The Austen Project – There is never enough Jane!

1622709_540393609393298_341321016_n[1]Hur kom det stora internationella bokförlaget Harper Collins på idén att låta välrenommerade bästsäljande författare skiva nutidsversioner av Jane Austens 200 år gamla romaner?  Inte vet jag, men faktum är att Janes romaner är mer populära än någonsin och att den så kallade fandom-litteraturen blomstrar. Det finns flera mindre bokförlag som endast ger ut fortsättningar och variationer på Jane Austens böcker. Kanske Harper Collins ville ha sin del av kakan?

I slutet av april kommer Curtis Sittenfeld med sin version av Stolthet och Fördom, (en av mina tidigaste, största och längsta bokkärlekar), och inför denna händelse beslöt jag mig för att ta itu med de hittills utgivna titlarna. Det är tre mycket uppskattade och skickliga författare som skrivit, Val McDermid, Joanna Trollope och Alexander McCall Smith.

17349163[1]Förnuft och känsla av Joanna Trollope är originalet troget, men den ursprungliga intrigen är för djupt inbäddad i de tidiga 1800-talsnormerarna för att bara rakt av föras över till vår tid. Det blir kanske inte sexistiskt, men i alla fall unket och fördomsfullt.

images[1]Northanger Abbey av Val McDermid, (Austens mest satiriska bok), har blivit en lättsam  ungdomsbok med handlingen flyttad från orginalets Bath till Edinburgh. Catherines älsklingsläsning är inte Anne Radcliffes Mysteries of Udolpho utan Stephenie Meyers Twilight-svit och sociala medier används flitigt. Slutet är moderniserat, men ändå blir även här kvinnoperspektivet unket.

23395733[1]Emma av Alexander McCall Smith känns som ett hafsverk. McCall Smith broderar ut vissa delar av intrigen, (de han tycker är roliga att skriva?), men utelämnar helt andra delar, vilket medför att slutet blir väldigt underligt. Jag säger inget mer…

Går det överhuvudtaget att översätta Jane Austens värld till vår tid? Hennes romaner utspelas i det tidiga 1800-talets engelska övre medelklass med hjältinnor som är helt utlämnade till de kvava sociala strukturer som fanns då.  Det intressanta är att de allra flesta av fandom-lit böckerna utspelas på 1800-talet, varför det är lättare att ta ut svängarna för de redan givna karaktärerna. Kanske Austenprojektets författare istället skulle ha skrivit en fortsättning eller en What if story? (Vad hade hänt om tex. Darcy friat till Elizabeth på Lambtons värdshus?) Vidare, ett lyckat exempel (obs ej fanfiction) är Huset Longbourn av Jo Baker i vilken Stolthet och fördom skildras ur tjänstefolkets perspektiv.

Eligible heter Sittenfields bok och eftersom jag älskar Elisabeths och Darcys kärlekshistoria så kommer jag ju att klicka hem boken, så snart det bara är möjligt! För trots allt finns det aldrig tillräcklig många Jane Austen romaner…

Här kan du läsa vad jag tyckte om Huset Longbourn.

Bokfrukost – Det hemliga namnet av Inger Edelfelt

13071701_O_1[1]Även om det som vanligt fanns lika många läsupplevelser som bokcirkeldeltagare kan jag ändå slå fast att vi gillade Helena, bokens huvudkaraktär. Helena är konstnär och bor på Södermalm i Stockholm i en liten lägenhet. Det tumultartade år då vi får följa henne, inleds med att hennes vuxne son flyttar  hem igen, då han bryter med sin flickvän.

Boken berättande varvas med Helenas inre monologer och vi upplevde att detta var ett lyckat grepp. Vi kunde betrakta henne utifrån omgivningens perspektiv, likväl som hon själv avslöjade sitt inre kaos vilket gav en djup dimension  åt karaktären. Bokens titel syftar på det trauma eller i vart fall den hemlighet som Helena bär på. Hennes första språk var ungerska och hennes namn ursprungligen Ilona.  Vi tyckte att det märktes på Ingers Edelfelts text att hon förutom författare är bildkonstnär. De bilder vi såg för vår inre syn under läsningen var ovanligt starka och detaljerade.  Några kommentarer från diskussionen:

Det är intressant hur identiteten bildas tidigt i livet

Jag tror Helena stannade av i sin själsliga utveckling redan i 20-årsåldern

Inte så mycket stockholmsskildring va?

En av de bästa böcker jag läst

Den inre monologen var bra

Gillade inte slutet, men gillade boken

Bra personbeskrivningar

Gillar Helena, känner igen mig i henne med en yttre skal med ett annorlunda innanmäte

Hon blir till en femåring då hon återvänder till Ungern, visst var hon fem år då hon åkte därifrån?

Jag tycker hon liknar Stina Wollter både till utseende och det inre, fast hon har förstås inte kommit så långt som Stina Wollter förstås

Hennes son har haft nästan samma faderssituation som Helena

Undvek hon att leda sonen eller vara rak mot sonen i sitt behov av att vara älskad?

Är blod tjockare än vatten? Den eviga frågan!

Hennes son slog sin flickvän, en mors fasa!

Läs gärna också vad bokcirkeldeltagaren Katarina skriver om boken på bloggen Som ett sandkorn...

Det hemliga namnet är vald till 2016 års bok i projektet Stockholm läser. Utgiven på Norstedts.

Rädd att dö av Erica Jong

13064024_O_1[2]Som ung tjej läste jag mycket Erica Jong, inte främst för feminismen eller för de frigjorda sexskildringarna, utan för att hon fick mig att skratta så hjärtligt. Att hon var ”a native New Yorker” och att hennes böcker utspelade sig i denna stad var också en bonus. Har flera gånger besökt platser endast för att Erica skrivit om dem, t.ex. Riverside Drive.

Hon är fortfarande rolig och kvinnlig sexualitet är fortfarande ett huvudämne men hennes hjältinna Vanessa har fyllt 60 och har erfarit att döden tar plats i hennes liv. Hennes båda föräldrar har långsamt tynat bort  och Vanessas man drabbas av ett bråck på aortan. Enligt mig är Rädd att dö är främst en bok om att bli äldre, att tillhöra den generation som vårdar de döende. Bokens starkaste skildring är avsnittet om Vanessas döende föräldrar och hennes maktlöshet inför det ovärdiga och smärtsamma i att långsamt tyna bort. Fadern är bångstyrig och testar sina skötares tålamod rejält men under ytan är han rädd att dö. Modern håller fast vid livet och försöker kommunicera in i det längsta trots att hennes ord inte längre går att tyda. Någonstans i boken skriver Erica att det tar lång tid att födas och det tar lång tid att dö. Skildringen av maktlösheten och sorgen under föräldrarnas dödsprocess är djupt allmängiltig, många av oss har redan eller kommer att få uppleva detta.

Jong_Erica_1[1]Annars är mycket som vanligt i Ericas böcker, hennes sexskildringar är rakt på sak och ofta humoristiska, det är självklart att Vanessa längtar desperat efter sex då hennes man är svårt sjuk. Vanessa bor i New York och hänger i konstnärliga alternativt judiska kretsar, ganska kul men också aningen instängt. Var är resten av världen?

En kul grej är att Vanessas bästa väninna heter Isadora Wing hjältinnan från Rädd att flyga, Rädda livet och Fallskärmar och kyssar. Tre böcker som jag tyckt väldigt mycket om. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Rädd att dö, visst får hon mig att skratta och visst är skildringen av föräldrarnas dödsprocess mycket bra, men i övrigt är jag ganska oberörd.

Utgiven på Norstedts 2016, översatt av Amanda Svensson.

Avd. för grubblerier av Jenny Offill

9789127145733[1]Fragment av huvudpersonens grubblerier driver handlingen framåt. Hustruns äktenskap är i gungning efter makens otrohet och boken är, trots sin annorlunda form, en relationsroman. Hustrun genomgår en livskris och hon bjuder in oss läsare i sitt huvud och till sin tankevärld där vi stannar boken igenom.

Tillsammans krälar hustrun och läsaren fram i ett gungfly av raseri och sorg. Vi delar hennes ursinne över makens svek och hennes tillkortakommanden som konstnär, men också den ovillkorliga kärleken till dottern.

Hennes galghumor är knivskarp och skoningslös, hennes desperation likaså. Hon har totalt tappat fotfästet inom sig, men lyckas ändå fortsätta fungera i sin omvärld. Trots bråddjupet skrattar jag ofta och jag blir förhoppningsvis aningen mer insiktsfull av de smarta grubblerierna.

Jag gillar förresten ordet grubblerier skarpt! Jag tror ordet har potential att bli den nya lilla svarta bland eftertänksamma, fundersamma personer som inte känner sig tillräckligt akademiska för att kalla sina tankar om livets gåtor för filosofi. Jag kommer att återvända till Jenny Offills grubblerier många gånger än, dess struktur gör den till den perfekta omläsningsboken:

Du är en sanningsbomb, sa en söt kille en gång till henne på en fest. Innan han ursäktade sig och hittade någon annan att flirta med.

Buddisterna säger att det finns 121 sinnestillstånd. Av dessa är det bara tre som innehåller olycka och lidande. De flesta av oss ägnar vår tid åt att röra oss fram och tillbaka mellan dessa tre.

Alltid när hustrun känner för att ta droger, tänker hon på Sartre. En enda snedtändning och så förföljdes han av en gigantisk hummer under återstoden av sitt liv.

Utgiven på Natur & Kultur 2016. Översättningen är gjord av Alva Dahl.