Kategori: Bokklubben

Publicerat

Bokfrukost om Man kommer aldrig ifrån Paris

Vårens tema är ljus och Paris är ju ljusets stad, n’est pas? Hit har konstnärer och författare vallfärdat genom åren. Vi möter dem alla, nära nog, i Enrique Vila-Matas bok Man kommer aldrig ifrån Paris, ett citat hämtat från Hemingway . Som ung på 70-talet hyrde Vila-Matas en vindskupa i Paris, av Margurite Duras, där han svart och svår skulle skriva sin första roman. Livet gick ut på att röra sig i rätt kretsar och visa upp sig för rätt personer och pengar, det fanns det aldrig. Många år senare återvänder den nu etablerade författaren till Paris för att återse sin ungdoms kvarter. Och inte minst få stoff till ett föredrag om ironi som ska hållas.

Frukostbokklubben är kluven, några är mer ljumma, andra lite mer entusiastiska. Här är några röster från morgonen:
* Jag påminns om Anais Nins dagböcker. Hon skriver mycket om Paris.
* Många gator, många människor att kolla upp.
* Självupptagen och vilsen som ung, Självupptagen och gubbig som äldre.
* Det är härligt att gå i fotspåren av en författare man tycker om.
* Otroligt rolig många gånger.
* Intressant blandning av fakta och fiktion.
* Man får säga att han har en konstig relation till sin mor. Och en unken kvinnosyn som ung.
* Är boken ironisk eller inte? Går det oss förbi?
* Vi får jaga upp fler böcker av författaren faktiskt.

Publicerat

Bokfrukost om Haren och jag av Chloe Dalton

Under pandemin hittar Chloe Dalton en liten harpalt utanför sitt hus på engelska landsbygden. Hon räddar livet på haren,  tar hand om den och de utvecklar en vänskap. Daltons förändras som människa, hon börjar betrakta djur och natur på ett nytt sätt genom den lilla haren. Hon döper den aldrig och hon ger den inga mänskliga egenskaper. Hon anpassar sig efter haren, försöker aldrig tämja den. Det finns en eftertänksamhet i det vackra språket och man blir lugn av att läsa.  
En annorlunda och intressant läsning enades vi om. Lärorik och intressant om samspel mellan människor, djur och natur i våra dagar.

Några röster från morgonen:

Trodde aldrig jag skulle bli så förtjust i harar
Jag vill också ha en hare
Språket är vackert, hon kan verkligen skriva
Det är tillåtet med jakt på harar året om i Storbritannien, som tur är, inte i Sverige, här får man bara jaga på vintern
Avslappad läsning
Heter det harpalt eller harunge
Läsning som passade mig fint, älskar naturupplevelser och boken var en sådan
Fascinerande att med harars graviditeter, att de kan bära på två olika kullar samtidigt.
Sorgligt hur hararnas gömställen är hotade pga jordbruksmaskiner.

Utgiven på Polaris 2025, översättning av Amanda Svensson.  

Publicerat

Bokfrukost om Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

2008 Lilla augustpriset. Debutroman två år senare. Och 2014, när författaren fyllt 24, kom den här romanen Ett så starkt ljus med ett språk så snyggt att man bitvis baxnar!

I fem delar letar Sara efter vem hon är, efter kärlek, efter ord. Hon träffar skådespelaren Joanna som inte alls vill ha Saras kärlek, bara hennes beundran och uppmärksam. C, som är ”dark and twisty”. Veronika, vars kärlek Saga struntar i egentligen. Under barstolen ligger den tunna tygkassen med dagboken, alltid med, huvudet fullt av det som ska formuleras. I den sista delen, i samtal med Emil, beskrivs också skrivandet av den roman vi nu ska diskutera. Frukostbokklubbarnas meningar är delade:

* Mer känsla än innehåll.
* Jo man känner igen sig i den unga kvinnan.
* Vad är det hon ser hos C egentligen? Hans ointresse?
* Jag är team Sara. Känner starkt med och för henne.
* Språket är så vackert. Välformulerat.
* Men är det något mer än det? Än språket?
* Ärligt, jag hoppade över en hel del.
* Ambitiös roman, och rätt pretentiös, va?
* Hon stannar verkligen i tanken med texterna, i situationerna. Hastar inte förbi eller slarvar över. Det gör att man känner starkt.
* Läs hennes senaste romaner, Morla och Genom delning. Så läsvärda!

Publicerat

Bokfrukost om Min andra syster av Sara Paborn

De flesta av oss i cirkeln har läst Sara Paborns tidigare romaner med stor behållning och enas snabbt om att Min andra syster skiljer sig markant från tidigare böcker. Förvisso en roman men en djupt självbiografisk sådan. Några av oss gillar skarpt, några är mer tveksamma. Boken växer dock hos oss alla allt eftersom diskussionen fortskrider.

När Sara var nio år gammal reste hennes två äldre systrar, Susanne och Diana, på språkresa till Italien. Diana återvände hem som planerat, men till familjens stora bestörtning valde den tonåriga Susanne att stanna kvar i Italien. Efter det återvände Susanne endast till Sverige för korta besök, vilka ofta ledde till konflikter och oro inom familjen. Hennes beslut att stanna utomlands fortsatte att påverka familjerelationerna negativt under lång tid. För Sara, som var så ung, blev det svårt att förstå vad som egentligen hände och hon hamnade utanför det pågående dramat. Det verkar också som att föräldrarna inte riktigt insåg hur både Sara och troligen även Diana påverkades av den olösta konflikten mellan dem själva och deras äldsta dotter. Situationen förvärrades ytterligare när Susanne senare krävde att få ut sin andel av den älskade sommarstugan, vilket ledde till ett ännu större familjetrauma.  

Sara Paborn  försöker förstå vad som egentligen hände när Susanne lämnade familjen, och vilka konsekvenser detta fick för familjens relationer. Man kan nog säga att skrivandet har ett terapeutiskt syfte då Sara rannsakar sina minnen. Boken lämnar många frågor öppna för läsaren, vilket gör den till en jättebra bokcirkelbok. Under vårt samtal upptäckte vi att det fanns otaliga perspektiv och tolkningsmöjligheter kring det som skedde.

Några röster från morgonens diskussion

  • Kände att jag hade fler frågor efter utläst bok än innan. Blev ett snöpligt antiklimax.
  • Fick inte ihop familjens agerande, tänker att den i grunden var dysfunktionell, det gick aldrig att lösa knuten som blivit efter Susannes agerande. Susannes handlande skapade en djup sorg inom familjen.
  • Utköpet av Susanne från sommarstugan skadade inte minst för relationen mellan Diana och Susanne. 
  • Romanen är skriven ur en 9-årings minne
  • Man använde Sara som ett familjekitt som tex när hon fick gå ensam och möta Susanne vid stationen 
  • Intressant och läsvärd bok
  • Susannes bild var att hon blev utfryst
  • Diana var den som kände Susanne bäst, många svar kan finnas hos henne. 
  • När Susanne och hennes pojkvän stal kläder ur släktingens affär, vad förbannade vi blev!
  • Man kan aldrig förstå en annan människa fullt ut

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.