Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bokfrukost om Den udda kvinnan och staden

Lite märklig känns hela upplevelsen att återigen sitta på Vetekatten och samtala om böcker. Fast underbart. Men ovant. Vi resonerar om Vivian Gornicks Den udda kvinnan och staden.

Det är den nu 80-åriga författaren som flanerar i staden New York, ofta med sin goda vän Leonard. Tillsammans samtalar de om livet som är och som har varit. Högt och lågt. Vackert och fult. Genom boken strösslas anekdoterna om människor författaren mött, hört talas om eller läst om. Somliga personer kan vara svåra att förankra i minnet. De flyter bort och blir något anonymt, så lätt i staden. Men många blir minnesvärda, tänkvärda bekanta som vi diskuterar närmare.

Vi säger: Det här är verkligen en storstadsskildring. Staden som den självklara platsen med alla dess fördelar och nackdelar. Jag ser gatorna framför mig och går liksom arm i arm med författaren. Min längtan till New York blev intensiv. Huvudpersonen ville inte gå in i känslorna, det blev ett skav. Därför blir det för ytligt på sina ställen. Vissa anekdoter fångar mig. Andra glöms bort. Slutet så fint därför att det inte är ett slut. Livet går vidare.

Den udda kvinnan och staden. Vivian Gornick. Utgiven 2015. På svenska av Natur och Kultur 2022 i översättning av Maria Lundgren.

Publicerat

Bokfrukost om Tokyo Ueno Station – utgången mot parken av Yu Miri

Vårens bokcirkeltema är ”Staden” och februariboken utspelas i Tokyo. I Uenoparken lever Kazu, en äldre hemlös man vars liv bestått av arbete, som ung familjeförsörjare lämnade han Fukushima för att arbeta med uppbyggnaden av Tokyo. Han träffade nästan aldrig sin familj, hans uppgift var att försörja dem och det saknades medel för att resa hem oftare. Hans liv är ödsligt och han frågar sig själv om han ens levt ett liv att tala om, han tror inte det. 

Det förvånar mig att denna lilla bok på blott 160 sidor kan rymma en hel värld. Varligt och ömsint skildrar Yo Miri, Kazus öde, japanska traditioner och hon ger de hemlösa ett ansikte. Det finns många människor som Kazu och deras historier berättas sällan. Texten är melankolisk, helt annorlunda skriven än andra japanska böcker jag läst, tex. Haruki Murakami.

Några röster från från morgonens diskussion:

Det är en mörk sida av Japan och Tokyo som skildras, annorlunda
Jag var i Ueno-parken när jag läste,  alla ljud, dofter var där, en så sorglig bok 
Plikten är viktig för Kazu, han ville inte ligga sin familj till last 
Ensamheten i de hemlösas läger var påtaglig 
Fantastisk berättar-stil. Som en haiku, alla delar som samverkade så bra.
Vi är inte vana att läsa den här typen av berättande
Det distanserade – vi som lägger känslorna på huvudpersonen. Han klagar 
inte själv.
Alldeles för mycket om staden, gillade bara berättelserna om Kazu själv. 
Man fick som läsare hela Japans nutidshistoria till livs utan att man märkte det. Romanen är en skildring av efterkrigstidens Japan
Tydligt att japanerna har ett annat sätt att leva om man jämför med oss

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning från japanska av Lars Vargö.

Publicerat

Bokfrukost om Smuts av Elise Karlsson

För tio år sedan lämnade Hélène källarlokalen med teatersällskapet, sårad och ärrad. Nu ber de henne att komma tillbaka för att medskapa ett nytt djärvt manus av Midsommarnattsdröm. Och hon gör det. I förhoppningen att, tja kanske förstå vad som hände när hon tappade bort sig själv. Med sig ner i underjorden har nu Hélène ett hemligt uppdrag, utdelat av hennes bekant, juristen Clarice.

Höstterminens sista bokfrukost pratar vi om romanen med författaren. Vi resonerar om ”dubbelgångarnas parad” där alla i teatersällskapet antingen liknar varandra till utseende och manér, eller strävar efter att göra det. De blir kopior av kopior och risken blir stor att man längst ner är urvattnad och ingenting. Somliga drivs av en önskan om att få tillhöra den innersta kärnan. Och en sådan längtan kan få människor att utföra saker de inte vill. Andra väljer att titta bort.

Det är en sorglig bok. Mörk. Men slutet läser vi ljust. Dryga 250 sidor luftiga sidor som inte går snabbt att läsa. Ett skäl är att det finns formuleringar som är så vackra. Men också för att måste stanna upp och fundera, undra och förfasas, och kanske klarnar inte allting förrän just i slutet. Det är därför man ska läsa om den genast för lagren är många att upptäcka.

Smuts. Elise Karlsson. Utgiven 2021 av Natur & Kultur.

Publicerat

Bokfrukost om Vård, skola och omsorg

Höstens tema i bokklubben är arbetsplatser och i morse tog vi oss in på både universitet och hemtjänst. Det är Linn Spross nya bok Vård skola och omsorg vi läser och samtalar om. Berättarjaget Julia har blivit kvar på universitet efter sin doktorsavhandling, men kommer inte vidare. Hon verkar avsky det mesta. Inklusive kollegorna. Så får hon nog en dag och tar en helt annan väg. Mot sjuksköterskeyrket och med timtjänstgöring hos hemtjänsten på vägen.

Vi skrattar ganska mycket åt vissa delar av skildringen av Akademin, gliringarna om de smala forskningsområdena, kängorna åt stöddiga forskare. Julia är arg. Är hon bitter? Kanske. Det vore intressant att se hur den här romanen skulle se ut om några år när författarens eget avstånd till universitetet ökat, säger vi. Ändå finns en ömsint hållning till åren där, trots att Julia förefaller tycka att det är bortkastade år, på ett oviktigt arbete.

Arbetet i hemtjänsten är än mer berörande. Från första mötet där de gamla människorna bara är en lista med namn och adresser, för att snart bli personer och individer. Vi diskuterar hur Julia också där på något vis ställer sig utanför arbetsplatskollektivet. Det är hon och de gamla hon sköter om. Är det en medveten distansering, eller blir det bara så? Romanen blir också en politisk bok där den statusfyllda akademins osunda konkurrens läggs jämte vårdarbetet där samarbete och omsorg om människor fokuseras.

Vi tycker om så mycket med den här boken. Hur romanens berättande får pauser i återblickar och reflektioner. Det välskrivna. Och hur omsorgen om oss människor finns som drivkraft hos Julia. Tack för det.