Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Idag är vi lediga så vi har en vikarie. Får vi presentera Johannes Paulson som läst Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell.

Vi känner miljön sedan fler av Gardells tidigare böcker som En komikers uppväxt och Ett Ufo gör entré. Ett storstadens förortskluster med moderna människor på väg upp socialt och i yrkeskarriären. Men det ekar tomt i de nybyggda villorna på de avstyckade tomterna och likaså i barnens hjärtan. I den här boken blir inte förorten omskrivet som något perifert Sävbyholm utan får stå med sitt rätta namn, Enebyberg.

På samma vis får vi utan filter möta den lille Jonas och hans familj. Det är ett naket porträtt med särskilt fokus på Jonas mamma Ingegärd som med bakgrund i frikyrkan gör en klassresa mot en hägrande karriär som forskare. En resa med förhinder som slutar i en demens som enligt författaren lägger sig som en dimma över Arboga med omnejd. Boken innehåller mycket kärlek till mamman och syskonen men också en infernalisk avrättning av hans far Bertil. Forskaren som är helt innesluten i sig själv och som när han besöker sin hustru inför sonens födelse inte kan låta bli att förmedla en föreläsning i detalj och samtidigt kräva hennes fulla uppmärksamhet trots värkar. Bertils grumliga favorituttryck för när måtten är rågat, om man spottar på en sten blir den våt, blir i boken till ett mantra.

Boken innehåller några scener som biter sig fast som när familjen på resan till sommarvistet på Koster får uppleva att pappa Bertil överger sin familj. Händelsen kan inte hanteras utan måste förnekas och skrivas om som att “pappa forskar med en kollega i Enköping” och blir till ett lidandets trauma för hela familjen under den kommande sommaren. Storebror Mattias blå seglarstövlar som förloras under barnens båtfärd utan uppsikt med resultat att Jonas får skulden och smärtfyllt sviks av sin mamma. Gardell kan sina saker och leker med bokens berättande på ett lustfyllt sätt som imponerar. 

En fest för klasskamraterna som havererar redan på inbjudningsstadiet – det är bara två som tackar ja. Här blir också en sak tydlig som lämnar en besk eftersmak för den som nära upplevt både Enebyberg och en av de personer som beskrivs i boken. Verkliga händelser skildras silade genom en ung Jonas och den äldre författarens blick men namnet på en av personerna i boken är hans riktiga. Det är ett ovanligt namn. Han är en av de två minst populära barn som accepterar inbjudan till festen. Han beskrivs i boken på ett utlämnande sätt och författaren utsätter honom på så vis för ännu en kränkning. Valet att publicera hans namn är svårt att förstå och skämmer lite den Gardell som vi känner som den som gärna ställt sig på de utsattas sida.

Till slut låter  författaren oss följa mamman genom den rad av förluster som demensen medför till det oundvikliga men kärleksfulla slutet. Läs romanen för det lekfulla berättande, fadermordet och den villkorslösa kärleken.

Utgiven på Norstedts 2018

En saga om tidens väsen

Gästbloggare: Emma Palm

Jag ska börja med att säga tack för att jag får gästblogga här även om det inte riktigt var min första reaktion när jag fick frågan. Då blev det mer som ett: Herre Gud hur ska jag ta mig ur det här levande?! Men nu x antal månader senare har jag ändå läst En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki och att få skriva om den känns bara roligt.

9789137142777På en ö utanför Kanadas stillahavskust hittar författaren Ruth en havstulpantäckt plastpåse uppspolad på stranden. I den under många fler lager av plastpåsar finner Ruth och hennes man Oliver en Hello Kitty-matlåda innehållande ett armbandsur en anteckningsbok några brev och en dagbok. Dagboken tillhörde Nao, en sextonårig japansk flicka. I den har hon skrivit om sitt liv, om hur hon blir mobbad i skolan och om pappan som efter att de flyttat tillbaks till japan ständigt försöker ta sitt liv. Men hon har också skrivit om sin gammelmormor Jinko som är den enda ljusa punkten i Naos liv och om sin gammelmorbror Haruki som var kamikazepilot under andravärldskriget. Ruth börjar läsa dagboken och inser att den såklart är skriven för många år sedan men på något vis verkar det som om Nao skriver till henne och att deras liv är sammanflätade, att de lever i ett och samma nu. Hon blir besatt av att hitta mer information om Nao och googlar frenetiskt. Men den information hon hittar försvinner allteftersom hon läser det och hon verkar dessutom kunna påverka vad som händer i Naos liv.

Precis som Ruth blev jag besatt av Naos liv och (det ska erkännas) googlade också lite. Det är den typen av bok där man bara måste få veta hur det går på slutet. Samtidigt som den kan vara så tung att man måste ta en liten andningspaus för att orka läsa vidare. Lyckligtvis lyckas Ozeki lätta upp stämningen genom Naos fantastiska humor och en hel del ironi. Jag älskade den och tyvärr tog den slut alldeles för fort. Så läs den, googla lite du också och ta några andningspauser för det lär du behöva.

En saga om tidens väsen. Ruth Ozeki. Utgiven på svenska av Forum 2015, i översättning av Molle Kanmert Sjölander

 

Tiden går så långsamt när man tittar på den

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Josefine Lindéns debutroman är en riktig bladvändare. Det är ingen thriller, det är ingen feelgood. Det är heller ingen chic lit. Det här är nånstans mitt emellan och jag gillar det. Den handlar om ett par som efter många försöka och mycket längtan får ett barn, men mamma Caroline hamnar i förlossningsdepression och kastar sitt barn från balkongen. Sen är det många vändningar fram och tillbaka. Ska hon få tillbaka sitt barn? Hur går man vidare? Kan man förlåta? Barnet överlever men hur skadat är det?

Språket är drivet och rappt och framförallt fångande. Man vill bara fortsätta läsa, aldrig sluta. Det är otroligt spännande utan att innehålla några biljakter eller egentliga cliffhangers. Man. Bara. Vill. Inte. Sluta. Läsa. Och trots det allvarligt temat är det aldrig nattsvart utan emellanåt finns en glimt humor här och där utan att bli raljant eller slå över.

Berättarspråket påminner en del om tv-seriesberättandet, berättandet är indelat i tydliga episoder. Ibland kanske det blir lite ytligt men vissa saker går väldigt fort men i det stora hela gör det ingenting.

Jag längtar efter att få läsa mer, vad hände sen? En uppföljare är eventuellt planerad om några år men just nu skriver Josefine på annat. Så länge rekommenderar jag  varmt denna Tiden går så långsamt när man tittar på den till alla att läsa i sommarsolen!

Bästa biten på kvinnan?

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

När Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm literature på Moderna museet i fjol uppehöll hon sig vid de omslag som svenska förlag begåvat hennes böcker med. Hon gillade dem. Sverige är ett land där böcker om människors liv i afrikanska städer INTE illustreras av giraffer, djungelbilder eller bilder från savannen. Hon uppskattade det. Hennes böcker har fått omslag som hon upplever som hedrande. Mina tankar går till en bok som jag läste i fjol och uppskattade en hel del, om det inte hade varit för omslaget. Varför blev en bok om kvinnors liv och livsval illustrerad av en huvudlös kvinna? Är hennes bästa bit torson, delen mellan halsen och låren?

97813562_Det_ndarCMYK_9274Ni vet säkert vilken bok jag menarDet enda rätta, Susanne Bolls andra roman, som handlar om tre kvinnor, vars liv kantrar. Boken handlar om Maria, psykolog i 30-40-årsåldern, Isabelle, förskollärare, strax under 30, och Helmi, onkologläkaren, 60+, som är den som man verkligen kan fundera över. Hur tänker hon EGENTLIGEN? Tänker hon över huvud taget?

Nu har Det enda rätta kommit i pocket, men omslaget är detsamma. En annan skönlitterär utgåva, Liknelseboken av Per Olov Enquist, blev mycket omskriven i höstas, inte bara för dess innehåll utan även för omslaget. Men där fick pocketversionen en ny utformning.

Frågan är: behöver en bok som Det enda rätta det här omslaget för att locka läsare? Jag undrar det. Det är ju mest kvinnor som läser relationsromaner, åtminstone enligt mina fördomar. Susanne Bolls bok är lättläst, drivet skriven och snabbläst. Spännande. Den innehåller en gåta, som skyndar på läsningen och intrigen är rätt underfundigt hopkommen. (Notera min andra fördom!)

Idén, att parallellställa tre kvinnors liv, och låta deras öden spegla varandra återkommer i uppföljaren. Hitta hem, som just kommit ut. Jag har inte läst den, men boken lockar mig, det utlovas förklaring av en del av Helmis bevekelsegrunder. Tyvärr får man inte följa Marias och Isabelles öden vidare, om jag förstått förlagstexten rätt. Däremot får man veta att det finns en ny gåta att förbryllas av.

Kommer jag att gilla Susanne Bolls alster nr tre? Hon skriver spännande och hon skriver om kvinnors liv. En sak som störde min läsning i somras var när jag undrade om jag läste en inredningstidskrift. Där satt jag i sommarhuset, i min Ikeasoffa Klippan, och undrade om jag tillhörde rätt målgrupp. Jag brukar inte störa mig över interiörer fyllda av PH-lampor och Josef Franktygklädda möbler. Men här gjorde jag det. Man undrar varför. Attribut som kläder och inredningsdetaljer är ju vanligen avsedda att beskriva de olika kontrahenterna, och har ju ett klart syfte. Jag upplevde dem som delvis påhängda. Får se hur det blir med Hitta hem. Vad finns det som kan förmildra synen på häxan Helmi? Nyfiken blir jag och det är väl det som är meningen.