Jag blir tillfreds och lycklig av att läsa Elizabeth Strout. Hennes romaner skildrar den vanliga lilla människan sådana som du och jag, våra livsberättelser från början till slut. En annan detalj som jag älskar är att hennes romaner fullkomligt ångar av livsvisdom och vänlighet även om karaktärerna är mer än kärva.
Hennes mest milda och vänliga karaktär är Lucy Barton som det finns fyra böcker om. Är ingen serie utan jag tror bara det blivit så. Jag rekommenderar dock att läsa böckerna om Lucy i ordning. I den sista Lucy by the sea kastas vi tillbaka till pandemins första vår, inte så länge sedan även om det känns så i alla fall för mig. William, (från Oh William), inser snabbt att det är mer än fara på färde med att stanna i New York och hyr ett hus i Maine. Han tar en aningen motsträvig Lucy med sig i bilen och kör norrut.
Lucy sörjer fortfarande sin make Davids död och isolationen och ovissheten om Covid 19 tär på henne, hon kan inte längre skriva. Hon finner dock en ny vän som hon promenerar med dagligen, Bob (från the Burgess boys), och så dyker flera av Strouts karaktärer upp igen även de som inte tidigare hört till Lucy Bartons universum. Känns som att träffa gamla bekanta. Även Olive Kitteridge från boken som bär hennes namn, finns med på ett litet hörn. Kanske är boken om Olive som Strout fick Pulizerpriset för, henne allra bästa roman. Tycker också att Olive, igen som handlar om att blir gammal är ett litet mästerverk. Som sagt, Strout är en underbar författare så läs, läs,läs!
Strout ges ut på Forum i Sverige.
