Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bokfrukost om Stockholmsvitt

Nu har vi ätit frukost med Karin Magnusson och diskuterat hennes roman Stockholmsvitt. Så bra! Både romanen och samtalet.

I romanen följer vi Stefan i två tidsplan. Då på 90 talet var han en ung man med drömmar och framtidshopp där han tillsammans med kompisen Tommy drar igång den egna målarfirman. Nu jävlar!

Vi ser småstadens makthierarkier och klasskillnader. När innegänget bjuder över på midsommarfirande genererar det mängder av frågor. Hur dags? Vad ska man ha på sig? Ska man ha med sig något? De sociala koderna blir obegripliga, men plötsligt är Stefan och Tommy och familjerna med. De ÄR några att räkna med.

Och nu. Stefan är 57. Facit i hand. Det gick åt skogen. Med firman, familjen, vänskapen. Han målar om lägenheter och hus, numera i Stockholm, bor i en källarskrubb. Och sen?

Så här sa vi till exempel:
* Vi får verkligen följa en nedåtgående spiral för en människa.
* Stefan har ett så starkt rättvisepatos. Man förstår honom, men kanske att han ibland borde hålla käften. Valt sina strider. Samma misstag om och om igen!
* Så bra skildrat om vänskap. Och både Tommy och Stefan skulle kunna gjort så annorlunda. Båda har ett ansvar för att vänskapen gick åt skogen.
*Stefan, han är så otroligt ensam! Han har verkligen ingen.
* Miriam är verkligen den enda som inte bryr sig om omgivningen, om hierarkier. Men är hon sig själv nog?
* Elegant berättad. Läsaren förflyttas mellan tid och plats så snyggt. Du kan verkligen berätta en historia, Karin.

Publicerat

Bokfrukost om Bron över Tangagata

På ena sidan Tangagata bor Halldór Sigurðssons som just blivit permitterad från räkfabriken. På andra sidan bor Gyđa som är föremål för hans kärlek. Mellan dem är det nu ett stort dike, uppgrävt för framtida vattenledningar. Och så bron, full av symbolik, däröver.

Bokfrukosten vimlar av vänliga ord om boken. Vi tycker om personerna, också den ytligt skildrade Gyða. Vänskape med gubbarna på Doddis verkstad består mest av att lyssna till det eviga tjabblet dem emellan. Men vi ser annan vänskap som är rättfram och omtänksam. Berättelsen är humoristisk men under det till synes vardagliga betraktelserna gömmer sig bråddjup och existentiella insikter. En kombination som är underbar.

Vi pratar om:
*En konst att skriva så inkännande och intressant om vardagens bestyr. Jag tänkte på Knausgård i början.
*Miljön i småstaden kändes bekant.
*Det isländskt karga och isolerade är tydligt
*Fiskandet var förstås centralt.
*Roligt med ingresser. Annorlunda.
*Epilogen, vilket berättartekniskt drag!

Vi ser fram emot att läsa mer av författaren! Bron över Tangagata. Eiríkur Örn Norddahl. Utgiven på svenska 2021 hos Rámus förlag i översättning av John Swedenmark

Publicerat

Bokfrukost om Övningar i mörker av Naja Marie Aidt

En fantastiskt fin roman som på blott 200 sidor skildrar ett helt kvinnoliv. Bokens huvudperson går i terapi för PTSD, vad som hänt vet inte läsaren från början. Hon kan inte jobba längre, hon isolerar sig och mår väldigt dåligt. Hon har fina väninnor och barn som står henne nära, men det hjälper inte, hon har mycket outrett inom sig och bär på många sorger.

Vi tyckte alla väldigt mycket om hur vänskapsrelationerna skildras, okomplicerade och innerliga och vi gillade att hon har olika relationer till  olika vänner, precis som vi. Relationerna till de tre sönerna och barnbarnen är så välskrivna, allt känns rätt och autentiskt. Vi tycker om henne, hon är en vänlig och omtänksam kvinna. 

Några röster från morgonen:

  • Så förtjust i boken
  • Barnbarnen fick ta plats
  • Hon fann till slut glädje i sådant hon inte gjort på många år
  • Vad är en ljusfest? Något danskt eller grönländskt?
  • Blomsteraffärsvännen var en underbar kompisklippa
  • Hon var på internationell författarscen för inte så länge sedan, attan att vi missade

I boken bryts texten av korta stycken berättade av en kvinna som varit på en fest för en 90-åring. Födelsedagsbarnet hade önskat att alla som var på festen skulle berätta en anekdot. Kvinnorna berättade och vi fascinerades av de olika korta små berättelserna. En av oss mindes att när Jamaica Kincaid var på bokmässan önskade hon precis det här, kanske Naja Marie Aidt var med och blev inspirerad? Ett lyckat grepp i boken i alla fall.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2025, översatt av Ninni Holmqvist. 

Publicerat

Bokcirkel om ”Här är vi” av Graham Swift

Alla utom en av oss tyckte väldigt mycket om boken, och hon som inte var så förtjust gillade språket och stilen vilket ju faktiskt ändå är ett gott betyg. Flera av oss har läst Mödrarnas söndag och vi enades om att den romanen nog är lite bättre. Böckerna påminner om varandra i sin uppbyggnad, är Swift en av de författare som skriver utefter samma skelett om och om igen kanske? Finns många författare som gör så bland annat nobelpristagaren Patrick Modiano och Jonas Hassen Khemiri för att nämna ett par, så inget negativt i det.

Handlingen då, en nybliven änka tänker tillbaka till den sommar för 50 år sedan, då hon lärde känna sin man. Båda arbetade i kabarén på Brightons pir där ett triangeldrama kom att utspela sig. Texten är sparsmakad och kort men mellan raderna gömmer mängder av outtalat. En av oss menade att detta komprimerade sätt att skriva förekommer inte sällan hos brittiska manliga författare, till exempel Julian Barnes. Här är vi skildras utifrån tre karaktärers olika perspektiv och vi enades om att vi gillade ”rundgången” i detta.

Några röster från morgonens diskussion:

Det var ett fint driv i boken, man ville verkligen veta vad som hänt

I min sommarutmaning ska jag läsa en bok om en trollkarl, vad glad jag blev när Ronnie hade just det yrket!

Det brittiska krigsbarnen som fick åka iväg ensamma, så illa det kunde gå. Fast här fick Ronnie underbara krigsföräldrar.

Om man nu skulle läsa om Här är vi nu skulle man utan tvekan upptäcka som blinkningar som man inte så vid första läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Hans-Jacob Nilsson