Kategori: Gästbloggare och vikarier

Publicerat

Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei och Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy

Dags för @bokcillens alias Cecilia Agemarks månatliga bloggy, denna gång tipsar hon om två böcker som direkt hamnade på min ” vill läsa-lista”.

Av en slump har jag den senaste veckan läst två böcker som handlar om 15-åriga flickor på internatskola. Först ut var den zimbabwiska debutromanen Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei från 2018 därefter Tuktans ljuva år av schweiziska Fleur Jaeggy som första gången gavs ut 1989 men som kom i svensk nyutgåva förra året på Nilsson förlag. Det är två helt skilda romaner både till innehåll och perspektiv, men det har varit väldigt intressant att läsa dem så nära inpå varandra.

I ungdomsromanen Hope Is Our Only Wing har Shamiso huvudrollen. Hennes pappa, en journalist, har precis dött och hennes mamma lämnar henne på internat. I samma veva får väninnan Tanyaradzwa en cancerdiagnos. Berättelsen utspelar sig i början av 2000-talet och vi får i boken se hur Zimbabwe kämpar med korruption och inflation. Det är ett land i kaos där viktiga samhällsfunktioner inte längre fungerar på grund av den politik som förts under flera decennier. Att vara 15 är inte lätt någonstans i världen men under dessa omständigheter är det naturligtvis extra besvärligt.

Självbiografiska Tuktans ljuva år, å andra sidan, utspelar sig i Appenzell i Schweiz på 50-talet och är en mycket mer introspektiv och stillsam historia om en namnlös berättare som tillbringat större delen av sin skolgång på olika internat. Föräldrarna till ungdomarna ser vi mycket lite av, mammorna kanske allra minst och det är alltså personalen, oftast nunnor, som uppfostrar flickorna istället. Jag uppfattar hela situationen som väldigt volatil, flickorna skickas runt på olika skolor och de vet aldrig hur länge kamraterna får stanna. Djupare vänskaper är sällsynta men det kan ändå uppstå små förälskelser flickorna emellan som sedan abrupt får ett slut.

Schweiz på 50-talet och Zimbabwe på 2000-talet kan ju tyckas väsensskilt och det är mycket som är olika i de två historierna: i den ena romanen finns internatet i bakgrunden men det är samhället i stort som skildras, i den andra är det internatmiljön som är i fokus. I den ena finns föräldrarna närvarande och i den andra lyser de med sin frånvaro. Men där finns också likheter… Båda handlar om priviligierade flickor i en utsatt situation där vänskapsförhållanden betyder mycket.

Jag tycker alltid det är spännande att läsa om internatskolor, de är på något sätt små mikrokosmos och också en miljö som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Det här är två mycket läsvärda skildringar. Jag rycks med betydligt mer av Shamisos historia och känner större hopp för hennes framtida liv. Den schweiziska flickans historia är kyligare berättad och berättarjaget verkar mer skadad av sin upplevelse trots att hennes liv egentligen borde te sig enklare. Jag blir väldigt tagen av det något destruktiva i berättelsen. Kanske beror det på att hon lämnats redan vid 8 års ålder? Eller kanske är det för att föräldrarna finns i närområdet i Zimbabwe till skillnad från flickorna i Schweiz som kan ha skickats dit från hela Europa?

Bägge romaner är mycket tankeväckande och skulle passa utmärkt som diskussionsunderlag vid bokcirklar. Själv önskar jag faktiskt att jag under läsningen hade haft någon att samtala om dem med.

Mer om böckerna hittar ni här: https://sohopress.com/books/hope-is-our-only-wing/ och http://nilssonforlag.se/tuktans-ljuva-ar/

Publicerat

Searching for Sylvie Lee av Jean Kwok

Dag för månadens recension av Cecilia Agemark eller som hon också kallas @bokcillen

Romanen handlar om två systrar: Sylvie, den äldre systern som sex månader gammal skickades till släktingar i Nederländerna och inte återvände till föräldrarna förrän hon fyllt nio år. Då har den yngre systern, Amy, hunnit bli två år gammal. Sylvies relation till mamman känns irreparabel och hon suktar hela tiden efter att återvända till barndomens Nederländerna som hon delvis idealiserar; att efter nio år återförenas med en familj som man inte känner och som pratar ett annat språk måste ju ge bestående men.

Nu är systrarna vuxna och lever ganska skilda liv. Sylvie har alltid varit (över)ambitiös och har lyckats skaffa sig en gedigen utbildning, ett välavlönat arbete och en förmögen man, medan Amy fortfarande bor hemma hos föräldrarna. När mormodern, som egentligen är den som uppfostrat den äldre systern, ligger för döden bestämmer sig Sylvie för att bege sig till Nederländerna för att träffa henne en sista gång och vara med när hon dör. Efter begravningen försvinner plötsligt Sylvie utan några spår och den osäkra Amy beger sig över Atlanten för att ta reda på vad som hänt… Fram träder en okänd bild av systern och en massa familjehemligheter.

Det finns en hel del tänkvärda teman i romanen såsom immigranters tillvaro, familjelojalitet, kulturell identitet och hur invandrarfamiljers historia präglar framtida generationer. En slående citat som sammanfattar mycket av boken är: ”It is sad how trauma gets passed down from generation to generation.”

Intressant är också syskonrelationen och hur systrarna ser varandra jämfört med hur de upplever sig själva. Båda har väldigt dålig självkänsla när de beskriver sig själva samtidigt som de höjer varandra till skyarna. Jag tycker Kwok lyckats väl i att framställa nyanserade karaktärer. Och visst är romanen emellanåt ganska spännande, med små ledtrådar om dyker upp allt eftersom, men jag rycks ändå inte med full och helt. Det finns på något sätt en distans mellan mig som läsare och det som händer i romanen. Kanske är allt för uppenbart och kräver för lite av läsaren?

För mig ligger istället den stora behållningen i hur lekfullt författaren behandlar språket. Inte nog med att författaren lyckats ge varje person en egen röst, det tre språken som talas skymtar igenom på olika sätt även om boken enbart är skriven på engelska. I mammans kapitel lyser kinesiskan igenom och språket blir väldigt poetiskt med en mängd metaforer och bilder. Hon uttrycker sig på ett helt annat sätt än de som har engelska som modersmål. I de delarna som utspelar sig i Nederländerna anas nederländskan, framför allt genom idiom och fraser. Det är verkligen jättehäftigt att läsa om man är språkintresserad!

Det blir alltså inget toppbetyg den här gången även om jag tycker att romanen har sina kvaliteter. Boken figurerade på en rad amerikanska listor över sommarens bästa böcker, vilket väckte mitt intresse, särskilt då jag tidigare läst Kwoks debutrman Girl in Translation (svensk titel Nästan hemma) för ett antal år sedan och tyckte mycket om den. Kwoks andra roman är också översatt till svenska, Mambo i Chinatown, så jag antar att även Searching for Sylvie Lee kommer att översättas. Kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar med tanke på att det skulle vara en av sommarens bästa böcker? För det tyckte jag då inte att den var!

Länk till författarens hemsida finns här.

Publicerat

The Gifted School av Bruce Holsinger

Fyra mammor träffas på babysim och familjerna blir vänner och umgås intensivt under ett decennium. De bor i Crystal, en ganska fashionabel del av en fiktiv stad i Colorado. Vid flera tillfällen i boken påpekas det att det är en av de mest progressiva och liberala delarna av USA. Drygt tio år efter att de lärt känna varandra ska staden öppna en skola för begåvade barn. Av de ca hundratusen barnen i skoldistriktet (alltså ett betydligt större upptagningsområde än bara Crystal) ska 1000 ges plats. Självklart är dessa platser oerhört eftertraktade och samtliga familjer anmäler intresse för att deras barn ska göra testet som är första delen av antagningsprocessen. För vem vill inte ha ett begåvat barn? Därmed höjs den redan existerande tävlingsinstinkten avsevärt, framför allt bland mammorna …

Skolsystemet i Sverige ser självklart annorlunda ut och i ytterst få fall finns antagningstester i mellanstadiet, men Holsinger visar ändå på något väldigt universellt och igenkännligt. Det här är den ultimata skildringen av curling- och tigerföräldrar – sådana finns ju överallt i olika skepnader. Och visst vill föräldrar ge sina barn de bästa förutsättningarna oavsett var de bor? Men vad gör den här typen av tävlande med ens psyke? Och hur långt är man villig att gå som förälder (och barn) för att uppnå det man tävlar om? Romanen är oerhört intressant både psykologiskt och sociologiskt. Den känns också väldigt aktuell för en svensk publik med tanke på de skriverier som varit de senaste veckorna i pressen om intagningsprov till mellanstadieskola och uppstart av förskola för särbegåvade barn.

Huvudpersonerna lär vi känna både genom de kapitel betitlade med respektive förnamn, men även genom de andras ögon. De olika perspektiven och den moderna berättartekniken funkar väldigt bra. De tillhör en priviligierad grupp men kommer ändå från olika förhållanden från början och har därför också olika bevekelsegrunder och motiv för sitt handlande. Och det finns faktiskt krafter som försöker bromsa utvecklingen. Men när saker och ting väl satts i rullning är det svårt att få stopp på dem…

Det är många tankar som far runt i huvudet när jag läser den här boken: Vad innebär begåvning? Och vad betyder att vara annorlunda på det här sättet för barnens tillvaro? Tänk om det i testerna framkommer att bästa kompisen är begåvad men inte man själv? Hur mår man då?

Oj,oj,oj, detta är rysligt smaskig läsning! Från först sidan var jag fast! Holsinger bygger upp spänningen på ett fenomenalt sätt; underhållningslitteratur på hög nivå! Det blir som en samhällskritisk psykologisk thriller som känns väldigt fräsch tematiskt sett. Dessutom ligger den helt rätt i tiden, även om författaren tydligen arbetat på den i femton år. Inte nog med att boken är välskriven, den är också ögonöppnande och tankeväckande med perspektiv som jag inte hade funderat på. Till exempel hur en sådan skola faktiskt kan vara en social utjämnare i ett segregerat samhälle.

Det här var onekligen en riktigt bra start på höstläsningen. Kan det kanske vara så att jag redan läst säsongens mest underhållande och fängslande bok? Och kommer något svenskt förlag att få upp ögonen för den?

Läs mer om boken hos förlaget:

Publicerat

My Sister the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite

Vikarie i dag är allas vår @bokcillen, Cecilia Agemark!

Tänk dig att du för tredje gången på relativt kort tid får ett samtal från din syster där hon desperat berättar att hon dödat ytterligare en man som hon har ett förhållande med. Precis detta händer huvudpersonen i My Sister the Serial Killer. Korede är en ordentlig och ansvarstagande sjuksköterska som än en gång får reda upp systerns röra. Ayoola är det vackra och populära syskonet som kan göra vad som helst utan påföljd. Men i det fördolda är hon en självupptagen, samvetslös och impulsstyrd sociopat.

Förhållandet mellan syskonen ställs på sin spets när Ayoola börjar intressera sig för en av läkarna på kliniken där systern arbetar. Det är en kollega som Korende själv är mycket förtjust i och skulle vilja inleda ett förhållande med. Så var ligger nu hennes lojalitet? Ska hon skydda kollegan och i så fall blotta sin systers tidigare brott? Eller ska hon riskera ännu ett mord? Är blod tjockare än vatten? Och finns det människor utan samvete? Detta är några av de frågor som ställs i boken.

Romanen marknadsförs som en satir. Det kan jag till viss del köpa, särskilt över dagens uppkopplade samhälle och de personlighetstyper som medier göder och förstärker. Men gestaltningen av de två kvinnorna blir tyvärr för stereotyp. Det är säkert ett medvetet grepp från författarens sida men det känns alltför förenklat med konsekvensen att trovärdigheten offras. Braithwaite gör det lätt för sig när hon ger den ena systern alla positiva drag och den andra utmålas som osympatisk, ytlig och osjälvständig. Syskondynamik är sällan så monokromatisk som den skildras här.

Det är likväl alltid spännande att läsa böcker som utspelar sig i andra delar av världen, den här gången befinner vi oss i Lagos. Det är slående hur liten världen har blivit. Medelklassen lever ungefär likadant där som här och de sociala medierna har intagit en väldigt stor roll i systrarnas liv (särskilt i Ayoolas som tjänar sitt levebröd genom att sälja sina produkter på olika sociala plattformar). I bakgrunden syns dock fortfarande mer traditionella företeelser som ett starkt patriarkat och tron på det övernaturliga. Det nigerianska samhället framstår i ganska dålig dager: korrumperat med ett orubbligt klassväsende och en polisverksamhet som inte fungerar som det ska. En utbildad kvinna som Korende ses som ett hot, medan en vacker kvinna som vet sin plats är det som uppskattas.

I början är boken riktigt rolig, eller snarare tragikomisk. De samhällskritiska delarna höjer omdömet och skildringen av livet i Lagos uppskattade jag verkligen. Men det som börjar som ett riktigt innovativt grepp blir till slut så långrandigt att jag till sist tappade intresset. Det är inte en särskilt lång berättelse men Braithwaite hade kunnat korta ned den ytterligare och fått ett slagkraftigare resultat. Sammantaget är jag kluven till romanen med den fantastiska titeln och det innovativa anslaget.

Mer information om boken finns här.