Att äta frukost med författaren till en bok man just läst är så spännande. Vi ställer frågor om skrivprocessen, i vilken ordning kapitlen skrevs, om betydelsen av kapitelrubrikerna och vad som var svårt och lätt att skriva.
Vi kör en runda. Alla säger sitt om Alla vill ju hem. Det är lätt att fokusera på det positiva för det här är en sådan välskriven roman. ”Mogen” säger någon och det känns som det är en person som är så mycket äldre än 25 som har skrivit den. I början av läsningen hade vi farhågan att det skulle bli en ”sedvanlig” debut om ung förvirrad kvinna som letar efter en plats i tillvaron. Sådana böcker har man läst några stycken. Men den här boken tar andra vägar, egna vägar. Huvudpersonen Rebecka jobbar som lärare och den moraliska aspekten kring en betygssättning och relationer med elever är ett av flera intressanta spår. Rebecka hamnar av praktiska skäl på en kurs i judaistik som gör att hon också måste gräva i sin egen bakgrund. Också här ställs viktiga frågor, allmängiltiga frågor, och vi knackar på boksidorna, gör anteckningar i marginalen för att komma ihåg, tänka vidare.
Vi pressar på, när kommer nästa bok, för det kommer väl flera (vi gissar på tjugofem ytterligare) och Anna Brynhildsen tittar på oss och säger att hon ännu lever med den här romanen som så nyligen kom ut. Vi nickar och säger att vi tålmodigt ska vänta på nästa roman.
För väntar det gör vi.
Alla vill ju hem. Anna Brynhildsen. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2019. Omslaget, så snyggt, är gjort av Moa Schulman.
