Jonathan bortom all kontroll av Meg Rosoff

Hundarna är mina favoritkaraktärer i denna skruvade komedi. Rosoff skildrar dessa förvirrade år i tidiga 20-årsåldern då människan  enligt gängse normer ska lämna ungdomen bakom sig och bli förståndig. Jonathan vill förtvivlat gärna bli vuxen och han vidtar drastiska åtgärder för att uppnå denna vuxenhet. Det har gått bra för honom, efter avslutad utbildning har han fått både arbete och lägenhet i New York, förvisso är det en lägenhet med ett synnerligen annorlunda hyreskontrakt men i New Yorks bostadsdjungel är den ändå ett kap. Den fasta punkten på det stormiga hav där Jonathan driver runt är hans brors hundar som flyttat in hos Jonathan medan brodern jobbar i Dubai. (Cockerspanieln Sissy och bordercollien Dante är förtjusande bekantskaper och jag tänker på hur mycket jag saknar att leva nära en hund). Förutom hundarna flyttar snart Jonathans flickvän Julie in, Julie som vännerna menar är fel för Jonathan men som han är beredd att gifta sig med bara för att uppnå ett inre lugn.

Ibland har jag förfärat mig över hur mycket jag har skrattat under läsningen. Jonathan har ett helsicke och det är rysligt synd om honom, men Meg Rosoffs skriver så humoristiska skildringar att det är omöjligt att undvika hysteriskt fniss. Jag bara älskar bröllopsscenerna där Jonathan är drabbad av en mystisk psykologisk talåkomma och jag älskar scenerna där hans hundsjukdoms-hypokondri blommar. Förutom mina favoriter hundarna bjuder Rosoff på ett mycket sympatiskt persongalleri.

Jonathan Unleashed som boken heter i original sätter faktiskt tonen i första meningen:

En dag när Jonathan kom hem upptäckte han att hundarna pratade om honom.

Jag önskar Jonathan många inte fullt så förvirrande år med hundarna och jag hoppas att han en dag blir serietecknare. Jag önskar även er en trevlig och skrattrik läsning precis som jag hade.

Utgiven på Massolit Förlag 2016. Översatt av Molle Kanmert Sjölander. Finns som ljudbok.

Bokfrukost om Död bland de döda av H.-K. Rönblom

En svensk deckare från mitten av 50-talet, håller den idag? Hans Kristian Rönblom var en av de stora deckarförfattarna på den tiden. Paul Kennet heter hans hjälte/detektiv en lärare och historiker som á la Agatha Christies Poirot använder sina små grå celler till att tänka ut gåtans lösning.

Några av rösterna från vår diskussion avseende deckaraspekten av boken:ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0

  • Vad deckargenren förändrats sedan 50-talet
  • Idiotiskt sätt att bedriva polisarbete att tänka sig fram
  • Han kommer undan med många klichéer
  • Nischade karaktärer
  • Stereotypa karaktärer
  • Paul Kennet är i sitt beteende nedlåtande mot andra
  • Agatha Christie-typ av bok
  • Lite pilsnerfilm över det hela
  • Är det här en klassiker verkligen
  • En ganska stereotyp debutroman sedd med vår tids ögon
  • Både Lotta Olsson och Håkan Nesser har uttalat sig uppskattande om Rönblom
  • Man förstår varför Sjövall & Wahlöö var nyskapande när de debuterade 10 år senare
  • Vilket kul ord detektiv är, förekommer ju inte i moderna böcker

Några röster när vi diskuterade språk, 50-tal och miljöer:

  • Han har litterära citat som kapitelrubriker, kände igen bl.a. citat av Birger Sjöberg
  • Hur såg en städrock ut egentligen och hemmaklänning? Den tidens myskläder?
  • Jag upptäckte ord som jag glömt, förtörnad, förklenad, besynnerligt, beläte, överända
  • Skildringen av Godtemplar-mötet var toppen, vet unga vad det är?
  • Gillade skildringen av ortstidningen, märktes att Rönblom var journalist och väl förtrogen med miljön
  • Alla personer som bor på pensionatet, har blivit uträknade från arbetsmarknaden och den äldste var i min ålder!
  • Minns från när jag var liten att man kunde fråga busschauffören vilka som åkt med under dagen, precis som Paul Kennet gör i utredningssyfte
  • Jag ska fortsätta läsa Rönblom, jag vill se hur hans författarskap utvecklas
  • Prästfrun med det för prästfruar karaktäristiska rufsiga håret, den formuleringen är jättekul
  • Den tidens kontaktannons som på tidningen kallas Tjohej-annons, ”Svar med foto och hej, svejs om tycke uppstår”. De kunde även på 50-talet!

Till sist, jag (Maggan) fann stort nöje i uttrycken, språkdräkten och i hur Rönblom betraktar sin omvärld. Jag varnar här alla politiskt korrekta och bjuder på några citat:

Men jordens inre kan vara fyllt av lava även när ytan ser artigt likgiltig ut.

 Fröken Vendelblad satt och tecknade vid kanten av en liten bäckravin. Hon bar en väldig ulster i lackrött och erinrade om ett höstlöv som lyckats övervintra med hela sin färgprakt i behåll.

Där satt en man med raggigt hår. När han reste sig såg Paul att han var kortbent och hade gula ögon som ett utegångsfår.

 En historiker är väl också på sitt sätt en yrkesdetektiv. Han har, liksom den brottsspanande kriminalmannen, att ur ett myller av svårtillgängligt eller missvisande källmaterial söka sig fram till en hållbar redovisning av människors handlingar och det som ligger bakom dem.

Hon hade sättet emot sig, hon saknade finess.

Pojkar som han är så förfärligt ansvarslösa med allt som inte är motorer.

Nyutgiven på Modernista 2016.

 

 

Några rader till Svartåns finaste krokodil av PeKå Englund

krokodilJag får ett horn i sidan till huvudpersonen efter att ha läst första kapitlet. Boken berättare Nick sprider elakheter omkring sig på sin arbetsplats ”tidningen” i Örebro. Det är sommaren efter den sommar då Nicks 6-årige son drunknade och han tar ut sin bottenlösa sorg och frustration på sina arbetskamrater. Med anledning av händelsen kallas han upp till högsta chefen ”Svartåns finaste krokodil” en kvinna som fått sitt smeknamn efter krokodilen Jena i barnprogrammet. Nick är en så kallad opålitlig berättare och kanske är det därför, i alla fall i mitt tycke, som Krokodilen tycks så förstående emot honom, det är hans tolkning av henne. Å andra sidan kommer det fram senare i texten att även hon, Krokodilen, bär på en stor sorg.

Bokens titel och även baksidestexten kan förleda läsaren att tro att boken är något av en feelgood. Jag tycker inte det. Det är en mörk berättelse om en familj som försöker återhämta sig efter en olycka som kostade det yngsta barnet livet. De fyra, mor, far och två döttrar sörjer var för sig i hopplös ensamhet. Boken är nästan helt och hållet byggd på återgiven dialog, men då Nick är bokens ”jag” känner jag att det är hans tolkning av dialogen jag läser. Jag skulle gärna vilja betrakta honom  honom utifrån någon annans perspektiv. Jag har svårt att tycka om honom, även om jag känner sympati och i viss mån förstår honom.

Bäst tycker jag om skildringen av arbetet med reportage-serien från stadsdelen Vivalla, Örebros sorgebarn. Svartåns finaste Krokodil är en mångomfattande roman med flera infallsvinklar och intressanta karaktärer. Men den passade inte riktigt mig och jag tror det beror på att jag inte riktigt gillade dialogupplägget. Dock är jag imponerad över hur skickligt PeKå Englund går iland med att skriva en över 400 sidors roman byggd på pratade människor och får deras repliker att låta trovärdiga. Det är banne mig en stor bedrift.

Utgiven på Norstedts 2016.

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser

eugenLeon Berger är förgjord av sorg efter den olycka som slitit hans dotter och fru ifrån honom. Ett slumpartat möte med en studiekamrat leder till att han lämnar Stockholm för den norrländska staden K. Leon är lärare och han efterträder en kollega vid namn Eugen Kallman som dött under oklara omständigheter under försommaren.

En lågmäld Nesser som låter flera olika berättare komma till tals, ett grepp som fungerar utomordentligt väl i denna berättelse vars huvudhandling utspelas i mitten av 90-talet i ett Sverige som blivit mer och mer främlingsfientligt. Romanen bär ett lugn och rullas upp utan åthävor. Egon Kallmans ögon är enligt mig ingen spänningsroman, men jag blev ändå förvånad när Nesser själv sa samma sak vid ett av sina seminarium på Crimetime Gotland.  Att det fanns ett mystiskt dödsfall med i boken förklarade han med att det i allt han skriver smyger det alltid in ett oväntat dödsfall vare sig han vill eller inte.

Nessers fantastiska språk och hans mångbottnade ofta vemodigt tufsiga karaktärer med sina lakoniska kommentarer golvade mig redan för många år sedan.  Även om jag tycker olika mycket om böckerna gör han mig aldrig besviken, det finns alltid något som rör mitt inre, det finns alltid en älskansvärd karaktär. Och karaktärerna, deras namn är så välfunna! Rosemarie Wunderlich Hermansson i Människa utan hund, Ante Valdemar Roos i Berättelse om herr Roos, Gunnar Barbarotti, Beate Moerck, Edmund Wester, Irene Sammelmerk och Alois. Namnen viskar någonting till läsaren om karaktären, jag vet det låter flummigt men för mig är det så. I denna sista roman är en av berättarna Ludmilla Kovacs som ägt en schäfer vid namn Oktober. Någonstans i de tidiga böckerna finns en hund som heter Thatcher. (Nessers egen hädangångna hund Norton har nyss kommit ut med sina memoarer. Fast den har jag ännu inte läst.)

Ja, som ni förstår är jag synnerligen förtjust i Håkan Nessers författarskap och om det blir något nytt Crimetime med närvaro av Nesser önskar jag mig ett seminarium om just Nessers namngivning. För titlar som Ormblomman från Samaria och Styckerskan från Lilla Burma är inget annat än fantastiska!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.