Vi skriver tidigt 80-tal och jag har just träffat en kille som har både knapptelefon och Atari spelkonsol med Space Invaders. Jag blir helt såld, både på killen och dataspel.
Vi flyttar fram några år. Löften har lovats, ett barn är fött och till julklapp får familjen sin första Nintendo-konsol. Spelen är svindyra, men man kan hyra nere på videobutiken och är man smart hyr man tre spel vid öppningen klockan 10 och får behålla dem till stängningen tre dagar senare.
Ytterligare ett par år senare sitter jag hos läkaren som undersöker min oerhört smärtande vänstertumme: ” Vad jobbar du med? Har du något monotont arbetsmoment?”
Tja, jag svarar inte att jag jobbar med Super Mario Bros. För det är Mario som blir min själsfrände, bästis och följeslagare genom gamer-livet. Som ger mig så många glada, nervkittlande och frustrerande stunder. Och en tumme, som faktiskt aldrig riktigt hämtade sig.
Gaming-intresset gick över till Alla Mina Barn. Genom åren har vi samlat på oss alla Nintendo-konsoler stora som små, här och där har det utvidgats till Playstations och annat. Numera sker det mesta i våra datorer. Hos mig får alla spela hur mycket de vill, varken gaming och bokläsning är tidsreglerade. Och jag ser fram emot Bokmässans tema spel!
