Kategori: Gästbloggare och vikarier

Publicerat

Bästa biten på kvinnan?

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

När Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm literature på Moderna museet i fjol uppehöll hon sig vid de omslag som svenska förlag begåvat hennes böcker med. Hon gillade dem. Sverige är ett land där böcker om människors liv i afrikanska städer INTE illustreras av giraffer, djungelbilder eller bilder från savannen. Hon uppskattade det. Hennes böcker har fått omslag som hon upplever som hedrande. Mina tankar går till en bok som jag läste i fjol och uppskattade en hel del, om det inte hade varit för omslaget. Varför blev en bok om kvinnors liv och livsval illustrerad av en huvudlös kvinna? Är hennes bästa bit torson, delen mellan halsen och låren?

97813562_Det_ndarCMYK_9274Ni vet säkert vilken bok jag menar – Det enda rätta, Susanne Bolls andra roman, som handlar om tre kvinnor, vars liv kantrar. Boken handlar om Maria, psykolog i 30-40-årsåldern, Isabelle, förskollärare, strax under 30, och Helmi, onkologläkaren, 60+, som är den som man verkligen kan fundera över. Hur tänker hon EGENTLIGEN? Tänker hon över huvud taget?

Nu har Det enda rätta kommit i pocket, men omslaget är detsamma. En annan skönlitterär utgåva, Liknelseboken av Per Olov Enquist, blev mycket omskriven i höstas, inte bara för dess innehåll utan även för omslaget. Men där fick pocketversionen en ny utformning.

Frågan är: behöver en bok som Det enda rätta det här omslaget för att locka läsare? Jag undrar det. Det är ju mest kvinnor som läser relationsromaner, åtminstone enligt mina fördomar. Susanne Bolls bok är lättläst, drivet skriven och snabbläst. Spännande. Den innehåller en gåta, som skyndar på läsningen och intrigen är rätt underfundigt hopkommen. (Notera min andra fördom!)

Idén, att parallellställa tre kvinnors liv, och låta deras öden spegla varandra återkommer i uppföljaren. Hitta hem, som just kommit ut. Jag har inte läst den, men boken lockar mig, det utlovas förklaring av en del av Helmis bevekelsegrunder. Tyvärr får man inte följa Marias och Isabelles öden vidare, om jag förstått förlagstexten rätt. Däremot får man veta att det finns en ny gåta att förbryllas av.

Kommer jag att gilla Susanne Bolls alster nr tre? Hon skriver spännande och hon skriver om kvinnors liv. En sak som störde min läsning i somras var när jag undrade om jag läste en inredningstidskrift. Där satt jag i sommarhuset, i min Ikeasoffa Klippan, och undrade om jag tillhörde rätt målgrupp. Jag brukar inte störa mig över interiörer fyllda av PH-lampor och Josef Franktygklädda möbler. Men här gjorde jag det. Man undrar varför. Attribut som kläder och inredningsdetaljer är ju vanligen avsedda att beskriva de olika kontrahenterna, och har ju ett klart syfte. Jag upplevde dem som delvis påhängda. Får se hur det blir med Hitta hem. Vad finns det som kan förmildra synen på häxan Helmi? Nyfiken blir jag och det är väl det som är meningen.

Publicerat

När Kejsaren var gudomlig

Hon skriver sparsmakat Julie Otsuka, inte ett onödigt ord finns i hennes berättelse som utgår från den lilla människans perspektiv. Moderns, faderns, dotterns och sonens perspektiv som i slutet av romanen sammansmälter till ett vi. Det är ett ytterst effektivt sätt att få läsaren att leva sig in i de japanskättade amerikanernas historia. För den 167 sidor långa ”När Kejsaren var gudomlig” är en historisk roman som kommit att användas som kurslitteratur på ett flertal amerikanska college.

I  Vi kom över havet låter Otsuka japanska kvinnor berätta sina historier sammanflätade till ett ”Vi”. Dessa japanska unga postorderbrudar som kom med båt över Stilla Havet till Kalifornien gick i de flesta fall ett hårt liv till mötes. Tjugo år senare skedde Pearl Habour attacken och kvinnorna såg sina män hämtas av militären för att sedan själva beordras till internering tillsammans med sina barn. Där Vi kom över havet slutar, tar När Kejsaren var gudomlig vid, böckerna kom dock ut i omvänd ordning i USA.

Modern i När kejsaren var gudomlig har nyss fått nya glasögon, för första gången på mycket länge ser hon ordentligt och ser därför ”Evakueringsorder nr 19” uppsatt vid busshållplatsen tydligt och klart. Hon tar upp en papperslapp ur fickan, gör några anteckningar och går sedan hem och börjar packa. Hennes fängslade man har i ett brev uppmanat henne att ” ge sig till tåls” och påmint henne om det japanska synsättet ” bättre att böjas än brytas”.

Hennes förberedelser inför interneringen är rörande, hon skyler sin panik genom febril aktivitet och ett skenbart lugn. Hon ger sina barn goda råd om vad som ska tas med, gräver ner silvret i trädgården och avlivar familjens gamla hund på ett värdigt och humant sätt. Föga anar hon att familjens fångenskap ska vara i tre år och fem månader. När hon och hennes två barn slutligen släpps ur evakueringslägret får de varsin tågbiljett samt 25 dollar på fickan, precis som en vanlig amerikansk fängelsekund fick vid denna tidpunkt.

Historien berättar följande: På morgonen den 7 december 1941 attackerade japanska flygvapnet amerikanska flottbasen Pearl Habour och japanerna blev fiender. 1988 undertecknade president Ronald Reagan ett dokument i vilket den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för interneringen. I dokumentet uppges att interneringen var grundad på rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap.

På morgonen den 11 september 2001 körde två plan in i var sitt tvillingtorn i New York och en ny fiende föddes…

När man läser Otsukas bok är det omöjligt att låta bli att dra paralleller.

Julie Otsukas båda romaner är översatta av Ulla Roseen och utgivna på Albert Bonniers Förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

– – – –

Vi kom över havet var frukostbok i Breakfast Book Club i december 2013 – alla älskade den!

Publicerat

Araben

I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.

”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.

”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.

Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?

På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.

Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Publicerat

”Och himlarna ska falla

himlarna ska falla

himlarna ska falla

när du rör vid mig”

Som en refräng i en rocklåt lyder titeln på Emma Karinsdotters debutroman. En roman om brinnande, passionerad ung kärlek som hotar att förgöra.

Jonna, bokens berättarjag, jobbar i rockbranschen som turnéledare. Vid en spelning i Oslo träffar hon den amerikanska trummisen Nikki och de inleder en passionerad kärleksaffär. Men Nikki sviker och Jonnas sår blir djupt. När berättelsen inleds har ett par år förflutit och Jonna är sambo med den varma, trygga Elin.

Jonnas sorg efter affären med Nikki har dock aldrig ebbat ut och när Nikkis namn börja nämnas i samband med ett nytt skivsläpp, flyter Jonnas besatthet upp till ytan igen. Jonna har aldrig anförtrott Elin sin tidigare kärlekssorg och hon lamslås av de våldsamt starka känslor hon varken kan förmedla eller undertrycka.

Och himlarna ska falla… är skriven på lyrisk prosa eller kanske som en enda lång rocklåtstext, framförd av Patti Smith, Emmylou Harris eller Nina Persson med skör självutlämnande smärta. Det är en text om ung kärlek, men det är också allas vår historia om den du aldrig fick, den som svek och sårade dig så.

Jag tror att Och himlarna ska falla skulle fungera bra som bokcirkelbok. Det finns mycket outsagt mellan raderna och jag tror det finns lika många tolkningar av texten som det finns läsare. Jag skulle vilja höra vad andra tror om Jonnas sammanbrott och höra om det inte är någon mer jag som rent ut sagt blir förbannade på henne. Själv skulle jag vilja ta ett stadigt tag om henne, se henne i ögonen och säga:” Hon är för helvete inte värd det! Ta vara på din Elin för guds skull!”  Fast bokens inledande citat av Edit Södergran säger egentligen vad jag ser och förtvivlar över, hos Jonna:

”Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta sen jag började längta efter dina smekningar”

Och himlarna ska falla är utgiven på Sadura förlag 2013.

 

Gästbloggare: Margaretha Weimar