Margaretha Weimar – Sida 126 – Breakfast Book Club

2015/04/03

Påskekrim – klassikerlista med deckare som är så bra att de tål att läsas om.

Även om man vet vem som är mördaren…

Elizabeth George – Pappas lilla flicka, Georges debut, kanske hennes bästa bok.
Maj Sjövall & Per Wahlöös serie Roman om ett brott i 10 delar. Böckerna är något helt annat än våra dagars Beck-filmer.
Karin Fossum – Älskade Poona, Fossum låter oss aldrig glömma sorgen efter en våldshandling.
Åsa Larssons deckare om Rebecka Martinsson i Kiruna, norrländskt skimmer över texterna. (Undvik dock Katarina Ewerlöfs förfärliga inläsningar).
Maria Lang – Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära. Hennes två första böcker är oemotståndliga.
Håkan Nesser – Borkmanns punkt och Fallet G hör ihop. Lyssna gärna till honom själv, han är kanske den bästa författaruppläsaren.
Leif Davidsen – Paparazzons heder. Fantastisk som ljudbok.
Marisha Pessl – Nattfilm, nyskapande thriller där djupwebben och filmens värld spelar för handlingen framåt.
Sofie Sarenbrandt – Vecka 36, hennes debut och hennes bästa om en gravid kvinna som försvinner.
Dag Öhrlund & Dan Butlers spänningsromaner om polisen Jacob Colt är ”skrämma slaget på läsaren” böcker allihop. Inte minst då psykopaten Christopher Silfverbielke är med i böckerna.

Alla ovanstående titlar finns på ett bibliotek nära dig.

2015/03/312015/03/31

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins.

Jösses vilken bladvändare, trots en massa andra åtaganden lyckades jag sluka Kvinnan på tåget under ganska precis ett dygn.

Rachel pendlar till London varje dag med tåg. Rälsen på sträckan hon färdas är gammal och ständiga reparationer tvingar tåget att allt som oftast krypa förbi den lilla orten Witney med dess gamla victorianska hus precis invid spåren. På så sätt får Rachel gott om tid att ingående betrakta husen och dess invånare. Inte minst det hus där hon en gång bodde, det hus hon fortfarande äger tillsammans med sin före detta make. Han bor kvar, tillsammans med sin nya fru och deras gemensamma barn. Det barn som han och Rachel så hett önskade sig men aldrig fick. I ett annat av husen har det nyligen flyttat in ett par som Rachel döper till Jess och Jason och vars historia hon modellerar fram i sin fantasi.

Vem är hon egentligen Rachel, den försmådda och smått alkoholiserade f.d. hustrun? Vad är hennes uppsåt? Vem är Megan och Scott, paret som Rachel döpt till Jess och Jason? Vem är den rödhårige mannen på tåget? Sakta börjar historien rullas upp genom växelvis berättande av de tre kvinnliga huvudpersonerna. Kvinnan på tåget är ett mycket välkomponerat hantverk i thrillergenren. Med små subtila grepp lyckas Paula Hawkins hålla en krypande oro levande i läsaren. Man bara måste veta mer.

Översättning av Jessica Hallén, utgiven på Massolit Förlag 2015.

2015/03/292015/03/29

Under en vandring i Berlin kom jag plötsligt förbi romernas minnesplats.

Där vid en liten parkväg mellan riksdagshuset och Brandenburger Tor låg denna stilla plats. Jag tänkte förstås, som jag så ofta gör, på Miriam från Majgull Axelssons fantastiska roman. En lågmäld ton ljöd runt dammen och de omgivande träden var vinterkala. Jag tänkte på Miriam som egentligen hette Malika, på hennes älskade lillebror Didi som var en av de som mördades och jag tänkte på Else som räddade Malika-Miriam. Jag tänkte också på den gåva av medmänsklighet som skönlitteratur kan skapa. Majgull erhöll mycket välförtjänt Bokbloggarnas litteraturpris 2014 för Jag heter inte Miriam.

2015/03/232015/03/22

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg.

Bacha posh är en Afghansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och skydd, men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar. Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit en livsstrategi för många afghaner.

Kvinnan som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är i all sin komplexitet ett exempel på hur en afghansk kvinnas liv gestaltat sig i modern tid. Att Azita faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk. Hade t.ex. de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Feminister, humanister och alla andra, ni bör läsa den här boken. För många av er tror jag att er världsbild kommer att förändras en smula. För bacha posh är ett uttryck för förtryck och förmodligen har det funnits många bacha posh genom århundrandena och nog bör bacha posh finnas på andra ställen än i Afghanistan just under vår samtid.

De förklädda flickorna i Kabul är utgiven av Albert Bonniers Förlag 2015. Jenny Nordberg skrev boken på engelska, för den svenska översättningen står Ann-Marie Ljungberg.