Bokfrukost om Flyktingar

Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.

Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.

Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco

Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?

Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.

Så tänker jag. 8.30. AM.

Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren

Bokfrukost om Ett halvt liv av kärlek

Höstens tema på bokklubben är Asien och tämligen omedelbart föll valet på Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang. Här får vi följa kärlekshistorien mellan Manzhen och Shijun över lång tid. Det är många förvecklingar, misstag och missförstånd som uppstår genom åren i denna långsamt berättade historia. Vi är i Shanghai på 30–40-talen men tidsmarkörerna är inte alltid uppenbara. Det är historiska händelser som visar var i tiden vi befinner oss.

Kärlekshistorien är central, men jag uppslukas främst av vardagsskildringarna i Kina. Hur var det att leva som kvinna? Hur var det att arbeta? Hur reste man? Hur såg vänskapen ut?

I bokklubben resonerar vi om ovanan vid att läsa en långsam berättelse. Var den för lång? För detaljerad? Vi var överens om att huvudpersonerna var sympatiska, och vi hittade flera människor att tycka om. Andra karaktärer var rent hårresande i sina handlingar, som Manzhens syster och make. Det var mycket mat och ätande i boken, det är verkligen en bra sak när det gäller att förstå hur människor lever. ”Jag var hungrig hela tiden”, säger en bokklubbare.

Ord som såpopera kom upp. Det kan hänga samman med den andra halvan av boken där somliga brev inte kom fram, andra brev som kom till fel adress, besök som gjordes när personer inte var på plats eller till fel adress, telefonsamtal som ingen svarade på.

Språket var tydligt och berättande. Inga förklaringar gavs till sakernas tillstånd utan man fick som läsare successivt föras in i en förståelse. ”Författaren har skrivit för en läsekrets som kan de sociala koderna”, säger någon. I den andra delen av romanen ändras det, plötsligt dyker det upp statements som uppfattades som onödiga. Jag själv tänkte på kommentarerna som markeringar, till exempel samhällskritik eller kritik mot människor med makt och pengar.

Jag tror att vi alla tyckte om boken, hur mycket skiftade som vanligt. Det kommer dröja länge innan jag slutar tänka på den.

Ett halvt liv av kärlek. Eileen Chang. Utgiven 1948. På svenska 2019 hos Atlantis, i översättning av Anna Gustafsson Chen.

Vi fyller 10 år – hipp hipp hurra!

Åren går. I år fyller frukostbokklubben 10 år och vi hade tänkt fira stort med dubbla resor. Så blev det nu inte. Men så här har vi firat genom åren!

Ettårsdagen firades med tårta och då diskuterades Spill. På tvåårsdagen vankades det också tårta till frukost (den absolut bästa tiden att äta tårta) och vi firade Cirkeln som vunnit Bokbloggarnas litteraturpris. Treårsdagen firades på bokresan med champagne. Fyraårsdagen – och dittills 45 diskuterade böcker, om jag räknat rätt – firade vi samtidigt som vi firade Bokbloggarnas litteraturpris som gick till John Green .

femårsdagen firade vi i Helsingfors, sexårsdagen inföll på utflykten till Amsterdam, sjuårsdagen i Madrid, åttaårsdagen i Brighton och nio år firade vi i Gent.

Världsbokdagen 2010 var den första bokfrukosten. Samtalet handlade om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov som drog i gång det hela sa: ”Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. ”

Idén är lika enkel idag. Även om vi gör utflykter till metropoler som Sigtuna och Madrid för frukostmöten så är det frukost i centrala staden som är vår kärna. Hittills har vi haft över hundra frukostar och lika många böcker har dissekerats och diskuterats. Gillats och inte gillats.

Så tack alla ni frukostbokklubbare som kommer för att samtala om böcker och gör Breakfast Book Club till vad den är. Tack! 2021 ska vi fira som bara den!

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.