Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

Istanbul är ett sammelsurium bestående av tio miljoner människoliv. Det är en öppen bok som innehåller tio miljoner hopblandade berättelser

Att läsa romanen Bastarden från Istanbul är som att vara på bazaren i samma stad. En färgsprakande cirkus med glimrande ljus, allsköns varor till salu och horder av folk som ropar till varandra. Jag tränger mig fram till nittonåriga Asyas bord. Hon berättar att hon inte känner till vem hennes far är, att hennes mamma aldrig vill säga det och att hon mest hänger på café Kundera med sina Udda Vänner och diskuterar livets stora och små frågor. Café Kundera som dekorerat sina väggar med hundratals inramade fotografier. Innanför precis varenda ram fanns någon sorts väg.

Asyas mamma Zeliha och mostrar har förstås också bord på bazaren. De sliter ideligen i mig för att jag ska komma dit och lyssna på deras berättelser. Petit-Ma, familjens mormor, sitter hopsjunken i ett hörn och lever mestadels i sin parallella demensvärld, men ibland klarnar det och hon fäller en och annan avgörande kommentar. Familjens män har genom hela historien dött vid dryga fyrtio års ålder. Av det skälet skickas guldklimpen lillebror Mustafa till USA för att undkomma sitt öde.

I USA träffade han av en slump sin amerikanska hustru Rose när hennes dotter Armanoush bara var ett litet barn. Armanoush, vars far är armenier. Med en armenisk pappa och en turkisk styvfar får hon rent faktiskt stå för överbryggandet av den djupa klyfta som finns mellan turkar och armenier allt sedan folkmorden i början av 1900-talet. Nu som nittonåring gör hon det genom att åka till Istanbul för att träffa de turkiska släktingarna.

Anya och Armanoush får bära den turkisk-armeniska schismen lite väl mycket. De är unga, men får ofta debattera konfliktens skäl och konsekvenser. Trots det håller romanen ett berättarglatt, friskt och ironiskt tilltal och det är lätt att skratta åt de ibland skruvade karaktärerna. När jag inte läser längtar jag hela tiden tillbaka till romanen och jag pudrar håret med kanel och ingefära för att hålla känslan vid liv när jag inte kan sitta där med boken i handen.

Därför blir jag – och nu kommer en spoiler – irriterad när det tonen bryts och bakgrundsfiguren Mustafa helt plötsligt får kliva fram och för mig helt otippat får vara ett kräk. Jag hade behövt ett Tjeckovs gevär.

Hursomhelst, det är ett virrvarr av berättelser och det gäller att vara pigg och med när man läser för det är lätt att virra bort sig annars. Allt är viktigt och värt att berättas tror jag att författaren anser, men alla hopblandade berättelser kan göra en vimmelkantig. Håll i dig.

Bastarden från Istanbul. Elif Shafak. Utgiven av det nya förlaget 2244 och jag är glad över att de bestämt sig för att översätta böcker från Svarta havet.

_______

Foto från sxc

Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Första gången jag läste Johanna Lindbäck var i Frankrike. Hennes En liten chock var den enda boken som var nerpackad eftersom jag var där på uppdrag och inte skulle ha tid att läsa. För ja, allt borde ha varit klart redan före resan och nej, det var inte det. Så jobba jobba jobba, men en liten lunch satt jag för mig själv och tänkte att ”jag hinner nog läsa några sidor medan jag äter”. Ni förstår själva. En liten chock är på dryga 250 sidor och nästan lika många minuter lång blev min lunch. Det går nästan inte att läsa hennes böcker på annat sätt. Man kan titta upp och humma lite analytiskt eller känslosamt, men att släppa romanerna, det är svårt.

Jag kastar ut en varning nu. Somliga av er vet att jag är bekant med och gillar personen Johanna Lindbäck och därför riskerar att sätta på mig andra glasögon och skriva rosafärgat om författarens böcker. Men jag lovar: mina glasögon är bruna och genomskinliga om än något oputsade när jag skriver så här om den senaste romanen: men fan, hon är helt otrolig.

Välkommen hem handlar om Sara som kommer hem efter ett år på svenska skolan i London. Innan hon for gjorde hon slut med Mattias och faktum är att han beter sig väldigt skumt nu och Sara önskar ingenting annat än att allt ska bli som förr och vanligt igen. Inte ihop, men kompisar. Typ. Eller? Samtidigt är det Adrian, grannkillen som först är så retsam och provocerande fast sen världens finaste. Hur ska man välja?

Det Johanna Lindbäck gör så bra är att hon på pricken fångar unga människors sätt att tala, tänka och agera och gör deras vardagsbekymmer till litteratur. Inkännande och autentiskt. Feel good-realism skriver förlaget. Det gör inte jag eftersom jag inte gillar ordet feel good. För mig signalerar ordet myspysigt, och det blir inte en roman automatiskt ”bara” för att romanen saknar incest och supande föräldrar. Det bränner till som bara den av att läsa om Saras kval och vånda och oro.  Det är ju så det känns, att inte veta, att undra och älta med kompisarna. På samma sätt skrattar jag med Sara när hon har det bra. Både och alltså, som livet självt. Just det gestaltar Johanna Lindbäck så precist. Just så blir det  svårt att låta bli att sträckläsa. Just därför ska ni prova själva.

Välkommen hem. Johanna Lindbäck. Utgiven av Rabén&Sjögren 2011.

_______

Kakorna på fotot, vill jag bara säga, är bakade av mig själv och var väldigt goda. Sara skulle gilla dem.

BBC goes högläsningsklubb

Det är något visst att lyssna till någon som högläser en bok, eller hur! Och det är ju något visst att läsa högt när andra lyssnar.  Sent i höst kommer jag att läsa ur tre absoluta favoritböcker. Storstilad miljö. Jag börjar darra av rampfeber redan nu.

Kära Bokhora,

Fem år är egentligen ingenting och samtidigt så ofantligt länge. Många tycker att åren gått så fort sedan du blev till. Det tycker inte jag. Det känns som om du har funnits här på webben sedan urminnes tider. Jag tror att det är för att du är så stor för din ålder. Där somliga av dina bloggkusiner på nätet har funnits i både sju och åtta och nio år tar du en större plats än nästan alla tillsammans.

Du Bokhora, du är en sådan som fått oss andra att växa och bli intressanta utanför våra egna kretsar och man kan inte vara nog glad för det. Under de här fem åren har du ordnat bokbytardagar, kollon, middagar och bloggträffar som gjort att alla vi andra  klivit ur våra dator-kammare och mötts i verkliga livet. Att sedan andra hittar nya vägar att mötas må vara hänt, men du är en pionjär.

Du har visat att det går att skriva om böcker på ett personligt och subjektivt sätt utan att därför tappa nyanserna och självständigheten Det har hänt att du fått skäll när somliga tyckt att du brustit i analys. Men är inte just analys det att plocka isär komplexa ting och betrakta delarna också med kärlek? Det är ju så en fin läsare gör med böcker och det är ju en bokläsare du är.

Så flitiga, snygga och intressanta Bokhora.  Tack för alla roliga inlägg, boktips och debattinlägg. Ja må du leva om än inte i hundrade år så i alla fall i många framgångsrika år.

Tack och fyra hurrarop från din beundrare Ann-Sofie Lindholm