Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

En romanfavorit från 2017 har kommit som ljudbok, inläst av André Christenson, finns bla. på Storytel. Läs mer om romanen i vintage-recensionen nedan:

Svante och Cecilia lever i ett tjafsfyllt men ”okej” äktenskap. I bokens första kapitel är de, tillsammans med sina två döttrar, på väg mot Österlen för den traditionella sommarveckan i ”hipstertorpet” som Svante kallar den ombyggda skånelängan. Stället hyrs av parets nära vänner Henning och Karen och tidigare somrars samvaro har präglats av harmoni, vänskap och okomplicerat umgänge. Men denna sommar kommer att bli annorlunda. Redan första kvällen avslöjar Karen och Henning att de ska genomgå konstgjord befruktning och att de gärna ser Svante som spermadonator. Cecilia känner sig direkt obekväm medan Svante skämtar bort allvaret. Han är smärtsamt medveten om den åtrå som länge funnits mellan honom och Karen.

Bokens berättare är Svante, impulsiv och känslostyrd, men också i all sin ofullkomlighet älskansvärd och sympatisk. Hans repliker är obetalbara!  Faktum är att jag under läsningen ibland kände mig ångerfull gentemot karaktärerna bara för att jag skrattade så mycket. Deras sommarvecka är så förtvivlat Bergmansk, de är alla människor jag gillar och jag lider med dem. Varför skrattar jag egentligen? Kanske jag kan skylla på Peo Bengtsson som skrivit en så underbart humoristisk text? Nog om humorn, boken är även en insiktsfull relationsroman, framförallt tror jag många läsare kan känna igen sig i Svantes och Cecilias parrelation. Cecilia säger till Svante att hon får det sämsta av honom, att han är mycket enklare och trevligare att ha som vän än som partner, en sanning som är sorgligt allmängiltig.

Texten är sparsmakad och flyter lätt, mycket finns att ana mellan raderna. Jag gillar språket och lägger speciellt märke till frasen ” vad mig anbelangar” och att Svante beskrivs som ”stingslig”. Dessa ord används allt för sällan i det moderna svenska språket. Min bästa väns fru är perfekt bokcirkelbok, det finns tillräckligt många tolkningsmöjligheter för att diskussionens vågor ska gå höga. Det skulle också vara en höjdare att skratta i grupp åt skildringen av loppisbesöket, åt hipstertorpet ägare; den ständigt påtände hampabonden och när Svante förirrar sig in till en spågumma på Kiviks marknad.
Så gillar jag slutet, det går inte att lista ut i förväg och det är bra, rentav väldigt bra.

Utgiven på Lavender Lit 2017.

Publicerat

Som pesten av Hanne-Vibeke Holst

Vilket imponerande romanbygge! Holst lyckas med konststycket att skriva en 847 sidor lång bladvändare som dessutom innehåller mängder med fakta. Hon har i intervjuer sagt att Som pesten är den mest krävande roman hon någonsin skrivit och att hon vid flera tillfällen var nära att ge upp. Hon har också poängterat att Som pesten absolut inte är en dystopi utan att scenariot är realistiskt. Pandemier kommer i cykler och det är 100 år sedan spanska sjukan härjade och skördade miljontals offer världen över.

Det är ett alternativt 2015 som Holst målar upp, detta ödesmättade år som genomsyrades av IS-krig, flyktingströmmar och terrordåd som i Som pesten fått ännu en variabel, en pandemi.

Den unga danska läkaren Karoline Branner får sitt drömjobb som koordinator på avdelningen för Pandemic and Epidemic Diseases på WHO och flyttar till Geneve tillsammans med sin son och sin slarver till make. Hon är trivs på sitt arbete men stångar snart pannan i organisationens byråkrati och finner dessutom att arbetet på hennes avdelning genomsyras av politik och personlig vinning.

När influensan kommer, slår den till i lilla välmående Danmark, där den skördar liv framförallt hos barn och unga. Världen tittar på, lamslagen med en tro att influensan inte ska drabba dem och att det naturligtvis finns ett vaccin på gång.

Vad kan jag mer säga om denna roman/thriller? Kanske att Holst, precis som hon brukar, presenterar ett intelligent tecknat persongalleri och med lätthet låter intrigen spänna över hela jordklotet. Hon lyckas kort sagt hålla intresset konstant hos läsaren utan att glöden falnar i hela 847 sidor och presenterar dessutom ett mycket snyggt slut!

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översatt av Margareta Järnebrand.

Publicerat

Everything Here Is Beautiful – Mira T. Lee

Dags för vår vikarie Cecilia Brodelius Agemark alias Bokcillen. Som vanligt har hon läst på engelska och som vanligt är hon först med det nya!

I Everything Here Is Beautiful får vi följa storasyster Miranda och Lucia, den sju år yngre mycket begåvade systern. Deras mamma immigrerade från Kina till USA när hon var gravid med Lucia. Detta efter att hennes man dött i en något mytisk bilolycka. Bokens huvudfokus ligger på systrarnas förhållande men i bakgrunden finns även berättelsen om de många immigranter som utgör det mångkulturella New York.

Tidigt får vi veta att de systrarna stått varandra nära under uppväxten. Men när Lucia så småningom blir psykiskt sjuk förändras deras relation. I första kapitlet gifter sig Lucia med en enarmad rysk jude som är betydligt äldre, något som den äldre systern ogillar. Först tror man att det beror på aversion mot mannen men snart visar sig Lucias sjukdom. Miranda har förutsett att Lucia skulle insjukna så småningom eftersom det inte är första gången. Sjukdomen kryper sig på läsaren genom små paranoida och schizofrena tecken och vi förstår att allt inte står rätt till. Jag gillar verkligen att Lee inte skriver oss på näsan utan att vi bara får små diffusa ledtrådar. Väldigt skickligt!

Visst har jag läst andra böcker med samma tema men denna berättas med osedvanlig fingertoppskänsla. Ett kapitel utspelar dessutom sig på en psykiatrisk avdelning och där man får inblick i amerikanska psykvården som i alla fall till vissa delar verkar likna den svenska beträffande när man får och framför allt inte får tvångsinta patienter.

Både intrigen i fonden och sjukdomen som är själva motivet lyckas författaren förmedla väldigt väl. Men jag vill poängtera att detta inte bara är en bok om psykisk ohälsa; under långa perioder mår Lucia utmärkt. Det här är en bok om familj och om livet i stort även om där alltid finns något som ligger och skaver. Lee lyckas på ett habilt sätt berätta historien genom ett antal berättarröster: dels de båda systrarnas och dels Lucias mäns. Vi ser hur sjukdomen påverkar anhöriga och vänner. Istället för att kunna leva sina egna liv till fullo blir de anhöriga fångade i ett vakuum där de hela tiden försöker få den sjuka att må bra och förmå Lucia att följa behandlingen.

Karaktärerna är skrivna på ett väldigt engagerande sätt. Det var flera gånger jag satt med andan i halsen under läsningen och undrade hur det skulle gå. Miljöbeskrivningarna av de olika platserna är lysande och vi får följa med till New York, Schweiz och Ecuador med allt vad det innebär kulturellt. Underfundigt är att karaktärerna stöter på kulturkrockar vart de än beger sig och vissa personligheter förändras beroende på var i världen de befinner sig.

Det är inte så konstigt att det känns realistiskt. När jag läser lite mer om Mira T. Lee visar det sig att hon har familjemedlemmar som också haft schizofreni. De sista sidorna i boken består av en intervju med författaren. Vanligtvis brukar jag dra mig för att läsa sådana men den här var riktigt givande. Bland annat säger hon att merparten av den litteratur som behandlat dessa frågor har haft ett övervägande etniskt vitt perspektiv och hon försöker visa att psykisk sjukdom finns i alla kulturer.

Det är alltså en helt lysande debut som jag hoppas får många läsare och själv ser jag fram emot kommande böcker från henne. Jag har tyvärr inte kunnat hitta något om en svensk översättning så det är ett hett tips till svenska förlag.

Utgiven på Pinguin Random House 2018.

Publicerat

Mammorna av Alexandra Pascalidou

Omslaget är grått likt de slitna förorternas betong, innanför pärmarna döljer sig 20 unika kvinnoröster. Kvinnor som lever under små omständigheter i de bostadsområden som av polisen fått beskrivningen utsatta. I bokens inledning skriver Pascalidou:

Mammorna jag mött är de som befinner sig längst bort från makten och det mediala strålkastarljuset. De som ofta står längst ner i alla tänkbara hierarkier. De vars rop på hjälp inte riktigt når fram. De är mammor vars sorg inte är sorglig nog och vars kraft inte är kraftig nog för att räknas.

Med omsorg och insikt fångar hon tonen i varje kvinnas berättelse. Mammorna berättar om Sverige av idag, en del av Sverige som inte sällan är helt främmande för merparten av befolkningen. Det är vasst, politiskt och mycket skickligt utfört.

Mammorna var mycket välförtjänt nominerad till Augustpriset 2018 i kategorin årets fackbok. Ni förstår väl att ni som medmänniskor och inte minst feminister måste läsa!

Utgiven på Atlas 2018. Läs definitionen av utsatt område här.