Det är 12 timmar kvar tills Ansel Packer ska avrättas. Hans liv har varit befolkat av många kvinnor, varav några han mördat. Genom kvinnornas ögon berättas historien om pojken som föddes av en 17-årig flicka, som blivit gravid med en våldsam man. Hon fick ännu ett barn men tvingades överge Ansel och hans bror. Ansel är dock inget offer, han har mördat med berått mod.
Jag tycker om när offren tar plats i kriminalromaner och så är det i Avrättningen. Välskrivet och hjärtslitande kryper den mörka berättelsen under skinnet på mig. Ansels person ger mig kalla kårar ända till slutet. Jag är imponerad av romanbygget, språket och detaljrikedomen som tillsammans gör boken till mycket mer än en vanlig kriminalroman. Kukafka är endast 30 år gammal, ser fram emot att följa hennes författarskap.
Utgiven på Modernista 2024, översättningen är gjord av Maria Nääs.
En förtjusande fin kärleksroman baserad på Prins Bertils och Lilians kärlekshistoria, paret som träffades i krigets London under 40-talet, men som fick vänta många långa år på att få gifta sig. Lågmält och intensivt berättas om hur de möts och hur deras vänskap utvecklas till stark och obeveklig kärlek. De vet vad de känner och vill, men deras förhållande är skört, Bertils prinstitel gör att deras kärlek inte kan befästas genom giftermål.
Jag tycker väldigt mycket om språket i Darling, gammaldags med en kvinnlig ton när Lilian berättar, lite mer återhållsamt när det är Bertil. Orden som porlar fram doftar 40-tal och och jag njuter av allt outsagt och passionerat som göms mellan raderna. Tyckte också mycket om Julia Dufvenius uppläsning.
Utgiven på Lovereads 2024, är första delen i romanserien Kunglig kärlek.
En klassisk brittisk kriminalroman av välrenommerade brittiska Anne Cleeves. Har faktiskt aldrig läst något av henne trots om hon legat högt på min att läsa-lista under många år. Men nu var det dags och jag blev inte besviken. Bäst gillade jag det dåliga vädret! Utspelas i en by vid kusten i norra Devon och stämningen i boken accentueras av vindarna, regnet och dimman. Mattew Venn heter kommissarien som leder polisteamet som kallats dit efter att sjöräddningen anträffat en mördad man i en livbåt mitt under rykande storm. Venn är en klassisk brittisk deckarkommissarie med en del outrett inom sig, bland annat det faktum att han under en tid som barn bodde i den lilla byn och att hans mor var medlem i det konservativa religiösa samfund som verkar på orten.
Venn och hans folk inrättar ett kontor på ortens pub och påbörjar det omständliga arbetet med att söka upp och prata med ortens invånare om deras relation till den döde mannen. Okej, man söker sig även till ett par grannorterna men i denna typ av deckare finns mördaren alltid nära. Det är bara att läsa och låta sig underhållas med ett par twister och ett par extra lik på vägen fram till upplösningen. Den uppmärksamma funderar kanske ett extra varv på varför det ibland är så väldigt svårt att reda ut släktrelationer i utredningarna, själv fnissar jag i mjugg, sedan länge vet jag att britterna inte har någon fungerande folkbokföring. På mitt jobb brukar vi säga att UK betyder utan kontroll och ännu lite elakare GB =gömda brottslingar.
Ett par veckor efter att jag läst klart stormfågel läste jag en artikel i DN som roade mig omåttligt. Handlade i och för sig om brittiska tv-serier men om ni frågar mig är det lika applicerbart på böcker. Har tyvärr lyckats försnilla artikelförfattarens namn men så här lyder texten:
” Efter en sommar framför brittiska kriminalserier har jag insett den stora fördel deras manusförfattare har och som deras svenska kolleger saknar. Jag talar naturligtvis om bristen på fungerande folkbokföring. Hoppsan, stans antikvitetshandlare visar sig i själva verket vara mordoffrets länge saknade bror! Oj, kusinen alla trodde var död sedan trettio år tillbaka lever och har hälsan i byn ett par mil bort!
I Sverige skulle fallet vara löst med ett par knapptryck på ett tangentbord i polishuset. I Morecambe Bay, Bath eller Brighton kan alltsammans kavlas ut till tre fyra avsnitt.
Säg aldrig mer att det är den personliga integriteten som blivit mest lidande på vårt historiska arv från kyrkböcker, husförhörslängder och övervakande myndigheter. Säg aldrig mer att det är wokeism och dålig fantasi som är de svenska manusförfattarnas stora bekymmer när de ska knåpa ihop sina intriger. När det i själva verket är personnumret och Skatteverkets register. ”
Som sagt, nu vet ni varför släktskap kommer som en överraskning mot slutet av brittiska böcker samt varför brittiska utredare ibland kan kännas som anakronismer. Men strunt i det, genren är klassisk och underhållande.
Nu har vi läst en roman, (skröna), om Eva och Jon som växer upp i den gudsförgätna hålan Flödarp vid Göta kanal. Redan vid tidig ålder vet Jon att han vill därifrån, Eva däremot har inga tankar på att lämna förrän hon av misstag råkar sätta eld på ortens sågverk. Paret reser till Paris och börjar ett gemensamt liv.
Maggan: Boken beskrivs som en komedi och visst finns det komiska inslag, men jag upplever i stället att boken är fylld av melankoli? Det jag trodde skulle bli glad läsning blev i stället sorgsen läsning. Hur tänker du?
Ann-Sofie: Jag håller delvis med. Räknar man upp olika scener så ser det kul ut. Dammluckedyket, sågverksbranden (well) , åka bakom spårvagn. Men scenerna har hela tiden något underliggande nedstämt och en del i det tror jag beror på att det är så detaljerat berättat. Då hinner det i stället bli för långtråkigt. Samtidigt är det väl det som är poängen, att berätta om livets mörka och ljusa sidor. Det roliga kan ha en mörkare baksida och vice versa.
Maggan: En fråga som jag ställer mig är vad författaren egentligen vill berätta? Från början känner jag av tydliga Backman-vibbar, men det är bara ett kort tag. Sedan blir boken och personerna allt mer endimensionella och svåra att begripa sig på. Bäst är när de befinner sig i Flödarp, då fungerar berättandet bättre.
Ann-Sofie: Ja, Flödarp för alltid, ha ha. Jag gillar idén. En familjeberättelse. Att vi följer Jon och Eva hela livet och att det avslutas med deras vuxna barn. Men trots det långa perspektivet kommer jag aldrig under skinnet på karaktärerna. Kanske är det för att det hela blir för skruvat?
Maggan: Jag tyckte mycket om Eva, hon liksom väckte min medkänsla, men jag undrar över hennes passivitet, hur hon bara drev med i det liv som Jon skapade åt dem, trots att hon avskydde vissa saker. Där kanske förklädet som hon bär hela sitt liv är en ledtråd, att hon skyddar sig mot sin verklighet? Hon är definitivt inte en kvinna av idag. Jag gillar inte Jon, självisk och med total saknad av självinsikt. Tänker att Eva och Jon förblir barn, de utvecklas inte till vuxna människor.
Ann-Sofie: Det är en lång räcka personer som glider förbi under den långa tid som boken utspelar sig. Och jag håller med om såväl Eva som Jon. Det är nånting med stämningen, jag saknar något där. Det sker händelser och händelser men de utspelas med ryggen mot mig på något vis. Jag blir inte berörd.
Maggan: Tycker att Flödarp för alltid skulle berättats på ett annat sätt med mer djup, mer gestaltning men då blir det förstås en helt annan historia. Finns väldigt mycket att prata om (men inget vi kan yppa mer här, då spoilar vi för er andra). Kanske en bok som skulle passa en bokcirkel? Det tror jag.
