Bokfrukost om ”Alla fyra” av Miranda July

Huvudpersonen, Miranda July själv, är på en fest där hon inser att hon kanske inte är den coola person som hon vill vara. I stället för att flyga från Los Angeles till New York, bestämmer hon sig för att köra bil. Hon planerar noggrant, vinkar hej då till familjen och kör i väg. När hon bara en kort bit från hemmet stannar vid en bensinmack blir hon attraherad av killen som tvättar hennes vindruta och tar in på ett motell.  Mer än så berättar jag inte om handlingen, vill inte spoila. Dock, händelserna som följer är oförutsägbara och det är i princip omöjligt att föreställa sig vad som ska hända härnäst. Förmodligen bokens styrka.

Ingen av oss var eld och lågor över boken, men ingen kunde förneka att det var en otroligt händelserik bok med vändningar som läsaren inte alls var beredd på. Det är mycket sex i boken, men inget bra sex, vi menade att dessa helt saknade åtrå och kärlek. En av oss funderade på om ”Alla fyra” kanske var en satir, men vi kom fram till att den inte var det. Boken skildrar Miranda Julys verklighet och efter att ha sett en film, (på mobil), där hon dansade blev alla övertygade. (Ni förstår det här med dansen om ni läser). 

July upplever att hon har drabbats av förklimakteriet och att livet är slut, kanske är detta bokens och Julys tragedi – att hon tror att livet är slut vid 45. Vi funderade över hennes 8-åriga barn Sam, hade barnet själv valt att vara ickebinär? Och hur är det att ha en sådan utlevande mor? (Här jämförde vi med Kerstin Thorvall och Linda Skugge).

Boken har beskrivits som rolig och ibland var den det, men huvudpersonens gränslösa agerande och totala brist på självdistans gjorde det stundtals svårt att se någon humor i skeendet.

Några röster från morgonens diskussion:
Hon fick en knäpp! 
Hon ballade ur!
Boken var skum!
Romantiskt sex är det inte! 
Förklimakteriet? Det kan ju lika väl vara sköldkörteln. 
Likheterna med Julys eget liv är slående
Man har definitivt inte tråkigt

Titeln undrar många över, den kommer från något huvudpersonen säger till sin väninna: ”Alla tycker att doggy style är en så sårbar ställning, men det är egentligen den stabilaste som ett bord. Det är svårt att bli nermejad när man står på alla fyra”. 

Utgiven på Natur & Kultur 2025, översättning av Magdalena Sörensen.

Bokcirkel om ”Här är vi” av Graham Swift

Alla utom en av oss tyckte väldigt mycket om boken, och hon som inte var så förtjust gillade språket och stilen vilket ju faktiskt ändå är ett gott betyg. Flera av oss har läst Mödrarnas söndag och vi enades om att den romanen nog är lite bättre. Böckerna påminner om varandra i sin uppbyggnad, är Swift en av de författare som skriver utefter samma skelett om och om igen kanske? Finns många författare som gör så bland annat nobelpristagaren Patrick Modiano och Jonas Hassen Khemiri för att nämna ett par, så inget negativt i det.

Handlingen då, en nybliven änka tänker tillbaka till den sommar för 50 år sedan, då hon lärde känna sin man. Båda arbetade i kabarén på Brightons pir där ett triangeldrama kom att utspela sig. Texten är sparsmakad och kort men mellan raderna gömmer mängder av outtalat. En av oss menade att detta komprimerade sätt att skriva förekommer inte sällan hos brittiska manliga författare, till exempel Julian Barnes. Här är vi skildras utifrån tre karaktärers olika perspektiv och vi enades om att vi gillade ”rundgången” i detta.

Några röster från morgonens diskussion:

Det var ett fint driv i boken, man ville verkligen veta vad som hänt

I min sommarutmaning ska jag läsa en bok om en trollkarl, vad glad jag blev när Ronnie hade just det yrket!

Det brittiska krigsbarnen som fick åka iväg ensamma, så illa det kunde gå. Fast här fick Ronnie underbara krigsföräldrar.

Om man nu skulle läsa om Här är vi nu skulle man utan tvekan upptäcka som blinkningar som man inte så vid första läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Hans-Jacob Nilsson

Bokfrukost om Barrikadernas barn

Så går vi på frukost med Karin Skoog, författaren till Barrikadernas barn.

I romanen finns Moa, och hennes föräldrar Lasse och Inger, och vi rör oss i två tidsplan: 70-talet och början av 90-talet. På 70-talet är föräldrarna otroligt aktiva i SKP, det är torgmöten, utdelning av flygblad, samtal och knacka dörr: Vi måste alla dra vårt strå till stacken, till revolutionen, det enda som kan få samhället på rätt spår igen. Så är tanken. Tjugo år senare med facit i hand och besvikelsen över det som gick åt skogen kanske har lagt sig lite, likaså sorgen över saknade visioner. Moa själv är vilsen. Det lilla förändringsarbetet känns inte tillräckligt, nej det måste vara något större, viktigare!

Så många intressanta plan i den här romanen: Den politiska eller samhälleliga viljan att förändra. Vilsenheten i det. Relationerna. Vi äter våra mackor, diskuterar, frågar Karin och delar erfarenheter. En så väl genomarbetad roman säger vi och :

* Relationerna mellan föräldrar och barn är så fint skildrade.
* Väldigt Intressant att få en så väl gestaltad bild av 68-rörelsen.
* Det ger en bra kontrast när 90-talet kommer , inte minst att man får se hur det gick för barnen.
* Språket är så bra, träffsäkert, stilistiskt säkert.
* Man kan förstå Moas vilsenhet, men tur att Jossan ger en knuff.
* Det är så lätt att ta till sig bokens karaktärer. Inger, Lasse och Moa och Jossan förstås. Men också de andra, Glenda, Vivi, alla får en plats. Och Ulla.
* Bra research, det märks, och den är gestaltad inte beskriven. Toppen!

Tack för bra morgon och vi ser fram mot flera romaner!

Bokfrukost om Öppet vatten

Bokfrukosten för april hade Öppet vatten av Caleb Azumah Nelson i fokus. Romanen kom 2021, väckte stor uppmärksamhet och fick strålande kritik. Vi möter en Londonkille som träffar en Londontjej och blir handlöst förälskad. Men den handlar lika mycket om en svart kille som med sitt ursprung i Ghana inte tycks passa in och ständigt är påpassad. Polisbilar glider sakta glider förbi på gatan och observerar som om bara killens yttre signalerade möjlig kriminalitet. Och inte minst handlar det om psykisk ohälsa och vad det gör med en människa. Alla tre infallsvinklar. Det är det som gör denna korta intensiva roman så spännande att diskutera.

Jo, vi är ense om boken var intressant läsning men hur bra?

* Jag störde mig på detta du-tilltal. Men jag vande mig och nu när den är utläst förstår jag inte hur den skulle kunna skrivas på ett annat vis.
* Att ständigt vara så observerad, subtilt hotad – fruktansvärt.
* Om han ändå kunde berätta för henne vad det handlade om.
* Var inte språket rätt pretentiöst?
* Nej, det var som musik. Omtagningar, takt och rytm.
* Jag läste långsamt, boken tog tid trots att den är kort. Den kräver eftertanke.
* En omskakande bild av hur det kan vara att inte höra hemma nånstans.
* En helt okej roman. Men inte det bästa jag läst precis.
* Som jag grät. Jag önskade att det skulle gå bra för honom.

Utgiven på svenska 2023 hos Modernista i översättning av Sofia Nordin Fischer. Jag läser att den ska komma som dramaserie hos BBC. Spännande!