Tigerkvinnan av Katerina Janouch

Katerina Janouch är tillbaka med fjärde boken om barnmorskan Cecilia Lund, en serie feelgoodböcker som utspelar sig i en brokig fyrbarnsfamilj som nu ska bli fem. I den här boken får även Cecilias två systrar ta ännu mer lite plats liksom hennes mamma och mormor. Det är en historia om fem olika kvinnor med Cecilia i centrum.

I boken trängs olika frågorna med varandra. Högt och lågt. Schizofreni, alkoholism, rehablitering, politik, kommersialisering av julen, omskärelse och förlossningar för dessa kvinnor, surrogatmammor, hemförlossningar… Till och med kampanjen #prataomdet får sin plats i boken. Även om jag ibland tänker att det blir för mycket så lyckas Katerina Janouch sy ihop allt på plats. Förutom en historia i början som jag funderar på genom hela boken. Vad hände med de lätt utvecklingstörda autistiska föräldrarna i början av boken? Jag väntade en uppföljning hela boken igenom.

Hemförlossningar får stor plats i boken, Cecilia är gravid med sitt femte barn och förlossningen närmar sig. Hon är nyfiken på alternativa sätt att föda och söker sig mot okonventionella metoder. Hemförlossningar är också en stor del i Janouch mission, hon talar ofta varmt om dessa och så också i boken men hon låter även de mer skeptiska få sin plats och göra sin röst hörd.

Nu blir det spoliers så sluta läs nu om du tänker läsa boken!
Upplösningen är snabb och spännande men kanske lite överrumplande. Boken har en deckaraktig ton och man får följa gärningsmännens tankar och funderingar och det jag skulle ha velat är att man hade haft en chans att själv fundera ut vem det var (det får man visserligen i en av intrigerna med Christinas hotbrev) men nu kopplas det bakåt till en av de tidigare böcker vilka jag inte alls hade i färskt minne.

Men Tigerkvinnan är nog, trots det överspäckade innehållet, en av de bästa böckerna om Cecilia Lund. Nu längtar jag såklart efter nästa!

Bilden togs på Katerinas seminarium på bokmässan i september i år.

Ankomsten av Shaun Tan

Eftersom jag åkte direkt till Berlin från Bokmässan 2011 bestämde jag mig för att inte köpa några böcker. Det gick  *harkel* sådär. Först var det Bibeln.  Sen gick jag på Kulturrådets presentation av årets mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Shaun Tan. Ulla Rhedin presenterade den grafiska romanen Ankomsten och dess magiska bilder, och jag tänkte: jag måste bara köpa den. För mig handlar bokköp nästan alltid om Nu eller Aldrig så jag stegade iväg till Kabusa och ordnade mig den 880 gram tunga boken.

Fantastisk läsning eller vad man nu ska kalla intagandet av bildberättelsen om mannen som måste lämna fru och barn därför att hemlandet inte längre har någon framtid. Han måste hitta en ny plats för dem. Shaun Tan blandar det fotografiskt realistiska med abstrakta delar i sina bilder och gestaltar därmed det totala främlingskap och förvirring som en immigrant måste känna i ett nytt land.

För många år sedan jobbade jag som lärare i alfabetisering för flyktingar som inte kunde läsa och skriva med det latinska alfabetet. De kunde i stället kyrilliska eller arabiska tecken. Vi gick igenom ljud och utseende om och om igen tills det fungerade. Jag var djupt imponerad av såväl motivation som kunskapsutveckling. Tänk er själva, några streck hit och dit kombineras till mönster du aldrig sett, ljud du sällan uttalat. Och du måste lära det snabbt eftersom det är nyckeln till ett integrerat samhällsliv. Tan illustrerar det så exakt i sina bilder.

Varje liten detalj i boken kan ägnas lång tid. För varje läsning blir det nya lager och delar att lägga märke till.  Inget är lämnat åt slumpen. Inte ens ISBN-märkningen. Rusa nu iväg och låna eller köp.

Ankomsten. Shaun Tan. Utgiven på svenska av Kabusa böcker 2010.

Det bästa från mässan….

Dags att summera, knyta ihop säcken och framför allt följa upp alla kontakter man skaffade sig på mässan.

Ann-Sofies bästa från Bokmässan i år var samtalet mellan Nils Uddenberg och Owe Wikström som diskuterade huruvida man kunde förstå människans psyke utan att också förstå hennes förhållande till existentiella frågor. Eller ett annat bästa men i en annan klass var förstås när DE, de älskande köade upp för att få tio sekunder med Ulf Lundell!

Mitt bästa (Petra) var diskussionen om kvinnlig rösträtt med Birgitta Ohlsson (fp) och Barbro Hedvall, författare till boken Vår rättmätiga plats. En mycket givande och trevlig diskussion om de pionjärer som såg till att även kvinnor fick börja rösta 1921. Jag har bloggat om det på makthavare.se; 90 år sen kvinnor fick rösträtt. Där har jag också skrivit lite om försöken att lansera e-boken på mässan; Vem driver e-boksutgivningen i Sverige idag?

Och tack fina fina bokmässan för bokbloggarrummet och den fria uppkopplingen. Rummet var en oas och linan räddningen för oss bokbloggare! Tack och tack!

PS: En annan bästa var ju också att Karin pratade om vår bok Konsten att bokblogga i radio hos Lotta Bromé och att boken blev utsedd till månadens boktips där och att vi sålde slut på alla ex vi hade med oss efter det seminarium vi höll om bokbloggande.

I minnesvärda poeters sällskap

Efter fyra dagar i detta enorma bokmyller fick jag, precis som Ann-Sofie, en oemotståndlig lust att ta ett varv förbi de litterära sällskapen. Det är något väldigt befriande med människor som är entusiastiskt inriktade på bara ett författarskap när man i flera dagars tid har mött en överväldigande mängd titlar och författare i varenda monter. Och man möts där i diskussioner om författarens gärning, det avtryck vederbörande har lämnat till eftervärlden, i stället för en mer krass jakt på senaste bästsäljaren.

Harry Martinson-sällskapet fick jag kontakt med under en morgonpromenad i somras, där en herre i 90-årsåldern brann av längtan att förmedla sin beundran för poeten. Han citerade flytande några rader ur Aniara, som kändes väldigt angelägna dagarna efter Utøya-dådet, med slutorden: ”Men det finns inget skydd mot människan.” Sedan ville han ge mig lite hopp genom Martinsons naturlyrik.

Denne man är naturligtvis en känd karaktär i sällskapet, och jag fick en lång och trevlig pratstund i montern med en av hans kolleger. Han hade en väldigt ödmjuk framtoning och sa först efter en lång stund: ”Men jag gillar dig och vill därför gärna ge dig ett merkantilt förslag.” Efter denna känsla av att bli positivt särbehandlad slog jag till. Diktsamlingen Tuvor från 1973, med träffsäkra iakttagelser om den alldeles vanliga naturen, var den sista Harry Martinson gav ut. Nu har nu kommit i en ny upplaga vilket sällskapet kände stor stolthet över.

Ser fram emot att läsa den på tåget hem, som en liten paus från den stora bokfloden, och drömma mig ut i den riktiga naturen en stund. Ni som är nyfikna på detta författarskap, ta en tur till Harry Martinson-Sällskapets hemsida.