Rex