Kategori: Bokklubben

Publicerat

Breakfast Book Club – vad är det?

I år fyller frukostbokklubben fjorton år! Frukost 07.30 på Vetekatten i Stockholm, en gång in månaden. Hittills har vi haft drygt hundrafemtio frukostar och lika många böcker har dissekerats och diskuterats. Gillats och inte gillats. Vem som helst får komma. Ibland har vi varit fem personer, ibland tjugofem. Men vanligast verkar vara tolv morgonpigga.

Världsbokdagen 2010 hölls den första bokfrukosten på Vetekatten. Samtalet handlade om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov som drog i gång det hela sa: ”Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. ” Vi var många som tyckte samma sak. Petra klev åt sidan efter ett tag och jag tog över som spindel i nätet. Först tillsammans med Marie och numera i armkrok med Maggan, både på frukostar och skrivandet.

Maggan och jag väljer vilken bok som ska avhandlas. Det är luststyrt men vi försöker, åtminstone oftast, tänka på bredd när det gäller författarens bakgrund eller utgivande förlag. Numera brukar vi sätta ett tema för säsongens läsning. Det är kul och utmanande att ha sådana utgångspunkter. Genom åren har vi haft teman som Herrhöst, gult omslag eller Allt utom Europa. Hellre yvigt och stort, än begränsande är mottot. I vår tänker vi små förlag.

När det utbröt corona-pandemi flyttade vi till zoom. Här gick det bra att prata bok i morgonrock om man ville (jag gjorde aldrig det, så synd) och på så vis höll vi klubben vid liv tills vi kunde ses live igen.

Ibland bjuds vi in eller rent av bjuder in oss till förlagen för att träffa författare och förläggare. Lite mer artig är kanske tonen när författaren är med, men så kul att diskutera bok och skrivande. Bilden här är från Crime Time Gotland när vi bjöd in oss till Elisabeth Hand.

Så så är det med frukostbokklubben, nu vet du det. Fjorton år alltså. Vad som än händer, fortsätt bara.

Publicerat

Julboksfrukost om En snöängel till jul

En gång är ingen gång och två gånger är en vana säger vi när vi återigen väljer en julbok till decembers bokfrukost. Vi läser En snöängel till jul och minsann gör vi det hos förlaget och med författarna: Birgitta Gunnarsson, Johanna Johansson och Sara Molin.

Romanens tre huvudpersoner känner inte varandra i början av boken. Det är den äldre Margit som behöver hjälp med det ena och det andra i sitt hus, Milo, den ganska ensamma gymnasiepojken, och Aida som vill arrangera en julfest för alla som inte har någon att fira jul med. Så strålar de samman och julen blir något helt annat än de trodde. Så här sa vi:

– En fin bok om vänskap.
– Det blir aldrig så där sötsliskigt som julromaner kan vara.
– Man tycker så mycket om alla karaktärerna.
– Trovärdigt och väldigt fint gestaltade.
– Sömlös berättelse, man kan aldrig ana att det är tre författare.
– Man måste ändå ömma för pappan, hur är hans jul?
– Roliga detaljer!
– Blir det en uppföljare?

Därmed var höstens bokfrukostar avklarade. Temat var FÄRG.

Publicerat

Bokfrukost om Genom blå hagar

Hon kan sin novellkonst, Claire Keegan. Det konstaterar vi under november månads bokfrukost. Vi pratar om hennes senaste svenska utgivning Genom blå hagar. I åtta noveller möter vi människor, främst på Irland men också annorstädes.

Med åtta olika texter tycker man mer om vissa, så är det. Vi är nog överens om att novellen som gett namn till hela samlingen, ”Genom blå hagar”, griper oss mest. Det är prästen som vigt åtskilliga brudpar, sett konflikter och bråk på bröllopsfesten och tröstat gråtande människor. Nu står hans livs kärlek framför altaret. Henne som han valde bort för att prästkallet är högre? Det finns, som man säger, så många bottnar i novellen att fundera över. Inget är enkelt.

”Skogsvaktarens dotter” är också en novell som stiger över de andra. En man som kort och gott behöver en hustru, och den han väljer tackar ja för att hon börjar bli gammal och kommer någon fria igen? Det är så mycket som skyfflas under mattan och inte sägs och inte görs. Tills den dagen då frun, utomordentlig storyteller, berättar allt. Inför publik.

Vi resonerar om det finns ett gemensamt tema för novellerna. Det handlar om människor som inte är lyckliga, ”alla är blue”, säger någon. De som inte kan eller vill säga hur det är. Sanningen håller man inom sig. Ändå är det inte sentimentalt. Inga onödiga ord heller. Återhållsamt och precist. Och språket i Erik Anderssons översättning är fantastiskt.

Genom blå hagar. Claire Keegan. Utgiven 2007 (?). På svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Erik Andersson

Här skriver vi om Keegans Det sista ljuset

Publicerat

Bokfrukost om Verkliga brott av Denise Mina

Höstens tema för frukostbokklubben är färger och kanske fick vi töja lite på gränserna när vi valde den här romanen av vår älsklingsförfattare. Men grått Glasgow och grönt Skottland tycker vi räcker långt!

Utgångspunkten drar sannerligen igång historien . Anna som gärna lyssnar på spännande true crime-poddar får veta att en gammal bekant mördats i en båtolycka. Just som hon drar efter andan efter det beskedet meddelar hennes man, med resväskan i hand, att han tänker lämna henne eftersom han har en relation med Annas bästa vän. Vilken mardröm! Nu visar det sig dessutom att Annas bakgrund inte överensstämmer med den identitet hon lever med nu. Och när hon fångas på Twitter-bild blir hon utsatt för stor fara. Spänning till sista sidan.

Vad sa vi?

– Hon kan verkligen skriva, Denise Mina. Så välskriven och driven thriller.
– Det är bra att den utspelar sig långt härifrån. Många spänningsromaner är som att läsa fördjupningar av dagstidningarna. Man får bara ångest.
– Den har driv rätt igenom, ända till slutet. Vad säger man, bladvändare?
– Men hur kan Anna klara allt? Det är ju inte så att hon har gått någon agent-skola precis. Men hon kan slåss och avvärja knivdåd hur lätt som helst.
–Just som man tror att man fattat något händer något annat som gör att historien tar sig en helt ny vändning.
– Nja, jag är mer ljum faktiskt. Helt okej, men engagerade mig inte riktigt.
– Gick inte upplösningen lite väl snabbt?
– Hur kunde X vara typ maffiaboss OCH så korkad?
– Den är rolig också. Skruvad, oväntad. Man ser ju fram emot att läsa nästa bok om Anna.

Verkliga brott är utgiven på svenska hos Modernista i översättning av Boel Unnerstad. Nästa gång blir det Clarie Keegans Genom blå hagar.