Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?
Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.
Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.
Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.
Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:
”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.
Utgiven på Norstedts 2017.
Att fundera och undersöka demens och Alzheimers sjukdom genom lyrik är faktiskt genialiskt. Ordet demens går inte att förstå fullt ut som ett faktum, tillståndet är alltför skrämmande. I diktens form blir det förvisso inte mindre skrämmande men känslorna i orden förmedlar förståelse. En av dikterna heter, Demens betyder utan själ, och under läsningen förnimmer jag den bottenlösa förtvivlan som Jenny Tunedal kände då hennes mammas själ, hennes jag, försvann medan hennes kropp levde vidare.
Denna isländska feelgood golvade mig totalt! Svart, intelligent och ljuvligt humoristisk. Den blev dock liggande hemma hos mig i flera månader utan att bli läst. Kan bero på det trista omslaget, som naturligtvis ska symbolisera vinter på Island, men som enligt mig inte alls åskådliggör vad som döljer sig mellan pärmarna.