Jag läser gärna om böcker och nu kom turen till ovanstående titel som var min julklapp till mig själv förra året. (Ofta de allra bästa, men tala inte om det för min familj). Jag tyckte lika mycket om humorn och det svartsynta som första gången jag läste. Kanske fastnade skrattet i halsen lite tidigare nu, eftersom de självupptagna människorna i Eva omvärld känns än mer realistiska idag, med tanke på Trump och hans gelikar.
Kapitel 54 är mitt favoritkapitel som jag kommer att läsa om många gånger. Handlar om en begravning och jag har inte skrattat så hjärtligt sedan jag lyssnade på första avsnittet av podden My dad wrote a porno. Jag tror att Kvinnan som gick till sängs ett år skulle göra sig utmärkt som ljudbok.
Min recension från hösten 2014.
Sommarens impulslån på biblioteket visade sig vara makalöst rolig, välskriven och skruvad. Lägg till att boken klassas som en feelgood och är den absolut roligaste bok jag läst på flera år.
Eva visste redan innan hon gifte sig med Brian att det var fel, ändå gjorde hon det. Hon blev mor till tvillingar och livet fortsatte rulla på. När tvillingarna flyttar hemifrån behöver hon inte härda ut och låtsas längre, hon går till sängs och stannar där ett år. Ett mycket händelserikt år för hennes närstående, vilket Townsend skildrar på knivskarp prosa.Jag måste ju fråga mig hur jag kunnat missa hela hennes författarskap? Sue Townsend som dog 68 år gammal tidigare i år, var älskad för sina böcker om Adrian Mole men har även skrivit annat. Visst har jag hört talas om henne men har som sagt inte läst en enda rad.
En makalöst rolig bok således, men någonting bubblar under ytan. Den lätt flytande texten är skriven av någon som levt i denna världen ett tag, någon som känner sorg och pessimism över människans totala självupptagenhet. Någon som precis som huvudkaraktären Eva söker efter äkta godhet. Under läsningen kommer det plötsligt över mig, att trots att jag skrattat mig hes, så har jag också läst en ytterst pessimistisk skildring av vår samtid.
Fast vet ni, jag är ju en sån´ som ibland har svårt att skratta åt Patsy och Edina i ” Helt Hysteriskt” bara för att jag sympatiserar så med Edinas dotter Saffrons öde att ha den missbrukande Edina till mor. Så strunta i mig och läs! För jag lovar att ni kommer att läsa den roligaste begravningsakts-skildring som någonsin nedtecknats i ett ordbehandlingsprogram.
Mycket förtjänstfull översatt från engelskan av Pia Printz utgiven av Printz Publishing 2013.
En glimrande uppväxtskildring från 1960 och 70-talets Finland. Ömsom burlesk och dråplig, ömsom vacker och sorglig. Genomgående ett fantastiskt språk och en enastående berättarglädje. En bok som har funnits på min ”att läsa-lista” sedan 2000 då den först kom ut. Jag har blivit golvad av alla Westö-romaner jag läst men nu är jag golvad bortom sans och vett! Språket är så makalöst ljuvligt och skildringen ofta förtvivlad men ändå så torrt humoristisk att jag skrattar högt. När Breakfast Bookclub träffade Westö på hans förlag i Helsingfors 2015, var ett par av bokcirkelmedlemmarna svimfärdiga av andakt, förmodligen var det tur att jag inte läst Vådan av att vara Skrake vid det tillfället för då hade jag säkert dånat på riktigt!
Yolandi orkar inte längre. Hon lyfter telefonluren med avsikt att boka tid åt sin syster på en självmordsklinik i Schweiz. All my puny sorrows är en roman om självmord men också om okuvlig livsvilja. Motsägelsefullt men genialt. Elfrieda, en firad världsberömd pianist, vill bara dö. Hon har det mesta här i livet utom livsvilja. Hennes psykiska smärta är så bottenlös att hon inte står ut med att leva. Hon tigger och ber Yolandi om att hjälpa henne dö. Systrarnas mor Lottie däremot, vars liv har varit kantat av svårigheter och sorg, har alltid tuffat på utan att låta sig falla.