Kategori: Frukostträffar

Publicerat

En intervju med Åsa Anderberg Strollo

Foto: Ola Kjelbye

Under frukostträffen när vi pratade om Åsa Anderberg Strollos bok Hoppas väcktes många tankar och funderingar kring tillkomsten av boken och framför allt researchen kring den. Vi bestämde oss för att ställa frågorna direkt till Åsa. Hoppas är också en av de nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris.

Hej Åsa! Hur kom du på idén att skriva om Jonna som rymmer hemifrån?
Idén kom, som det ofta är, från flera håll. Från privata minnen och känslor och som en slags fortsättning på min första bok, Bryta om, som också handlar om att växa upp i en familj som inte fungerar. I Bryta om stannar huvudpersonen och vägrar ge upp (med det pris som det innebär) och i Hoppas gör huvudpersonen tvärtom och sticker hemifrån (vilket också kostar på rejält.) Båda är utöver att vara skönlitterära romaner också en kritik mot det skyddsnät runt utsatta människor som jag inte tycker fungerar optimalt i Sverige.

Bokens skeenden i centrala Stockholm känns mycket trovärdiga och realistiska, hur mycket research gjorde du innan boken och på vilket sätt? Har du besökt alla platser? Träffat ungdomar som rymt hemifrån?
Jag har gjort oändligt mycket research inför skrivprocessen, det tog mycket tid. Jag läste all forskning som finns på området, t ex Rädda Barnens båda rapporter om hemlösa tonåringar och intervjuade unga som rymt hemifrån och socionomer på Stadsmissionens Enter som dagligen arbetar med dem. Och ja, platserna – förutom Kolsva och Ullvigymnasiet – har jag absolut besökt, bostadshotellet som finns med i boken bodde jag själv på under några år, det här är mina vardagskvarter.

Hur vanligt är det med uteliggande ugndomar?
Hemlöshet bland tonåringar skiljer sig från hemlöshet bland vuxna, det är t ex inte vanligt att man behöver sova just utomhus. Som tonårstjej flyttar man hem till en äldre kille (man byter sex mot tak över huvudet) eller runt bland kompisar eller bor kanske i ankomsthallen på Arlanda. Men otryggheten, rädslan och utsattheten är densamma – oavsett ålder. Vi har inte exakta siffror på hur många under 20 år som är hemlösa i Sverige men man ser en ökning i och med att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och barnfamiljer vräks på ett sätt som var tabu för bara tio år sedan. En del unga i hemlöshet hoppar av gymnasiet för att få hjälp från soc när de fyller 18 (den konstiga regeln som Alex beskriver i boken) och då har man ju en lång väg tillbaka. Ungdomarna kommer från stökiga hem och väljer hemlöshet i ett försök att rädda sig – men så blir det ofta precis tvärtom.

Hur vanligt är det att ungdomar stjäl och säljer saker till personer som sen säljer på Tradera?
Det har jag ingen aning om. Men det finns väldigt många oöppnade leksaksförpackningar till salu på Tradera, det skulle ju kunna vara en ung person (som Elina i boken) som på något sätt är inblandad.

Vad skriver du på just nu?
Jag ska gå en kurs på DI nu, så jag vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva. Men jag har en idé till en bok som egentligen dök upp innan jag skrev Hoppas, en historia som börjar och slutar i Himalaya i Indien.

Tack Åsa för att du svarade på våra frågor!
Tack för att jag fick vara med! Ha det så bra!

Publicerat

Frukostträff med Hoppas

Det var dags för årets sista frukost i decembermörkret. För ett år sedan diskuterade vi Unni Drougges Bluffen. Då var jag höggravid och kom dit ensam. Under hela 2011 så har jag haft sonen Bob i släptåg. Första halvåret låg han mest och sov i sin vagn men under hösten har han velat vara med och prata eller krypa runt under bordet och smaka på deltagarnas skor.  Därför var det ganska skönt att komma själv den här gången eftersom stafettpinnen nu är överlämnad och Bob nu mer är hemma med sin pappa och jag ska förtjäna familjens levebröd. Men inte är vi bäbislösa på bokklubben för det. Cecilias lilla Astrid föddes för fem veckor sen och gjorde premiär på träffen med att sova sig igenom hela frukosten!

Vi diskuterade Hoppas. Ungdomsromanen som Åsa Anderberg Strollo vann priset Spårhunden med. Ett välförtjänt pris tyckte nog de flesta i klubben för rösterna var samstämmiga – det var roligt att få läsa en sån bra och fängslande bok som avslutning på året. Boken är välskriven och rapp. Man vill inte sluta läsa för det är spännande hela tiden. Några ologiska luckor emellanåt (som hur kommer det sig att deras mobiltelefoner bara funkar sådär) men det är överkomligt och inget vi hakar upp oss på.

Några diskuterar Jonnas, huvudrollsinnehavaren, drivkraft och menar att den inte är trovärdig medan andra inte håller med utan menar att det precis är sådär att vara ung.

Slutet är öppet för olika tolkningar. Vi diskuterar några olika alternativ och kommer fram till att det öppna slutet ändå är det allra bästa.

Jag glömde tyvärr ta bilder även den här gången. Påminn mig nästa gång i januari då vi ses och diskuterar noveller. 12 januari ses vi!

Publicerat

Allt är i rörelse

Någon har inte läst, men tycker att författaren är tillräckligt intressant för att komma att lyssna på diskussionen. Någon annan har läst hundra sidor och vill bli övertygad att läsa vidare. Andra har läst och åsikterna om läsningen är blandade. En vanlig bokfrukost på Vetekatten alltså.

Vi börjar i romanen. Allt är i rörelse tar sin utgångspunkt i ett hus i Österlen där fotografen Joar förbereder sin retrospektiva utställning. Det går trögt. Tröskeln är hög numera för att ta sig samman, betrakta sitt verk och göra ett slags urval som visar…ja vadå? Somligt är man stolt över, annat skäms man för. Tankarna om skapandet gnager sig genom hela romanen. I stället läser han, lyssnar på musik, ser på tv, umgås med sin väninna Anne som då och då kommer över. Att vara sextioårig man, vad är det? Bara ångest inför döden?

I hasorna hänger brodern Nicklas, framgångsrik företagare av förpackningar. Han tränger sig in i Joars liv, rent bokstavligt  in i huset. Samlar ”familjen” och sätter igång ett drev mot Joar med brev, sms och socialkontoret i bygden inblandad. Joar drar till Kanarieöarna men måste ändå återvända. Allt är åt helvete. Allt är i rörelse.

Vi diskuterar Lundells drag att lägga berättarjaget i boken så nära sitt eget liv. Österlen. Konstnärskapet. Det som gör att många ständigt tänker att det måste vara självbiografiskt. Ett berättartekniskt knep, tänker vi. Runt författaren finns många myter, förväntningar och fördomar. Varför inte dra nytta?

Samhällskritiken då? Gnället som flera recensioner pratar om. Jodå, mycket sätts under lupp och inte mycket kommer undan. Historien börjar strax före valet 2010 och den unkna politiska situationen beskrivs, kommenteras och ratas. Som vanligt ett Lundellskt finger upp i luften och känna av vart vindarna blåser. Men ingen lösning presenteras egentligen, påpekar en av frukostätarna. Därav kanske kommentarer om just ”gnäll”.

Någon saknar dramaturgi och gestaltning. Två viktiga vändpunkter lämnas därhän, menar man och berättelsen är en beskrivning. Någon annan säger att hela boken i sig är en gestaltning av ett tillstånd. Språket tenderar stundtals att bli prosalyriskt. Är det inte som bäst då, funderar vi? Det uppbrutna. Det associativa länkandet som gör att man inte får släppa taget för risken att glida ur berättelsen. Hur håller man fast?

Troligen skulle en del kunna skäras bort, omtagningar och ovidkommande som stör läsrytmen, säger vi och sväljer den sista tuggan av smörgåsen. Men exakt vad är vi osäkra på. För allt är i rörelse. Vi också.

_____

Jag gillar som bekant Ulf Lundells författarskap, musik och konst. Jag har förstås läst allt han har skrivit, från Jack 1977 till Allt är i rörelse 2011. Den enda romanen jag har läst om är Jack.  Håller de fortfarande? Vinter i paradiset, Hjärtats ljus, En varg söker sin flock, Värmen – romanerna jag tyckte så mycket om? Jag ska kolla. Göra min egen retrospektiva sondering.