Naturliga beteenden av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Omskakad och gripen slår jag ihop boken. Berättelsen om Lilly, det outsägligt ensamma barnet, går mig djupt till sinnes. Hon som när hon slutligen själv blir mor, är fylld av tvivel på sin förmåga att ”mödra”. Ordet mödra är ett verb som inte, i alla fall tills nu, funnits i svenskan. Mamma är något man blir, inte något man gör. Lillys mamma lever ensam med sin dotter och är oförmögen att mödra. Flickan lämnas vind för våg. När Lilly går på mellanstadiet börjar modern jobba natt, Lilly är ensam hemma under tiden. Mor och barn går om varandra, modern är hemma på dagen, dottern på natten. Ingen förutom kanske grannen Gunilla känner till arrangemanget. När de båda är hemma söker sig oftast modern till ensamheten i sitt rum.

Naturliga beteenden är Golnaz Hashemzadeh Bondes tredje roman och jag tänker att hon som författare går från klarhet till klarhet, för varje roman blir hon allt skickligare, allt bättre. Sparsmakat men ändå så uttrycksfullt förmedlar texten hur barndomen präglat Lilly till den hon är och den hon blir som mor. Rasande skickligt gjort!

Läs också Hashemzadeh Bondes fina debutroman Hon är inte jag 2012 och Det var vi från 2017. Den sistnämnda finns recenserad på bloggen och vi har även en frukostintervju att bjuda på.  

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2022.  

Crossroads av Jonathan Franzen

Älskar Franzens sätt att berätta, hans förmåga att varsamt och insiktsfullt borra sig ner i karaktärerna och väva den väv som driver handlingen framåt. Vägskäl som Crossroads heter på svenska utspelas under tidigt 70-tal och är den första i en trilogi om familjen Hildebrandt, en svenskättad familj med fyra barn. Titeln syftar på den populära ungdomsgruppen i kyrkan där fadern är präst, men även familjen och dess 6 medlemmar står inför att välja väg. 

Vägskäl är en typisk Franzensk roman, omfångsrik, detaljerad med mycket dialog. Han har öra och öga för det djupt mänskliga och det är omöjligt att inte engagera sig skeendet. Han räknas som en av de stora amerikanska författarna och jag förstår verkligen varför. När min bokklubb diskuterade romanen i somras kunde vi verkligen grotta ner oss i persongalleriet och diskutera människorna som några vi stod nära. Jag tror att vi alla sa att vi skulle fortsätta läsa serien för att få återknyta bekantskapen med familjen för att se hur det går. Ingen av oss är väl egentligen några ”bokserie-människor” så jag tycker det säger en del. 

Utgiven på Brombergs 2022. Översättningen är gjord av Rebecca Alsberg. Jag lyssnade till ljudboken som finns på engelska på Storytel.

Åttonde huset : till åminnelse av en flicka av Linda Segtnan

1948 mördades 9-åriga Birgitta i skånska Perstorp. 70 år senare blir Linda Segtnan besatt av fallet, av vad som egentligen hände den försommarkväll då Birgitta bragtes om livet.  Lågmält och intensivt målas bilden av sena 40-talet upp,  jämsides får läsaren följa författarens liv i bubblan som gravid och småbarnsmamma under 20-talets första år.

Åttonde huset är mångbottnad,  unik i sitt slag, folk som absolut vill genrebestämma böcker lär få ett litet helsicke. Fokus ligger på barnen, på författarens ofödda barn, på Birgitta och grannpojken Bengt som for så illa i svallvågorna efter mordet. Läsningen känns i magen, mörk, febrig och välskriven. Jag älskar orden i titeln : till åminnelse av en flicka, för det är bokens styrka, omsorgen om de ofta så skyddslösa barnen. 

Jag började läsa i tron att jag läste en roman, men någon fiktiv berättelse är Åttonde huset inte. Snarare ligger den åt true crime hållet med strömmar av autofiktion. 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022.

Annie Ernaux nobelpristagare 2022

Vilken enastående författare! Har i två dagar befunnit mig i ett Ernaux-maraton, rev av A womans story, Shame och A man´s place i ett sträck. (Jo, jag läslyssnade på engelska, var det som erbjöds via Storytel just nu). Har befunnit mig i 50-talets Normandie där Ernaux växer upp under små förhållanden som enda barnet till ett café-ägarpar som gör allt för att försäkra sig om att deras flicka ska få utbildning. Om Ernaux varit svensk skulle hon förmodligen betraktas som en arbetarförfattare.

Har haft Ernaux på min läslista i flera år men tvekat. Förmodligen för att hon beskrivits som autofiktionens moder och det är en genre som sällan tilltalar mig. Har förvisso läst en del men efter att ha kämpat mig igenom  Knausgårds Min kamp 1 fick jag nog. Tills fredags då, när Annie Ernaux kom in i mitt liv. Jag har aldrig läst något liknande, språket är återhållet och exakt, ändå går orden rakt ner i magen. De minnen som skrivs fram ligger många år tillbaka i tiden, tror kanske att det är hemligheten, Ernaux har fått perspektiv och kommit till insikt.  

Jag tror hon är en författare som tilltalar många. Hennes böcker är korta, de jag läste i helgen hade en lyssningstid på drygt två timmar. Skulle gärna fortsatt leva i Ernaux värld ett tag till men, men alla mina bokcirklar kallar på uppmärksamhet och kanske jag vill läsa henne på svenska trots allt. 

Annie Ernauxs böcker är utgivna på Norstedts.