Är jag sist på bollen med att läsa Istvillingar? Åtskilliga är i alla fall de entusiastiska rekommendationer jag fått om att jag MÅSTE läsa. Boken kom ut på svenska i maj 2015 och är en klaustrofobisk spökhistoria som blivit en stor internationell succé. Den filmas just nu och har alla förutsättningar att bli en riktigt bra skräckthriller.
Det handlar om Sarah och Angus ett ungt par i London som drabbas av det ofattbara, deras ena tvillingdotter Lydia dör genom en olyckshändelse. Efter ett år av bottenlös sorg flyttar den lilla familjen till Skottland för att försöka börja om. De bosätter sig i en omodern stuga på en ö där de är de enda invånarna. Men något händer med tvillingen Kirstie, hon påstår att hon i själva verket är Lydia och Sarah börjar frukta att man i kaoset efter olyckan förväxlade de identiskt lika tvillingarna. Att det i själva verket var Kirstie som dog, inte Lydia.
Istvillingar är en skickligt skriven thriller/spökhistoria, men jag hade svårt att hänge mig helt åt spänningsmomentet. För Istvillingar är också en bok om en 6-åring som förlorat sin tvillingsyster, en bok och sorg, skuld och förtvivlan. För mig blev tragedin starkast. Det kan bero på att jag valde att lyssna till den brittiska ljudboken. Uppläsaren ger liv åt den sköra Sarah (som berättar i första person) och lyckas därtill läsa Kirsties (eller är det Lydia?) repliker med en spröd och trovärdig barnröst. Jag levde mig in i berättelsen så till den milda grad att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna vidare. Jag tänkte sluta men jag kunde inte. Jag var tvungen att veta allt! Ett betyg så gott som något! Jag kan dock ångra att jag inte valde att läsa själv, det hade nog varit lugnast så.
Utgiven på Lind & Co 2015. Översatt av Cajsa Mitchell.
Om man vill kan man reta sig på huvudkaraktärernas nästan fånigt gammaldags ojämlika äktenskap, men jag väljer att bortse från den detaljen och bara åka med i denna gotiska spänningsroman. Clare var flickan med författardrömmar som träffade likasinnad man på sitt colleges skrivarkurs. En man som hon sedermera gifte sig med och flyttade till New York. Hans första roman blev en stor framgång, men sedan blev det stopp. Clare själv kom aldrig igång med sitt författarskap. I romanens inledning tvingas paret lämna sin överbelånade lägenhet i Brooklyn och söka sig tillbaka till den stad i Hudson River Valley där Clare växte upp och paret gick på college. De hamnar som förvaltare på ett ensligt gods som ägs av ortens berömda författare och tillika deras lärare på skrivarkursen.
Boken överraskade mig positivt, jag trodde den skulle vara mer Bergmansk med uppslitande uppgörelser utan överseende eller tillgivenhet. Trots starka känslor och konflikter var den mjuk, hoppfull och känslomässigt intelligent. Man skulle rentav kunna kalla den för en feelgood, fast relationsroman går ju bra det med. Det är tydligt att Lena Ackebo känner ömhet inför sina karaktärer. Alla känner vi en Mona eller en Barbro, de två systrarna i boken. Det skiljer 9 år mellan dem och deras upplevelse av föräldrarna och uppväxten går stick i stäv. De träffas sällan och när de någon gång gör det, går de varandra på nerverna. Trots detta får Barbro snilleblixten att hon ska ta med sig Mona på en gemensam semesterresa till Mallorca för att de ska lära känna varandra bättre. Hon tror att Monas min är förtjust när hon på julafton öppnar kuvertet med biljetterna, i själva verket är Mona förfärad över att behöva tillbringa en hel vecka ensam med lillasystern.
Jag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!