Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Pojken som slutade gråta

Scen: Ett vackert hotellrum i Visby där en minst lika vacker kvinna ligger i den obäddade sängen. Hon läser intensivt på ett A4-stort papper som hon strax slänger iväg för att ta ett nytt ur pappersbunten hon har invid sig. Bredvid henne står en man och är ilsken. Han har nyss sagt några starka ord och knackat på klockan samt påpekat att det var kvinnan själv som sa att de skulle göra en stärkande promenad och att han därför stått med jackan på i en kvart. Kvinnan hummar nu och reser sig graciöst ur sängen men släpper inte taget om pappret hon håller i handen. Hon mumlar fram något som låter som ”jag ska bara läsa nästa sida” men mannen föser något bryskt ut henne i korridoren. Ett ensamt papper dinglar i luftdraget.

Finn tre fel, som Lotten skulle säga. Fler är det inte för jag sträckläser Ninni Schulmans nya roman och vill gärna veta hur det ska gå för alla människor i persongalleriet. Plus förstås veta vem mördaren är. För en sådan har finns i Hagfors och sätter skräck i invånarna. I Hagfors jobbar journalisten Madeleine som återvänt med sonen Nils efter sin skilsmässa. Här arbetar också poliserna Petra Wilander, tonårsmamma,  och Christer Berglund, singel sedan ungdomen men som nu träffat en trevlig kvinna.

Det här är en välskriven roman med både driv och eftertanke. Ibland måste jag stanna till och tänka: ”vem var det nu igen” för det är mycket folk som tar plats. Det jag tycker bäst om är att författaren så fullt ut gestaltar föräldraskap och framförallt ångesten när ens barn är olyckligt av vilket skäl som helst. Jag har inte läst Schulmans första roman, men läser Johanna Lindbäcks kommentar där hon säger ”brottsdelen” var mindre bra: ”varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna” skriver Johanna. Men så är det inte en den bär boken, tycker jag. Allt hänger samman till en helhet,  och jag skulle inte ha hets-läst den som jag gjorde om inte mord eller risk för mord fanns hängande över det vardagliga. Jag ser kort och gott fram mot flera Schulman-romaner.

Pojken som slutade gråta. Ninni Schulman. Utgiven av Forum bokförlag 2012

 

Publicerat

Teaser Tuesday!

Bloggen Should Be Reading har flera återkommande blogg-påhitt. Som till exempel Teaser Tuesday där man kort och gott presenterar ett utdrag ur boken man läser just då, allt för att strössla lite goda boktips omkring sig.

Så här är min Teaser Tuesday:

sekreterare har ofta en hobby. dit hör att resa, dansa, vandra, gå på bio eller att handarbeta. angående säljchefen, prokuristen, reklamchefen och den tekn. direktören vet man inte vad de intresserar sig för.

Älskarinnorna. Elfride Jelinek

Publicerat

Felicia försvann

I mitten av 80-talet började jag läsa Barnaboken. Den var tjock, tydlig och kärleksfull. Jag läste den och tyckte om vissa saker. Hur vi skulle ha fokus på att hjälpa barnet att bli självständigt och inte alltid låta det vara den axel kring vilken vår tillvaro snurrade. Andra saker irriterade mig eller gav mig dåligt samvete. Att vi skulle skura golven varje dag och att barn borde vara hemma istället för på dagis. Jag skrev ett brev till Anna W om saken och snart kom det ett svar tillbaka. Ett av de finaste brev jag har fått tror jag.

Barnaboken tog verkligen en stor plats i tillvaron för många. Alla med barn läste den, alla diskuterade den, alla hade åsikter om den och om Anna Wahlgren. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg tv-reportage där barnen prydligt medverkade. Hennes barn. Hon som visste hur man skulle göra det bra.

Så småningom tröttnade vi på handboken. Den kändes för handfast, närmast dikterande, tyckte. Men jag minns att vi sa att det skulle bli intressant att se om något av hennes barn skulle skriva en bok om sin uppväxt. Och nu är den här. Felicia försvann.

Jag har inte tänkt särskilt mycket på Anna W sedan mina barn var små. Ändå ser jag hur mycket intryck hon gjorde och hur mycket jag minns från Barnaboken när nu Felicia försvann berättar om samma saker men ur ett helt annat perspektiv. Det skuldbelagda barnets. Den skuldbelagda vuxna kvinnans,  som vid fyrtiofyra års ålder (!) skriver den här boken om upplevelser som fortfarande sliter i henne. Därför berör den så mycket.

Skaffade jag boken för att det var Anna Wahlgrens dotter som skrivit den? Ja. Hade jag behållning av den trots det? Mycket. Det fragmentariska okronologiska sättet att berätta gör den till en lättläst bok trots sitt tunga ämne. Den är välformulerad och intressant. Felicia försvann anklagar men som Dan Josefsson skriver i den läsvärda recensionen i Aftonbladet ska man passa sig för att vara domare. Här är en berättelse, ett perspektiv. Det finns andra. Men icke desto mindre sätter boken fokus på hur utsatta barn är.  Och vilka konsekvenser det kan ge.

 Felicia försvann. Felicia Feldt. Utgiven  på Weyler förlag 2011

Publicerat

Frukostträff med 3 noveller

Flera förlag specialiserar sig på att ge ut enstaka noveller och inte samlingar. En ensam novell är stark, säger de. Är det så undrade vi och börjar årets bokfrukostar med tre fristående noveller, tillfälligt sammansatta till en samling. På vägen till Vetekatten  funderar jag över hur resonemangen ska gå. Kommer vi att gradera: bra bättre bäst,  dålig sämre sämst? Eller bara se det som tre noveller tillfälligt sammansatta till ett morgonprat och inte relatera dem till varandra?

Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om den flyktiga flickan Arielle. Som ung träffar hon en pojke, han som står på stenen och tittar men vart tar han vägen? Berättelsen gör, trots sitt korta format, nedslag i tillfällen under många år. Den har Fagerholms typiska bildrika språk. ”Men vad är det här”, säger någon. Pretentiös och överarbetad. Snårig och obegriplig. Det är svårt att få ett sammanhang. Andra pekar på det intressanta upplägget när Fagerholm väljer ut tre personer och låter dem mötas vid olika tidpunkter i livet. Ett kammarspel som gör en spännande novell. ”Novell”, utbrister då någon. ”Det här är ingen novell, det är en kort text bara, en komprimerad roman.”

Sumpen av Veronica Malmgren gestaltar en ung kvinna mycket bra. Novellen är kort, men lyckas till och med fånga kvinnans hela bakgrund. Hon har något slags ätstörning förstår vi, när hon uppmärksammar, stundtals fixerat, omgivningens utseende och kroppar. Hon och pojkvännen John har gjort slut, men är det okej att hennes bästa vän blir tillsammans med honom? Stämningen, känslorna, allt väl fångat av Malmgren.

Snö av Måns Wadensjö är den tredje novellen vi läser, och den kortaste. Vad är det som händer i den insnöade miljön? Kanske ska vi se novellen som en gestaltning av en känsla. Vi är osäkra och pekar på det flyktiga i texten och det vackra språket.  Var är vändpunkten? undrar någon. Skönt att slippa en vändpunkt, menar någon annan. Men alla låter vi oss välvilligt charmas av att det utspelar sig i Stockholms-miljö.

Vi avslutar frukosten med att diskutera hur inne det egentligen är med enstaka noveller? Förlagen verkar tycka det eftersom flera förlag ger ut noveller på det viset. Vi velar fram och tillbaka. Somliga är tveksamma till novell-formatet överhuvudtaget och vill läsa längre romaner. Andra uppskattar verkligen en välskriven novell och då oavsett om det sker i en samling eller som en solitär.

Vad tycker du?

Som avslutning ska du få en fin länk till Anna Toss som satt samman en lista med noveller du kan läsa on-line.  Nästa bokfrukost sker under  vår bokresa  i februari. I mars träffas vi som vanligt på Vetekatten och då diskuterar vi Jorden de ärvde av Björn af Kleen.

– – – – –

Och hur var det med graderingen då? Jodå, vi graderar. Men på olika skalor och i olika ordning. Som vanligt!