Marie och jag brukar numera hitta på ett tema för bokklubbens termin. Det har varit herrhöst, nordisk vår och nu fransk höst. Vi är väääldigt öppna för vad som kan inkluderas i temat. Franskspråkigt eller från Frankrike är förstås givet men kanske hittar vi på något annat som kan inkluderas här.
Hursomhelst: Vi startade höstterminen med ett besök hos Sekwa som ju specialiserat sig på den litteraturen. Bokfrukost med Torkans år och sedan en presentation av höstens utgivning. Jo, vi ville allesammans läsa allt.
Torkans år handlar utspelar sig i franskspråkiga Schweiz. Året är 1976 och den då 13-årige Gus bor på vischan där pappa driver en kycklingfarm och mamma längtar någon helt annanstans. Värmen driver dem alla framåt mot katastrofen, eller snarare värmen blir en del av den stundande katastrofen där allt som gällt som rätt och riktigt nu inte alls är det. Och när regnet kommer går det mesta under, bokstavligt talat. Det är sorgligt och gripande och men också vackert och ofta humoristiskt. Djuren spelar en viktig roll och alla i torsdagens bokklubb pekade också på det bra språket. En eloge till översättaren Cecilia Franklin. Jag måste ända säga att slutet av romanen känns hoppfull.
Torkans år. Roland Buti. Utgiven av Sekwa 2018.
Alla människor har ärr i själen. Ärr som förvisso är mycket mindre än det ursprungliga såret, men vi bär dem med oss för evigt. Bokkubben gillade verkligen Ärr, vi var förvånansvärt eniga och jag blev glad eftersom jag kunde rekommendera alla att läsa 
