En kortroman om nödåret 1867 som präglade Finland för lång tid framåt. En mörk roman som formade många och olika tankar hos oss bokklubbare. Vi var alla djupt berörda av fattigdomen, flera av oss tyckte att författaren kunde kortat av sexscenerna och vi tänkte på Vilhelm Mobergs Utvandrarna när vi läste scenen om barnet som äntligen får äta efter en lång period av svält. Trots att det är över 150 år sedan 1867 fann vi likheter med vår tid. Senatorn i boken agerade som vår tids pragmatiska politiker och det var intressant att se hur man värderade tiggare då och jämföra med hur man värderar tiggare nu.
Några positiva röster från morgonens diskussion:
Berörd av fattigdomen, klasskildringen och det vackra språket
Tyckte mycket om boken trots det mörka innehållet
Lyssnade till boken, uppläsaren var jättebra!
Skildringen av människan som snart ska dö var fin
Fann tröst i slutet, ett fint slut på en gripande bok
Skildrade nöden på ett bra sätt
Plågsam läsning
Fångar det mänskliga i nöden
Det fanns trots allt en vilja hos alla att hjälpa varandra, omtanken fanns kvar trots nödenNågra språktankar från morgonens diskussion:
Vi läste den finlandssvenska översättningen eller hur?
Mustigt språk
Hittade inte rytmen i språket
Författaren borde använt imperfekt i berättelsen och presens i drömmarna istället för tvärtom
Kände fysiskt den kalla snön gå genom kroppen under läsningenNågra kritiska röster från morgonens diskussion:
Manschauvinistisk
Retade upp mig på språket
De detaljerade sexscenerna tog för mycket plats
Översatt av Ann-Christine Relander och utgiven av Lind & Co 2016.
Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.
Omslaget, jag säger bara det. Det lilla döda biet i nederkanten och i övrigt yta. Snyggt! Men så hamnar vi i en diskussion om att det inte ser ut som ett bi. Är det inte en humla? Det kan väl inte vara en humla! Vem skulle göra ett sådant misstag? Men vad är det egentligen för skillnad mellan ett bi och en geting? Vingarna? Pollinerar de lika bra, båda två?