Bokfrukost om Nidamörkur av Peter Fröberg Idling 

Screenshot

En skräckroman som utspelar sig på Gotland låter som om det skulle kunna bli jätteläskigt, men vi blev faktiskt inte så rädda. Som en av oss uttryckte det, ”jag blev inte rädd men jag tyckte den var kuslig.” Det handlar om ett ungt par Simon och Jenny där han köper en tomt på Gotland för deras gemensamma pengar utan att fråga Jenny. Hon blir inte glad men fogar sig så småningom.

När husbygget väl börjar händer det märkliga saker på Nidamörkur och när Jenny börjar forska i saken får hon reda på att platsen har en mörk historia. Man har avrättat människor här och marken har även varit en begravningsplats. 

 Några röster från morgonens diskussion:

Jag tyckte den var fascinerande och spännande

Tyckte den tappade i spänning allteftersom 

Fick fler och fler frågor som inte besvarades

Gillade inte, lösa trådar och banala människor 

Inte en fullgången roman, mer som ett utkast har hört att han skrev den parallellt med en annan roman, kanske det är där skon klämmer

Gillade stämningen

Funderar över karaktärerna Jenny och Simon, deras personligheter passar inte riktigt i en skräckroman. 

Retar upp mig på karln, (Simon), han har ju INGEN koll

Barnavårdsnämnden var en djupt obehaglig instans på den tiden

Tyckte det var läskigt med vattnet som kom upp ur den nyborrade brunnen, likvatten?

Trovärdig arkiv dokumentation tycker jag som pysslar med sådant

Stolparna som Simon gick igenom, ledde honom till den andra sidan

Flöjten, jag tror jag vet vad som hände när Simon spelade på den

Några av oss hade synpunkter på slutet men som vi kom fram till att en det är i deckare som trådarna knyts ihop medan en skräckroman slutar i kaos och oordning. Vi enades om att Nidamörkur är en ovanlig roman samt att den har driv, man läser på. Finns som ljudbok.

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling är utgiven på Natur & Kultur 2020.

Bokfrukost om Fri kärlek av Tessa Hadley

Höstens tema i frukostbokklubben är ”Godbitar från vår bokhylla”. Ni vet hur det är, man blir entusiastisk och köper boken när den kommer ut, men av någon anledning blir den stående oläst i hyllan trots att den helt säkert är väldigt bra. Andra böcker tränger sig före! Nå, nu tar vi fram några stycken och först ut var Fri kärlek av Hadley som vi tycker så mycket om.

Här träffar vi Phyllis som lever ett tämligen småborgerligt liv. Det är sent 60-tal och hon känner sig nog inte helt nöjd med livet. Sonen ska snart till internatskola och livet kommer te sig helt annorlunda. När så sonen till en god vän bjuds in på middag ställs saken på sin spets. Phyllis ser något annat liv att leva och lämnar helt enkelt man och barn.

Vi blir väldigt engagerade i den här berättelsen, den har många bottnar, många saker att resonera kring och vi är överens om att Hadley är one of a kind när det kommer till romaner. Fragment ur vårt samtal:

* Karaktärerna framställs så väl, de är mångfasetterade, ingen är god eller ond.
* Språket är ju fantastiskt. Som en flod som strömmar, sömlöst, till synes enkelt men stilistiskt perfekt.
* Phyllis, man ogillar henne i början, men jag förstår verkligen att hon är tvungen att göra som hon gör. Fri kärlek är dubbeltydigt.
* Dialogerna är träffsäkra. Hadley är exakt motsatsen till tondöv.
* Fördomsfritt gestaltat.
* Men jag begriper inte det där vurmandet för smuts! Skitiga golv, skitiga lakan. Äckligt.
* Nicolas är bortskämd. Han skulle aldrig kunna göra nåt av det han gör utan att backas upp av mammas pengar.
* Roger (Phyllis man). han är verkligen en god människa. Omhändertagande.
* Vilka vändningar det är i romanen!
* Skulle Phyllis dotter gjort revolution om inte mamman stuckit?
* Nu vill vi läsa mer av Hadley. När kommer nästa roman?

Utgiven 2022. På svenska hos Wahlström & Widstrand samma år i översättning av Marianne Tufvesson. Det fina fotot av Hadley: Copyright/fotograf: Carlotta Cardana

Skrapenatta av Lars Mytting

Mytting går i mål. Så var rubriken i chatgruppen om den sista delen av Lars Myttings trilogi om systerklockorna. För nu är denna långa fantastiska berättelse om norska Butangen avslutad. I bokform vill säga, för hos oss läsare kommer den leva kvar länge, det är jag övertygad om.

Häromkvällen hade vi en good night bookclub där vi resonerade oss igenom hela historien. Vi konstaterar att det är lätt att leva sig in i människorna genom århundradena, känna med och för dem. Romansviten tar sin början med Systerklockorna som utspelar sig under 1800-talet. Hekneväven startar precis då 1900-talet tar sin början och här i Skrapenatta kommer vi till andra världskriget.  

Man kan diskutera vem eller vad som är huvudperson i den här episka berättelsen. Är det någon av Astridarna Hekne? Prästen Kai Schweigaard som hårt drev igenom att en ny kyrka måste byggas? Kanske Gerard Schönauer, studenten som kom från Tyskland för att rita och dokumentera stavkyrkan som byn har eller snarare hade. Kanske är det kyrkan själv? Eller de två klockorna som gjöts till minne av tvillingsystrarna, sammanväxta med varandra, och som vävde den mytomspunna Hekneväven. Det är svårt att välja, och inte behöver man ens.

När vi nu nått slutet av den här romansviten säger vi att vi beundrar en författare som så litterärt ror i land alla trådar, skapar stor trovärdighet där researchen måste vara omfattande och ändå aldrig tar över och bygger mångfacetterade människor. Och nog känns det rätt tomt när vi slår ihop boken.

Utgiven 2023, på svenska hos Wahlström & Widstrand 2024, i översättning av Lotta Eklund.

Här kommer ett PS. Mytting har också skrivit Hästkrafter om en nedläggningshotad mack/bilverkstad. Sjukt bra, gav mig en helt ny känsla för bensinstationer. Ved – tycker man om trä och att elda är den ett måste. Och så Simma med de drunknade. En av de böcker jag skulle ta mig till en öde ö.

Bokfrukost om Döden och Kerstin

Vårens sista bokfrukost. Döden och Kerstin av Sebastian Johans. Temat har varit ”lite mindre förlag” (typ) och den här boken är utgiven på Nirstedts, ett förlag med så intressant utgivning.

, Döden och Kerstin handlar om sjökapten Rönner som ligger på sitt yttersta. Rent konkret ligger han i matsalen på fruns pensionat och både lyssnar till gästerna och tänker på sitt liv på sjön och annorstädes. I Uppsala går Kerstin och förbereder sig inför sommarens semester som hon som vanligt ska tillbringa på nämnda pensionat. Vi är i början av 60-talet.

Vi var tämligen överens om att det här är en riktigt bra bok och ungefär så här pratades det:

– Jag tycker så mycket om berättelser där man blir nersläppt i någons liv, mitt i och sen kliver ur. Så här har de här människorna det.
– Så intressant upplägg! Kerstin, sjökaptenen och babblet i matsalen. Jag älskar det!
– Jag hade gärna lärt känna Kerstin mer, det känns som om vi mest får veta om henne i relation till andra.
– Sjölivet, det var verkligen välberättat. Alla dessa exakta sjöbegrepp skapar trovärdighet. Mycket research!
– Jag var tvungen att googla. Krocken mellan fartyg, hur parfymförsäljningen startade på Ålandsbåtarna.
– Inlevelsefullt, ta till exempel Kerstins genomgång av sin sminkväska.
– Roliga ord att lägga på minnet .

Frukostbokklubben ses igen efter sommaren!