En stillsamt oförutsägbar roman som utspelar sig i Frankfurt 1962. Den unga översättaren Eva får arbete som tolk vid Auschwitz-rättegångarna, ett arbete som kommer att ställa hela hennes tillvaro på spets. Hon har vuxit upp i en kärleksfull krögarfamilj och har nyligen förlovat sig med den något äldre Jürgen. Eva är för ung för att minnas livet under andra världskriget men de fasansfulla vittnesmål som framkommer under rättegången gör henne plågsamt medveten om att det finns mycket hon inte vet. Det oroar henne att såväl Jürgen som hennes egna föräldrar är ovilliga att tala om kriget och istället häftigt uppmanar henne av avsluta sin anställning.
Vid domstolen kommer Eva i kontakt med David Miller en ung kanadensare av judisk härkomst vars arbete under rättegången är djupt personligt. Eva känner att han föraktar henne och hennes naivitet men förstår så småningom varför. Kanske han och Eva har mer gemensamt än vad som först kunde antas.
Eva är en sympatisk karaktär. Hennes mod och klarsynthet allteftersom hon kommer till insikt och växer som människa är så fint skildrat. Vänlig och medkännande väjer hon inte för mörkret och vid bokens slut är hon en annan kvinna, ung fortfarande men mogen och självständig. Jag saknade henne när romanen var utläst.
Tyckte överhuvudtaget mycket om människoskildringarna, de är insiktsfulla och omtänksamma. Vardagslivet i Evas hem och även i Jürgens, känns både nära och genuint. Ingenting är svart eller vitt i Tyska huset bara en oändlig massa nyanser däremellan. En av mina absoluta favoritböcker från i år.
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020. Översättning av Aimée Delblanc
