Varför är inte Starlings översatt och utgiven här i Sverige, undrar jag när jag läser. För romanen var en av de bättre på länge. I korta textavsnitt får vi följa ett antal personer i Brighton. Inte särskilt lyckliga människor. En obehagligt stråk av övergrepp löper genom hela boken men jag, som inte orkar med utskrivet våld i böcker, kan läsa det med en klump i halsen snarare än chock och äckel. Genom att röra sig i tiden fram och tillbaka och låta människor få biroller i varandras liv skapar Erinna Mettler ett slags förståelse för hur människor är och hur saker kan bli som de blir. Otroligt skickligt gestaltat och trots att det är många människor som figurerar i romanen är det aldrig svårt att förstå var i tiden man är eller vem personen är i relation till andra.
Vi står på stranden i Brighton och pekar på husen. Är det där han bor, Andy? Vi ryser och ser åt ett annat håll. När vi lite senare sitter i baren på det anrika hotellet Old Ship säger vi:
Älskar feelbad-böcker
Den blev bara bättre och bättre ju längre man läste
Episoden på museet var jättebra
Tandläkarscenen, hjälp!
Väldigt mänskliga öden
Jag som bott här i Brighton känner väl igen mig i stan
Gillade att staden var en karaktär
Mästerlig på att gestalta
Perfekt balans mellan tragik och komik
Skickligt hopknutet utan att det blir krystat
Snygga övergångar mellan de olika berättelserna och personerna
För mycket feelbad
Det var svårt att hålla reda på folk
Skicklig berättare
Slutet var värdigt resten av texterna
Miljöbeskrivningarna var toppen
Jag tyckte mycket om May
Tom the cat påminde mig om livet som kattägare
Komiskt med kvinnan vars husdjur alltid ”förolyckades”
Så svenska förlagen, hallå! Plocka åt er den här romanen nu. Den är så värd det!
PS, läs mer om Starlings hos Enligt O till exempel. Om bokresor och Brigton ska vi prata om i veckan som kommer.
En kortroman om nödåret 1867 som präglade Finland för lång tid framåt. En mörk roman som formade många och olika tankar hos oss bokklubbare. Vi var alla djupt berörda av fattigdomen, flera av oss tyckte att författaren kunde kortat av sexscenerna och vi tänkte på Vilhelm Mobergs Utvandrarna när vi läste scenen om barnet som äntligen får äta efter en lång period av svält. Trots att det är över 150 år sedan 1867 fann vi likheter med vår tid. Senatorn i boken agerade som vår tids pragmatiska politiker och det var intressant att se hur man värderade tiggare då och jämföra med hur man värderar tiggare nu.
Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.
Omslaget, jag säger bara det. Det lilla döda biet i nederkanten och i övrigt yta. Snyggt! Men så hamnar vi i en diskussion om att det inte ser ut som ett bi. Är det inte en humla? Det kan väl inte vara en humla! Vem skulle göra ett sådant misstag? Men vad är det egentligen för skillnad mellan ett bi och en geting? Vingarna? Pollinerar de lika bra, båda två?