Kungar av Island av Einar Már Gudmundsson.

9789127137493[1]När livet dalar för Arnfinnur Knudsen har han nytta av ryktet om att han är den enda människan på Island som begriper relativitetsteorin. I denna humoristiskt burleska skröna gäller det att lägga alla kontrollfreaksfasoner på hyllan för det är stört omöjligt att ha full koll på de olika medlemmarna i den stora familjen Knudsen från Tangavik  på Island. Inte för att det gör någonting, man hänger med bra ändå, men tillhör man den skara av läsare som är noga med att ha koll på persongalleriet bör man vid läsningens inledning utrusta sig med lämpligt material för upprättandet av ett släktträd.

Orden och beskrivningarna bubblar över i en humor präglad av stilla vanvett. Ibland blir jag galen på den våldsamt slingrande texten som tycks hoppa både hit och dit, men oftare blir jag lockad till gapskratt.  Författaren bygger mustigt innehållsrika meningar för att avsluta med ett tankeskutt i sista satsen. Jag tror aldrig jag någonsin tidigare behövt läsa om så många stycken i någon humoristisk skönlitterär bok för att förstå syftningarna fullt ut. Gudmundsson är ”one of a kind” möjligen skulle man kunna jämföra honom med Mikael Niemi eller Arto Paasilinna, dock tycker jag att  Gudmundsons språk kräver mer av sin läsare. Så här långt kommen i att försöka förmedla min läsupplevelse avseende Kungar av Island märker jag att  jag inte är kapabel. Hur jag än funderar och formulerar om  låter hans prosa sig ej beskrivas. Jag bjuder i stället på ett litet utdrag. Gillar ni tankevurporna ska ni definitivt kasta er över boken.

Men Gréta Knudsen var en riktig skönhet när hon blomstrade som en ros hemma i Tangavik. Hon var dotter till Ásthildur Knudsen, en syster till Arnfinn Knudsen, och således barnbarn till Ástvaldur Knudsen. Det är också lite egendomligt att tänka sig att dottern till Gréta, tredje generationen efter Ástvaldur Knudsen, är en amerikansk överviktspatient som skjuter med gevär på en parkeringsvakt i Detroit. Det är grymt sjukt, som ungdomarna säger, men så snabbt går tiden.
”Tiden är ett jetplan som flyger för snabbt” sjunger Bob Dylan på plattan ”Blood on the tracks”. ” Time is a jet plane, it moves too fast”. Det har många utryckt på olika sätt, både nationaldiktare och mindre profeter.

Einar Már Gudmundsson räknas som en av Islands främsta författare och har bla. erhållit Svenska Akademins nordiska pris. Kungar av Island är utgiven av Natur&Kultur 2015. Översatt från Isländskan av Inge Knutsson.

Ps: När ni läst klart boken kommer ni att förstå varför det är aningen skojigt att översättaren heter Knutsson i efternamn. Man undrar om han som en sann kung av Island myllrat sig över till Sverige och låtit försvenska sitt namn?

Författaren i familjen av Grégoire Delacourt.

forfattaren_i_familjen-188x300[1]Texten är tät, vacker och fyllig, ändå sparsmakad. Inte ett onödigt ord och vad som gör mig extra glad är den välproducerade ljudboken. Den upplästa texten tillåts ha ett flöde, när tomma sidor i den fysiska boken skiljer avsnitten åt kan du även som lyssnare urskilja dessa genom snyggt inlagda mikroskopiska pauser. Inläsaren är alltid otroligt viktig i en bok berättad i första person, Viktor Åkerblom ger liv åt berättaren Édouard med trovärdighet och melankolisk röstklang.

Författaren i familjen handlar om en familj under tre decennium. Familjemedlemmarnas sammanflätade förväntningar, krossade drömmar och kärlek. Om det ok som lagts på Eduard att vara utsedd till att bli  författaren, att vara den som är utvald att uppfylla de andras  drömmar. Det är en bok om outtalade krav och om barns förmåga att läsa sina föräldrar men också en bok om varm tillgivenhet. Jag älskar de kärleksfulla smeknamnen som Édouard gett sina föräldrar och jag älskar skildringen av fadern, krigsveteranen från Algeriet vars lakoniska råd till sin son är: Se till att välja, annars väljer livet åt dig.

Författaren i familjen är utgiven av Sekwa 2014, ljudboken är producerad av A Nice Noise. Översatt från franskan av Sofia Strängberg.

Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson.

Larsson_1-page-001-197x300[1]En djupsvart uppväxtskildring med självbiografiska inslag. Victoria Larsson var en av de flickor som förälskade sig i Åmsele-mördaren Juha Valjakkala, hängde utanför Umeås tingshus, kom i tv men som också fick sina brev till denne besvarade. Delar av brevväxlingen är återgiven i boken. Hur mycket utöver breven som är självbiografiskt vet jag inte, men i vilket fall det är ingen vacker medkännande bild av huvudpersonen, Veronica, som författarinnan förmedlar.

Den ensamma Veronica är besatt av sin svåra acne, sina mindervärdighetskomplex och sitt självhat. En flicka med destruktiv personlighet som ibland kan uttrycka sig genom våld mot yngre syster. Första kapitlet är i sin råa skildring med våld mellan syskon så obehaglig att jag har svårt att sympatisera med Veronica senare i boken. Hur hänsynslöst den unge manlige kvällstidningsjournalisten än behandlar flickan som älskar Juha som andra älskar rockstjärnor, så berör det mig inte så starkt som det egentligen borde göra. Detta trots att jag är övertygad om att skildringen av journalisten som i rent spekulativt syfte gör ett ”hemma hos” reportage hos Veronica är sann.

Det mustiga språket förstärker ångesten och smärtan i att vara ung och jag som har en uttalad kärlek till Norrland känner plötsligt lättnad över att jag inte växte upp i någon av dess småstäder. Ett genomgående tema i boken är att Veronica avskyr att bo i det klaustrofobiska Västerbotten, att hon längtar bort. Men hade Veronicas ensamhet, självdestruktivitet och personlighet varit den annorlunda om hon fått växa upp i en större stad? Dessvärre tror jag inte det, men kanske att valmöjligheterna och anonymiteten skyddat något. Varför blev då Veronica och andra kvinnor förälskade i Juha? Varför förälskar sig kvinnor i våldsamma frihetsberövade män? Jag tror jag förstår varför Veronica gör det men jag är tveksam till om hon egentligen är representativ för det stora flertalet.

Victoria Larsson arbetar idag som yogalärare i Berlin. Jag finner tröst i detta, för om boken är självbiografisk på fler plan än bara förälskelsen i Juha vill jag att Veronica/Victoria ska leva och finnas i ett helt annat sammanhang. Kanske kom min medkänsla och omsorg om huvudpersonen fram till slut.

Utgiven av Thorén & Lindskog 2014

Påskekrim – klassikerlista med deckare som är så bra att de tål att läsas om.

Även om man vet vem som är mördaren…

  • Elizabeth George – Pappas lilla flicka, Georges debut, kanske hennes bästa bok.
  • Maj Sjövall & Per Wahlöös serie Roman om ett brott i 10 delar. Böckerna är något helt annat än våra dagars Beck-filmer.
  • Karin Fossum – Älskade Poona, Fossum låter oss aldrig glömma sorgen efter en våldshandling.
  • Åsa Larssons deckare om Rebecka Martinsson i Kiruna, norrländskt skimmer över texterna. (Undvik dock Katarina Ewerlöfs förfärliga inläsningar).
  • Maria Lang – Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära. Hennes två första böcker är oemotståndliga.
  • Håkan Nesser – Borkmanns punkt och Fallet G hör ihop. Lyssna gärna till honom själv, han är kanske den bästa författaruppläsaren.
  • Leif Davidsen – Paparazzons heder. Fantastisk som ljudbok.
  • Marisha Pessl – Nattfilm, nyskapande thriller där djupwebben och filmens värld spelar för handlingen framåt.
  • Sofie Sarenbrandt – Vecka 36, hennes debut och hennes bästa om en gravid kvinna som försvinner.
  • Dag Öhrlund & Dan Butlers spänningsromaner om polisen Jacob Colt är ”skrämma slaget på läsaren” böcker allihop. Inte minst då psykopaten Christopher Silfverbielke är med i böckerna.

Alla ovanstående titlar finns på ett bibliotek nära dig.