Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Tankar om ljudboksuppläsare.

Min bestämda uppfattning är att flera svenska ljudboksuppläsare är överexponerade. En annan bestämd uppfattning jag har är att en del uppläsare inte tar sig an texten som en  uppläsare, utan istället som en skådespelare på Dramatens stora scen. Detta blir tydligt framförallt i böcker med mycket dialog.

Att läsa med öronen innebär att man låter en annan individs röst bli ens läsröst, ens inutiröst som tolkar bokens ton. Om man inte är speciellt förtjust i Katarina Ewerlöfs teatraliska uppläsningar eller i Torsten Wahlunds gammelmansmummel kan utbudet att populära bästsäljare bli begränsat. Eller i alla fall leda till att man föredrar att läsa själv och tror sig vara en icke ljudboksläsare. Naturligtvis är dessa ovan nämnda inläsare populära och omtyckta, men jag vet också att det finns ljudboksläsare som konsekvent väljer bort dem. Helt enkelt av den anledning att de läser för många böcker och att läsa flera böcker på raken av olika författare fast med samma uppläsare kan medföra att olika böcker smälter samman och blir snarlika. Man bör undvika att läsa två böcker i rad med samma uppläsare, om det inte är en serie förstås.

Jag vill helst att uppläsaren just läser, jag föredrar det framför dramatisering. Dock om man gillar dramatisering så är inte sällan engelskspråkiga inläsningar just sådana. (Förutom att de skådespelartolkar dialogerna gör också de kvinnliga inläsarna sina röster mörka och de manliga sina röster ljusa när de ger röst åt det motsatta könet.) Jag har också kommit på att jag föredrar de yngre inläsarna, tycker de läser rappare och mer rakt av. Jag antar också att deras röster passar bättre som min inutiröst. Jag ska i sammanhanget nämna att jag bedömer en 45-årig skådis som en ung inläsare, kanske för att en hel del inläsare har passerat 50.

En författarinläsning är sällan fel. Även om författaren egentligen inte är någon speciellt bra inläsare så fångar och förmedlar alltid författaren bokens ton. T.ex. när Lena Andersson själv läser Egenmäktigt förfarande, läser hon kyligt och aningen tonlöst och ger på så sätt en fantastisk känsla för huvudpersonen Ester Nilsson. Ingen kan heller som Håkan Nesser själv ge liv åt hans texter och vad vore Emma Hambergs serie Rosengädda om hon inte läste själv. Martina Montelius inläsning av Oscar Levertins vänner gör romanen ännu mer mörk, mustig och humoristiskt svartsynt.

Men vilka uppläsare gillar jag då? Framförallt den som jag aldrig någonsin hört, men om jag måste nämna några kan jag tipsa om Lo Kauppi, Martin Wallström, Alexandra Rapaport och Mattias Linderoth. Jag har också en del trix och fix för mig när det gäller lyssningen, på ljudbokstjänsten Storytel kan man snabba upp inläsaren och det gör jag ganska ofta. Förvånansvärt många inläsningar blir klart bättre då man ökar farten med 25 %. Sedan blir läsningen mer som ens egen inutiröst när man låter den bli snabbare. Prova får ni se!

Detta är det andra inlägget om ljudböcker i sommar. Om du vill läsa det första så hittar du det här.

Publicerat

En sång från havet av Katherine Webb.

EnSangFranHavetCover1-180x275[1]Nyskild och yrkesmässigt misslyckad anländer galleriägaren/konstnären Zach till det vindpinade Blacknowle i grevskapet Dorset. Vi befinner oss i England och jag skulle vilja kalla En sång från havet för en väldigt brittisk roman, kanske rent av en godispåse för anglofiler. För att återgå till handlingen, Zach ska försöka färdigställa boken om sin stora konstnärsförebild Charles Aubrey. Det är känt att målaren tillbringade några somrar i Blacknowles under slutet av 30-talet och Zach, medveten om att hans manus är tunt, hyser en svag förhoppning att finna någon som kände Aubrey.

Ett tips från ortens pubägare för honom till den ensligt belägna stugan ” The Watch”. En åldrad kvinna öppnar och svarar tveksamt och mycket skyggt på hans frågor, men bjuder till slut in honom på en kopp te. Under deras trevande samtal registrerar plötsligt hans konstnärsöga att det är Aubreys ”Mitzy” som sitter framför honom. Den åldrade kvinnan är Dimity Hatcher, avbildad i så många av Aubreys verk, inte minst i den teckning som finns i Zachs ägo kallad ”Mitzy plockar”. En teckning som han aldrig tröttnar på att betrakta.

En sång från havet berättar två parallella historier, den om Zach och den om Dimity. Det är i gestaltningen av Dimity som boken speciella kraft finns. Flickan av romsk börd, dotter till ortens glädjekvinna, lever i en kärlekslös och enslig tillvaro tills den stund då hon möter Charles Aubreys döttrar, Delphine och Élodie. Dimity van vid moderns bittert hånfulla gliringar blir sedd och accepterad som en fullvärdig människa för första gången i sitt 14-åriga liv. Hon lever endast för de korta veckor familjen Aubrey kommer till Dorset och förälskelsen i mannen som målar av henne är oundviklig och förödande.

The Half Forgotten Song som boken heter på originalspråk är 510 sidor kort i sin svenska utgåva. Det tog ungefär 150 sidor in i boken innan jag blev uppslukad och började vända blad av hjärtans lust. Det är en komplex intrig Katherine Webb bjuder oss på och jag fann till min stora belåtenhet att det fanns det djup och den substans som jag i inledningen befarade saknades. Jag plöjde denna bladvändare med stort patos.

Översättningen är gjord av Annika Sundberg, utgiven på Historiska Media 2015.

Publicerat

Tips för dig som funderar på att börja läsa ljudböcker!

Jag har fått många frågor om ljudböcker under våren framförallt om tips på bra uppläsare.
Det verkar som om många väljer bok efter uppläsare, istället för av välja en bok på samma sätt som när man ska läsa själv.
Här tycker jag nya ljudboksläsare ska tänka om, strunta i vem som läser och lyssna istället  på en bok du verkligen vill läsa. Viktigast är boken, lyssna och tänk bort uppläsaren, lev dig in i texten och njut av läsningen. Är det en bra bok kommer uppläsaren att bli underordnad texten. Se till att välja en bok som är relativt kort, som längst omkring en 10-12 timmar.
Om du gillar deckare finns det massor inlästa och deckare fungerar ofta bra som ljudböcker. Det är betydligt sämre ställt med inlästa feelgood-romaner, vilket är synd, för feelgood är toppen att lyssna på.

När du lyssnar, fundera över om du lätt tappar koncentrationen? Fundera också över om boken du läser inte passar som ljudbok?  De som inte är skapta till ljudboksläsare tycks först och främst tappa koncentrationen, sedan är det förstås så att alla texter inte passar för uppläsning.

Se till att ha hörlurar av god kvalitet och som passar dina öron. Om du hör dåligt beror det ofta på att lurarna inte är bra. Det går ju även utmärkt att lyssna via t.ex. telefonens högtalare. När jag lyssnar hemma, (under städning och matlagning mm.), har jag ofta har mitt köksförkläde på mig, den har en sådan praktisk ficka för telefonen. Annars har jag även midjebälten samt joggingficka för telefonen på armen. Man vill ju inte tappa telefonen i golvet för då slits hörlurarna tämligen omilt ut ur öronen och det är inte behagligt alls.

Jag använder mig sedan flera år av ljudbokstjänsten Storytel, det finns flera andra aktörer på marknaden, jag är dock supernöjd med Storytel och därför har behållit mitt abonnemang där. Finns ett mycket stort utbud av ljudböcker både på svenska och engelska. Sedan något år tillbaka finns även E-böcker och med vissa titlar kan man varva lyssning och läsning av samma bok. När man kör bil kan man lyssna och hemma i sängen kan man läsa. Är enkelt att skifta mellan surfplatta och telefon. (Rena läsplattor typ Kobo och Letto fungerar dock inte här). En annan fördel är att man på Storytel kan välja hastighet på uppläsningen, vilket är mycket fiffigare än det kanske låter.

Jag kommer att återkomma i ämnet ljudboksuppläsare i en ny bloggy snart, tills dess önskar jag dig lycka till!
Jag ska dock ge dig ett sista råd,  det är vansinnigt viktigt att inte läsa två böcker på raken med samma uppläsare. Tonen i texten avseende bok två tenderar att bli exakt samma som i bok nr ett och bokens ton i en ljudbok är mycket, mycket viktig!

Publicerat

Liv efter liv av Kate Atkinson.

liv_eftr_nyam_10750[1]I parallella världar lever Ursula Todd parallella liv. Hon föds under en rykande snöstorm 1910, i sitt första liv är hon dödfödd, i ett av de kommande lyckas hennes mor klippa av navelsträngen som bildat en strypsnara runt hennes hals. Atkinson utnyttjar hela sin potential som berättare i denna fantastiska roman. Hon broderar många, både längre och kortare löpare av Ursulas olika liv, och jag fascineras av hur många berättelser det faktiskt är möjligt att skapa utifrån samma utgångspunkt.

Förmodligen kan man dra ett antal slutsatser om parallella världar och hur olika val påverkar den enskilda människan, men det överlåter jag till någon annan. För mig tar Atkinson ett litterärt grepp i sin roman och låter läsaren följa med på en resa tillsammans med Ursula och låter oss uppleva de  möjligheter som finns i intrigen.

Liv efter liv skildrar framförallt tiden under 1900-talets två världskrig och åren däremellan. Starkast grips jag av skildringarna av livet i London under blitzen. Ursula tillhör en räddningspatrull som har till uppgift att gräva fram överlevande ur de bombade husen. Medkänslan och godheten hos räddarna är intensivt beskriven. Familjen Todd är den samma i alla Ursulas liv, hennes syster Pamela är sympatiskt skildrad, modern Sylvie en styvnackad kvinna. medan fadern Hugh blir min favorit, jag älskar hans kärleksfulla smeknamn på Ursula ”Min lilla björn”.

Jag lyssnade till boken, Anna Maria Käll har gjort en utmärkt inläsning av texten. Jag är dock en van lyssnare, jag har hört från andra att man tycker boken är svårlyssnad pga. hoppen i Ursulas olika liv.

Utgiven på Massolit förlag 2015, översättningen är gjord av Anna Strandberg.