Bokcillen har besökt Helsinki Lit 2019!

Text av: Cecilia Brodelius Agemark

Förra helgen gick Helsinki Lit av stapeln för femte gången. Min vän Eva-Lotta och jag var på plats. Helsingfors visade sig från sin allra bästa sida med riktigt fint sommarväder och uppsluppen stämning. Parkerna och uteserveringarna fylldes av folk och på lördagen fanns food trucks parkerade längs hela Esplanaden. En riktig folkfest även utanför litteraturfestivalen! Med ett lite annorlunda upplägg och mindre format kändes evenemanget ganska intimt. Fredag kväll och lördag eftermiddag vallfärdade litteraturintresserade till Savoyteatern, majoriteten var självklart kvinnor.

De flesta av författarna kom från Norden men den anglosaxiska världen var också representerad. Tyvärr hade Sally Rooney ställt in sin medverkan, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt efter att ha läst Normal People tidigare i år. Engelska var genomgående samtalsspråket men med några undantag för svenska och finska. De senare fick jag skippa eftersom min finska är obefintlig.

På fredagskvällen välkomnades vi av konferenciern Jani Toivola, skådespelare och riksdagsledamot och festivaldirektör Philip Teir. Enligt min granne i publiken hade de festivalsansvariga varit väldigt noga när de valt samtalspartner till författarna. För mig var det inte några bekanta namn, förutom Teir. Som tur var gav det tryckta programmet i alla fall lite vägledning för att förstå kopplingarna.

Först ut var Pascal Engman i samtal med Li Andersson, även hon riksdagsledamot. Ett samtal som kom att handla bland annat om hotbilden mot kvinnliga journalister och andra i offentligenheten, något Andersson själv varit utsatt för. Därefter blev fredagens program en ganska uppsluppen historia med bland annat Kim Thúy, Nina Lykke och André Aciman. De två första väldigt sprudlande och roliga; Thúy intog scenen som en ståuppkomiker i en författares kropp. Publiken fick sig riktigt många skratt. Lykke bjöd på sig själv och ett antal dräpande betraktelser över den medelklass hon själv tillhör medan Aciman var mycket charmerande och flirtade med publiken. Det samtalet berörde både boken och filmen Call Me by Your Name. En publikfriande toppkväll! Jag tror alla gick därifrån med ett leende på läpparna. Kvällen avslutades sedan med en konsert med Astrid Swan, men vi valde att gå och äta en god middag istället.

Lördagens samtal kändes något allvarligare. Det började med Joakim Zander som pratade med journalisten Sato Vasantola. De uppehöll sig framför allt kring immigration. Därefter pratade Malin Lindroth om Nuckan, både boken och konceptet. Följde gjorde sedan publikmagneten Rachel Cusk med ett tämligen teoretiskt samtal tillsammans med Philip Teir om Brexit, narrativ och vad som egentligen är verklighet. Men absolut bäst på lördagen, enligt mig, var den något pillemarisk Sjón, som jag nu verkligen vill läsa. Hans Codex 1962 låter spännande, men den finns inte översatt till svenska än. Får kanske börja med någon av hans andra böcker så länge.

Genomgående var det ganska politiska samtal, kanske mer än vad vi brukar ha i Sverige med många intressanta och tankeväckande betraktelser. Jag tänker också att de i Finland höjer kulturens status genom att ha medverkande politiker.

Sammanfattningsvis var höjdpunkterna för mig Thúy, Lykke, Aciman och Sjón som alla verkligen bjöd på sig. Det korta och intima formatet på festivalen med lagom långa samtal tilltalade mig. Ett extra plus var att tiderna hölls perfekt. Nöjd lämnade jag Helsingfors med både laddat D-vitaminförråd och inspiration till sommarläsning. Jag kan absolut tänka mig att åka till Helsingfors fler gånger, både till Helsinki Lit och som turist.

För mer information om Helsinki Lit och titta på inspelningar av samtalen gå till https://helsinki-lit.fi/sv/framsida

En nästan perfekt dag av Mareike Krügel

Vi hade förmånen att läsa En nästan perfekt dag redan före boken gick i tryck. En fantastisk förmån eftersom den var så himmelens bra!

Romanen utspelas under en dag i Katharinas liv, en dag då hon förutom att rodda vardagspusslet och ta itu med allehanda familjekatastrofer, grips av en förfärande misstanke. Hon börjar rekapitulera sitt liv, fundera över sakernas tillstånd och om hur allting blev.

Så här skrev vi till förlaget efter avslutad läsning:

♥ Boken om Katharina är absurd, svart och humoristisk, men definitivt ingen lättviktare. Det är mäktigt att befinna sig i Katharinas huvud under en så kort tid som ett dygn och ändå lära känna henne på så många olika plan.

♥ Inledningsvis förleds läsaren att betrakta Katharina som en aningen skör person, men i själva verket har hon stenkoll, hon är en klippa, ett nav som hela familjens existens vilar på.

♥ Du milde, vad hon kan ta itu med saker som händer oförhappandes; tummen, torktumlaren, blodet och råttornas rymning för att bara nämna något.

♥ Vi tror att igenkänningsfaktorn är hög för alla som kämpar med det så kallade livspusslet och inte minst för de som har barn med diagnos.

♥ Hennes listor hjälper henne att ha struktur i en kaosartad värld, men
framförallt är de egentligen hennes ventil och dagbok.

♥ Ett mycket snyggt romanbygge, djupt tänkvärt trots absurditet och svart humor.

Kort och gott: En tät, komplex och helt oförutsägbar roman. Den tog andan ur oss och vi älskade den!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. Översatt av Sofia Lindelöf.

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

Texten talar direkt till läsaren utan omsvep. Chosefritt, oförfärat och helt utan sentimentalitet redogör hon sakligt från de innersta skrymslena av sin själ. Om sin barnlöshet, om sin svåra och skrämmande tonårstid, om faderns alkoholism. Hon är privat, men aldrig gränslös.

Bokens sex essäer handlar om sår som aldrig helt läker, insikter som aldrig kan förmedlas genom att uttalas högt. Det är intelligent, litterärt och fullkomligt makalöst bra! Jag har faktiskt aldrig läst något liknande. En mogen och enastående debut som med sitt klara språk går rakt ner i magen. Hennes erfarenheter är utan tvekan djupt allmängiltiga.

Ni förstår säkert att ni bör läsa och jag vet att Emelie Pine kommer till Sverige i början av hösten. Jag är otroligt nyfiken på kvinnan bakom orden som bara kan förmedlas i skrift.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning Matilda Södergran.

Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Jag har haft Unga kvinnor på min ”att läsa lista” under många år, att jag äntligen kom till skott är Elena Ferrantes förtjänst. Unga kvinnor spelar en betydelsefull roll i Min fantastiska väninna och jag älskar scenen i filmatiseringen där Lenu och Lila sitter tätt ihop och läser i sitt tummade exemplar. I bakgrunden skymtar det fattiga gråa bostadsområdet i Neapel där flickorna växer upp.

Little Woman, som boken heter på originalspråk handlar om fyra systrar i inbördeskrigets USA. Fadern är inkallad och familjen har förlorat en del av sin förmögenhet. Flickorna är rara, glada och käcka som så ofta i äldre böcker om flickor för flickor. Med moderna ögon sett är kanske boken aningen moraliserande, men jag gillar systrarna March och bokens andra karaktärer. Det finns glädje i det lilla och människorna är vänliga och omtänksamma med varandra. Helt tvärtemot den kalla råa verklighet som Lenu och Lila levde i. Jag känner mig löjligt glad över att Neapeltjejerna fick läsa Unga kvinnor och kunde uppleva en helt annan verklighet. (Jo, jag vet att Lenu och Lila är romankaraktärer och inte finns på riktigt).

Om ni ännu inte läst Neapelkvartetten så rekommenderar jag er att göra det! Efter att ni läst första delen Min fantastiska väninna, sticker ni emellan med Unga kvinnor. Ger Ferrantes fantastiska kvartett ytterligare en dimension.

Utgiven av Bonnier Carlsen 2016, översättning Sonja Bergvall.