Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Bokfrukost om Vi faller av Anna Platt tillsammans med författaren

En roman skriven med lätt hand och sparsmakat språk. Ett antal korta berättelser i moll om en bukett tilltufsade människor i 90-talets Linköping. De är i alla åldrar med vitt skilda liv, de berättar alla sin historia och om varför de faller. Karaktärerna vävs samman genom att de går in och ut ur varandras berättelser, ungefär som i filmen Short Cuts om ni minns den. Det är melankoliskt, men också präglat av en lågmäld humor.

Några av rösterna från samtalet:

* Härlig igenkänning av Linköping i början av 90-talet
* Formuleringarna var wow!
* Lättläst
* Jag blev väldigt berörd av Monicas berättelse
* Jag gjorde en mindmap över alla personer
* Jättehärlig, korta kapitel lätt att läsa
* Märks att du jobbar med film
* Enkelt och smart
* Känns som verklig vardag
* Gillade personerna, var trovärdiga
* Kände igen mig i Idas bekymmer att välja papper till sina skolböcker
* Gillade att Kåre sov hos sitt Jas-flygplan
* Grät när jag läste om Monica
* Underbart att Elis fick se sin aftonfalk
* Marie-Louise kommer nog att klara sig, men kanske inte Monica
* Många spruckna drömmar
* Innehåller mycket mellan raderna
* Jag tycker den är lite ytlig
* Elis lyckas få igenom att man ska åka till Tåkern,de andra på äldreboendet är upprörda,    de vill åka till Vadstena
* Finns blinkningar till läsaren i bisatserna
* Ingen människa är svart eller vit

Anna Platt berättade att hon efter att i flera år jobbat i team som dramatiker inom film och TV längtade efter att skriva något som ”bara var hennes”. Vi faller är sprungen ur en deppig period och att Ida var den karaktär som kom först. Anna säger också att hon jobbar med dialogen först och funderar ”över vad som kan sägas, utan att man säger det”. ( Läs boken ni kommer att förstå precis).

Breakfast Bookclub har ju under åren haft ganska många författarsamtal. Det är väldigt roligt för oss, men jag tror nästan ibland att det är ännu roligare för författaren. De blir liksom alldeles överväldigade, ofta lite rödkindade, när de sitter tillsammans med ett helt gäng människor som just läst deras bok! Läsare som tycker till, citerar och pratar om karaktärerna som om de var bekanta. Jag tror även det var så för Anna Platt. Jag hoppas det i alla fall, vi i bokklubben hade som vanligt jätteroligt och vi var ovanligt ense om att vi gillade boken!

Utgiven på Forum 2017.

Publicerat

Världens vackraste man av Lena Ackebo

Boken överraskade mig positivt, jag trodde den skulle vara mer Bergmansk med uppslitande uppgörelser utan överseende eller tillgivenhet. Trots starka känslor och konflikter var den mjuk, hoppfull och känslomässigt intelligent. Man skulle rentav kunna kalla den för en feelgood, fast relationsroman går ju bra det med. Det är tydligt att Lena Ackebo känner ömhet inför sina karaktärer. Alla känner vi en Mona eller en Barbro, de två systrarna i boken. Det skiljer 9 år mellan dem och deras upplevelse av föräldrarna och uppväxten går stick i stäv. De träffas sällan och när de någon gång gör det, går de varandra på nerverna. Trots detta får Barbro snilleblixten att hon ska ta med sig Mona på en gemensam semesterresa till Mallorca för att de ska lära känna varandra bättre. Hon tror att Monas min är förtjust när hon på julafton öppnar kuvertet med biljetterna, i själva verket är Mona förfärad över att behöva tillbringa en hel vecka ensam med lillasystern.

Båda systrarna är nära att hoppa av, men slutligen sitter de där på ett ganska sjabbigt hotell i Alcudia. Efter en del tjafs tar de sig till en restaurang för att äta en sen frukost. Där på restaurangen träffar Mona Världens vackraste man och blir blixtförälskad. Barbro blir förskräckt och indignerad, hon moraliserar både med ord och i tankar över hur hon tycker att hennes över 60 år gamla gifta syster beter sig.

Jag slukade denna insiktsfulla bladvändare, men min läsning hade kunnat vara bättre. Ungefär när jag var halvvägs genom boken instagrammar Natur & Kultur att en uppföljare är på gång. De lyckas i samma inlägg avslöja slutet på Världens vackraste man, ett slut som läsaren blir varse i det allra sista kapitlet. Min läsning hade helt klart blivit annorlunda om jag inte vetat, så snälla Natur & Kultur, titta på ert inlägg så förstår ni nog vad jag menar.

Boken innehåller en hel del smart och trovärdigt skriven dialog. Tyvärr har man valt Sveriges mest överskattade inläsare, Katarina Ewerlöf, till ljudboken. Ewerlöf läser samtliga böcker med exakt samma intonation och hon när hon läser repliker ser hon till att det låter som om hon deltog i teateruppsättning. Om man gillar radioteater är detta okej, men är man en läslyssnare som vill läsa boken dvs. inte få den uppläst, är hon hopplös att lyssna på.  Jag kämpade på i två timmar innan jag definitivt gav upp.

Och ja, jag kommer absolut att läsa fortsättningen.

Utgiven på Natur & Kultur 2016.

Publicerat

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning av internationella kvinnodagen

Jag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

 

 

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.

Publicerat

Ett besök i Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 i Stockholm


 Hon bodde hela 61 år i lägenheten med utsikt över skridskobanan i Vasaparken. För alla som liksom jag, växt upp med novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling (1949) är just detta med skridskobanan magiskt. Peter och Petra åkte skridsko i Vasaparken varje kväll efter att alla andra gått hem. De tillhörde småfolket och måste av naturliga skäl åka när skridskobanan var tom. Flera av sagorna i nämnda novellsamling utspelas i kvarteren runt Astrid Lindgrens bostad. Sagorna är fyllda av magi alla med ett mörkt stråk. Barnens fantasi hjälper dem att handskas med verkligheten. Nils Karlsson Pyssling dyker upp hos den ensamma Gunnar vars syster dött. Herr Liljonkvast i sagan I Skymningslandet tar med sig Göran som är sängliggande i barnförlamning på underbara flygturer runt Stockholm. Att Görans inte kan gå spelar ingen roll i Skymningslandet. Just strofen Spelar ingen roll i Skymningslandet har jag ofta upprepat för mig själv då livet känns tungt.

Det är Astrid Lindgren sällskapet som ansvarar för visningarna av lägenheten via speciellt utbildade guider. Jag upptäckte att jag faktiskt hade en hel del kunskap om Astrid Lindgren och hennes liv.  Hennes lyckliga uppväxt med kärleksfulla föräldrar, den tonårsgraviditet som ledde till att hon fick lämna bort sin son Lasse. Visserligen kunde hon så småningom ta hem Lasse, men sorgen över det som skedde var livslång. Jag visste också att hon skrev alla sina böcker på stenografi, men jag visste inte att just detta gör det svårt att forska på hennes författarskap. Hon tillägnade sig en alldeles egen stenografistil som är svår att tyda även för en van stenograf. Alla utkast strykningar mm. finns endast på stenografi. När hon väl satte sig vid skrivmaskinen var boken klar.

Astrid Lindgren var en komplex människa, en humanist med stor integritet. Böcker om henne utkomna efter hennes död visar, att trots att hon var en offentlig person, fanns där så otroligt mycket mer i hennes liv. Jag är glad att jag fick möjlighet att vistas i hennes hem en stund. Även om många av de personliga sakerna fått ge vika för priser och konst som författaren Astrid Lindgren erhöll, var besöket en magisk upplevelse. Vissheten att hon tillbringat så många år i detta hem, levt vardagsliv, varit ledsen och glad och skapat sina underbara berättelser inom dessa väggar ger en ytterligare dimension till mina läsupplevelser av hennes böcker. (Jag har läst nästan allt). Jag känner att jag kommit närmare barnen i min älskade sagosamling skriven redan 1949, innan jag var född. Min favorit som barn var Allrakäraste syster, (som förövrigt också är Ann-Sofies favorit). Som vuxen har jag svårt att välja. Fast den vackraste rad hon skrivit måste ändå vara ”Spelar ingen roll, spelar ingen roll i Skymningslandet”. Ett mantra för alla sorgsna själar därute.

Det är många som vill se Astrid Lindgrens hem och kön är lång, men det finns ett alternativ. På www.astridlindgren.se går det att göra en digital rundvandring i hennes hem. Andra sidor att besöka är www.astridlindgrenshem.se och www.astridlindgrensallskapet.se