Döden tänkte jag mig så – poetisk, sorglig och läsvärd

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

Jag känner ganska tidigt i läsningen att jag vill veta mer. Om det som inte står i texten. Om förhistorien. Hur det kommer sig att Helena Mobacke, 44 år, inte har jobbat på ett helt år. Jo, jag kan ju redan på bokens baksida läsa att hon har varit sjukskriven från jobbet som kriminalkommissarie för att komma över sorgen efter sonens död.  Men vad var det som egentligen hände sonen? Att det var outhärdligt, det förstår man, och att det har att göra med hennes jobb. Men jag vill veta mer.

Johanna Mo, som tidigare gett ut två romaner, debuterar som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så. Forum förlag. En poetisk titel, ett citat från den fine poeten Bo Setterlind, som gick bort för drygt 20 år sedan.  En polisroman, men utan den traditionelle trötte mannen som ledare. I stället handlar det om polisarbete under ledning av en kvinna som inte avslutat sitt eget sorgearbete. Från måndag till lördag, en augustivecka i ett varmt Stockholm. Om ett antal människor som möter döden plötsligt, blir knuffade framför tunnelbanetåg. Och om dem som ska reda upp det hela.

Helena är antihjältinnan som ska komma tillbaka till jobbet. Hon har ett förflutet med stark yrkesidentitet, hon var helt enkelt en av påläggskalvarna inom Stockholms polisväsen, innan det hemska skedde. Men en framtid i strålkastarljuset tycks avlägsen efter det som hände.  Författaren beskriver hennes kamp för att återigen bli en yrkesmänniska, trots att minnet av sonen Anton hela tiden vibrerar i hennes inre. Hur hon undviker människor.  Men nu när hon återinträtt i tjänst på en ny arbetsplats ska hon plötsligt leda ett helt arbetslag för att lösa gåtan kring tunnelbanemorden. Bli polis på marknivå igen. En av de stora behållningarna i boken är beskrivningen av hur svårt det kan vara att återvända till arbetet efter en livsavgörande händelse, att möta omgivningens stumhet, att än en gång låta sig bli uppslukad av jobbet.

Boken beskriver sex dagar i detta spaningsarbete, hur Helena successivt tar sig in i arbetsgruppen –hon är ny på just den här stationen och det är hon som är chef. Hur samarbetet med gruppen gestaltar sig. Genom hela texten förekommer en alternativ berättare, gärningsmannen, vars vardag starkt kontrasterar mot arbetsgruppens rutinarbete, som så småningom leder framåt.

Vad är det som krävs av en bra spänningsroman? Att läsaren fångas direkt. Det stämde för mig. Boken är spännande och intrigen håller. Korta stycken, boken fungerar även som pendlingsläsning, något som inte alla böcker klarar! Att språket dessutom är vackert gör njutningen ännu större.  Upplösningen då? Ja, vad ska man säga? Romaner om brott är inga lyckosagor. Som arbetsplatsskildringar kan man däremot få ut en hel del av dem. Det jag brukar gilla bäst i deckare är att följa livet i arbetsgruppen, hur samarbetet eller bristen på samarbete flyter på, hur de olika karaktärerna löser sina yrkes- och familjeproblem. Även här tycks jag kunna bli bönhörd, baksidestexten skvallrar om att Döden tänkte jag mig så är första delen i en ny kriminalserie. Dessutom kan noteras att Johanna Mos andra roman Precis så illa är det är tillfälligt slut i näthandeln! En ny bekantskap, en författare jag blivit nyfiken på.

Stål – På helvetets bakgård

Gästbloggare idag är Katarina Bolling som läser otaliga böcker och som ofta tycker att boken blir bättre om man läser slutet först.

Jag har länge lockats av det snygga stilrena omslaget till Silvia Avallones debutroman Stål där två unga flickkroppar halvligger på grova stålbalkar. Är den så bra som alla säger? Ja, det är den!

Man kastas rakt in i hettan som står lodrät och brännande vit över Via Staligrados nedslitna betonghöghus i stålverksstaden Piombino, där 13-åriga Francescas brutala far i inledningsscenen står på balkongen med kikaren riktad mot den lika nerslitna stranden och tittar på sin dotters knoppande kropp och kokar av ilska över hennes ”horaktiga beteende”. Där leker hon i vattnet med sin bästa vän Anna och båda flickorna är påtagligt medvetna om att den manliga blicken är åtråvärd för kvinnor och att ungdomlig skönhet är ett kapital:

Anna och Francesca fyrade av leenden åt alla håll. Nino, som lät dem rida på hans axlar, kände deras varma kön i nacken. Massimo kittlade och bet dem innan han slängde dem i vattnet. Så att alla kunde se det. Och de lät förste bäste göra vad han ville med dem, utan att tveka, helt omedvetna. Så där bara, med världen inom räckhåll, rakt upp i ansiktet på den som tittade på. (- – -) Det låg en utmaning i sättet som Anna och Francesca sprang på, med bikiniöverdelarna halvt lossade, medan de stötte till armar, leenden och tennisbollar.  Och den som tittade på blev avundsjuk på de där brösten, den där häcken, det där skamlösa leendet som sa: jag finns.

Men den manliga blicken kan också vändas från en. På strandens ”Glitterscen” åldras man snabbt och förlorar i värde. Under parasollerna sitter de 18-åriga mammorna; överblommade och förbrukade och där sitter de gravida 16-åringarna som fick allas blickar för bara två somrar sedan då de fick uppvisningsspringa i bikini. Men även om Anna och Francesca njuter av uppmärksamheten, har de mest bara ögon för varandra och har till en början en fristad i sin tvåsamhet. Känslorna är starka och de drömmer om att kunna fly bort från pisset i portuppgångarna, bristen på pengar och de undergivna morsorna som står ut med misshandlande eller kriminella män. Man kan åtminstone drömma om att simma sig bort, till turistön Elba som glittrar så förföriskt nära, men ändå är så oåtkomlig för de som bor i stålverkets skugga allra närmast på fastlandet.

Stålverket Luccini är det glödande, mörka och dunkande hjärtat i romanen ur vilket människoödena slingrar sig. Men det är också en krets i helvetet där man bör låta hoppet fara, där männen sliter ut sina kroppar i förtid, blir bittra, tar amfetamin för att orka, röstar på Berlusconi och sedan länge har slutat hoppas på en bättre framtid. Här jobbar inte bara Francescas pappa, utan även Annas bror, Alessio. Det enda han hoppas på är att få råd med en ny Golf GT. Men under de här första åren på 2000-talet kan även den drömmen grusas, för stålverket har börjat säga upp anställda och vad gör man när masugnarna släcks?

Annas och Francesca är de lysande huvudpersonerna i romanen, men samtidigt finns ett kollektivt perspektiv gestaltat i fina och ömsinta personporträtt på hela kvarteret och staden. Flickornas relation utmanas av deras tilltagande kroppsliga kvinnlighet och kraven på de roller de då förväntas inta. Här finns mycket svärta och sorg, men författaren lämnar mig inte helt uppgiven; När jag lägger ifrån mig romanen finns ändå en sista gnutta hopp kvar och jag tror verkligen på att tjejerna är med på färjan när den i slutet sätter kurs ut mot Elba.

Stål. Silvia Avallone. Utgiven av Natur&Kultur 2012.

3 av 1: Murakami, Niceville och Kärleken till Frank

Nu välkomnar vi november månads gästrecensent. Susanna Christensson jobbar som användbarhetsarkitekt och för övrigt tvåbarnsmor läser helst flera böcker i veckan med en förkärlek för fantasy och science fiction. Hon är månadens gästrecensent och recenserar här tre böcker hon läst på sistone.

Kärleken till Frank av Nancy Hogan

Boken beskrivs så här: Mamah Cheney och Frank Lloyd Wright, den berömde arkitekten, är båda gifta och har barn när de träffas i Chicago 1903. En omedelbar attraktion uppstår mellan dem, de stimulerar varandra intellektuellt och inleder en hemlig kärleksaffär som fördjupas och slutligen får dem att överge sina familjer och fara till Europa. Skandalpressen frossar i rubriker. Båda har starka kulturella intressen och de bor i Berlin, Paris, Florens. Efter något år återvänder paret till USA och ett nytt liv tar sin början. Ingen anar den fasansfulla tragedi som väntar.

Kärleken till Frank är en berättelse om kärlek.Men inte bara en kärlek till mannen utan lika mycket en berättelse om kärleken till barnen. Barnen som samtidigt är i perifirin och i centrum av Mamahs liv hela tiden. Barnen som får stå tillbaka för kärleksmöten och som har en frånvarande mor även när hon är fysiskt närvarande i början av berättelsen. Barnen som överges och lämnas när Mamah och Frank lämnar sina familjer. Barnen blir på något vis mer närvarande när de inte är nära Mamah. Hennes smärta, ångerst och frustration över att inte träffa barnen samtidigt som hennes behov av frihet och intellektuell utveckling blir starkare vartefter. Beskrivningarna av saknaden av barnen är stark; deras doft, deras hår, deras kroppar i famnen. De får mig att längta extra efter mina egna barn, känslan i magen när man inte är så nära som man vill. Jag saknar också, med Mamah när jag läser.

Det är också en berättelse om kvinlig frigörelse, om starka konvensioner och längtan efter ett intellektuellt utvecklande liv. Samt om Ellen Key som Mamah träffar i Europa och den betydelse Ellen får i Mamahs liv. Den kraft och frustration som Ellen väcker hos Mamah. Ett frö av nyfikenhet väcks hos mig: Vem var hon feministpionjären som talade om kvinnlig frigörelse, moderskapets helighet, hon som aldrig fick barn själv?

Kärleken till Frank är en intressant bok, välskriven och med vissa starka partier, som kanske kommer extra nära då jag nyligen ”lämnat” barnen och börjat arbeta efter en föräldraledighet. Ändå hittar jag inte helt drivet i boken, det går lite segt, lite långsamt mot den tragedi jag vet komma skall (och som berör mig hårt när jag kommer dit). Det är en läsvärd bok, om ej den bästa jag läst.

1q84 av Haruki Murakami (bok 1 och 2)

Boken handlar om Aomame och Tengo, två personer som saktar närmar sig varandra i en värld som är vår värld men ändå inte riktigt är vår värld. Det är parallella berättelser i varandras utkanter. Det är som förra månadens gästrecencent uttryckte det ”magisk realism”. Det är Murakami som de första böckerna jag läste av honom. Jag gillar det, jag gillar Murakami, några av de bästa böcker jag läst har han skrivit. (Dock ”Fågeln som vrider upp världen” fick mig att lägga undan hans böcker för ett bra tag framåt, den var tråkigt, seg och långdragen. Men det här är nästan lika bra som ”Kafka på stranden”.) Jag har en invändning, de detaljerade sexscenerna, gäsp, det är lite tråkigt, ointressant och även om det beskrivs som en viktig del av handlingen så nej, det blir för mycket.

Så här beskrivs boken: ”Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden?” Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

Jag gillar den suggestiva, lite otäcka känslan av utanförskap och overklighet som Murakami för fram. Jag tycker om det lite poetiska språket (jag läser Murakami på engelska om det kan påverka). Det är lite Kafka-känsla över det hela. Jag läste böckerna som e-bok i mobilen och kunde liksom inte stänga av, det blev ett frenetiskt klickande i telefonen under några dagar. Gillar ni Murakami så läs! med en sista invändning och varning. Det borde framgå att böckerna är en tänkt triologi. Nu blir jag liksom hängande i luften i väntan på sista delen.

Har ni inte läst Murakami tidigare så skulle jag dock rekommendera att börja med en annan bok av honom, kanske Norwegan Wood som dock inte är en av mina favoriter eller kanske hellre ”After the quake” en liten men naggande god novellsamling som var min inkörsport till Murakamis författarskap.

The help (Niceville) av Kathryn Stockett

Det var Jackson, Mississippi, 1962. Svarta kvinnor är hemhjälpen som uppfostrar de vita barnen men som ändå tros stjäla matsilvret. Ungefär så beskrivs boken i den engelska utgåvan. Boken som handlar om att skriva en bok om de svarta kvinnornas liv som hemhjälp åt fina rika familjer. Det är Skeeter överklassflickan som får upp ögonen för orättvisorna omkring sig när hon försöker förstå vart hennes älskade hemhjälp tog vägen. Det är Aibileen som uppfostrat 17 vita barn men förlorar sin egen son och Minny, som lagar fantastisk mat men har en alldeles för vass tunga i ett samhälle där svarta inte ska ge svar på tal. Det är hopp, längtan, orättvisor och diskriminering. Det är rädsla, lojalitet och vänskap över gränser. Det är starkt, välskrivet och med trovärdiga (mestadels) karaktärer men med ett väl tillrättalagt slut. Det är en bok jag har svårt att lägga i från mig och en av de bästa böckerna jag läst sista året. Läs den!

Eller varför inte se den? Filmen baserat på boken kom upp på bio nu i höstas. Jag har inte sett filmen men med boken som förlaga lär det bli en ”sann” Hollywoodproduktion med mycket känslor och ett klassiskt hollywoodslut, på ont och gott…

En gästrecension från i somras…

I somras lottade vi ut två böcker här på BBC mot att vinnarna skrev varsin recension. Här är Therese Dahl som fick läsa Drottningen vänder blad:

Drottningen vänder blad är en underhållande och tänkvärd liten bok (endast 124 sidor lång) om böcker, läsning och vad det gör med oss. Den handlar helt sonika om drottningen av England och hennes nyuppväckta passion för läsning. Bennetts berättelse är lätt att ta till sig, både till form och innehåll och jag läser den med ett leende på läpparna. Jag känner så väl igen mig själv som bokläsare i många av scenerna. Ni vet när man inte vill slita sig från en berättelse som helt obarmhärtigt satt klorna i en. Eller när en bok gör så att alla ”måsten” blir tråkiga och något som man bara vill ha gjort, ett oundvikligt tvång. Och visst har det hänt att man smugglat med sig en bok vid sådana tillfällen när det egentligen inte passar sig.

Drottningens läsning får en skjuts av att hon träffar kökspojken som är i bokbussen och lånar böcker samtidigt som henne. Hon får boktips från bokbusschauffören men också från kökspojken. Relationen mellan drottningen och kökspojken växer och hon utser honom till sin egen boktipsare, bibliotekslånare och ja faktiskt också läsvän och han slipper jobba i köket längre. Det är fint tycker jag! Han får sedemera gå på universitetet tack vare detta vilket han antagligen inte hade kunnat göra annars. Och precis som i de flesta böcker så hittar vi även här en antagonist, här premiärministern, som endast ser de negativa aspekterna av drottningens läsning och gör allt i sin makt för att stoppa läslustans framgång.

Drottningen vänder blad är samtidigt en berättelse om den klasslösa läsningen. Alla kan njuta och uppskatta läsning oavsett klasstillhörighet, utbildning eller social bakgrund. Har man bara en läsupplevelse gemensamt så spelar inte resten nån roll. Man kan prata om böcker och det man upplever genom dem. Men då är det ju inte sagt att själva tolkningen blir densamma. Den styrs ju i mångt och mycket av de upplevelser vi haft, den bakgrund vi kommer från eller den utbildning vi fått. Det är nästan det finaste med boken, tycker jag. Läsning är för alla och alla borde få möjligheten att få ta del av litteraturens underbara värld!

Jag fick möjligheten att läsa Drottningen vänder blad tack vare Breakfast Book Club. Jag tackar och bockar och ber lite om ursäkt för en gravt försenad recension.

Drottningen vänder blad, författaren heter Alan Bennett, utgiven 2010 av Ordfront förlag.