Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser.

9789100145828[1]Varmt, underfundigt och mycket humoristiskt berättar Nesser historien om Arne Murberg, ännu en älskansvärd Nesser-personlighet. När Arne är strax över de 30 avlider hans far efter att på dödsbädden gett sonen till uppgift att söka upp sin mor i Berlin för att överlämna en ask med okänt innehåll. Ett uppdrag inte alltför enkelt för Arne. Efter en badolycka i 11-årsåldern är han en alldeles egen sort som levt i en skyddad, aningen inskränkt miljö i den Nesserska staden K.  Arne minns knappast sin mor, hon gav sig av när Arne bara var några månader gammal.

Modern förälskade sig i en trubadur och reste med denne gitarrspelare till Berlin. ( Vilket jag finner hysteriskt roligt eftersom jag tänker på Magnus Ugglas sång Trubaduren). För denna roman är väldigt roligt skriven och jag älskar när Nesser skriver roligt. Hans underbara benämningar på folk och fä och alla dessa lakoniska kommentarer som fälls i dialogerna får min mun att gå upp till öronen. Humorn fungerar även motvalls, den raka skildringen av Arne Murbergs OBS-klass blir mer gripande texten till trots. Jag har alltid varit svag för Nessers precisa språk och här är jag speciellt förtjust i att Arne Murbergs fars depression mot slutet av livet beskrivs som att Pappa Murberg blir dyster. Nesser får mig att återupptäcka många svenska ord som används alldeles för lite.

Astrid Lindgrens ande är närvarande boken igenom, tydligast genom att Beate Bittner, flickan med lika skröpliga ben som Skorpan Lejonhjärta, just älskar boken om Bröderna Lejonhjärta. Men Nessers text får mig också att tänka på Lindgrens bok om Emil i Lönneberga, jag kan inte riktigt sätta ord på det men båda författarna skildrar sina bokliga karaktärer i berättelserna om Emil och Arne med en vänligt stilla humor som aldrig blir elak trots karaktärernas tillkortakommanden. Vi skrattar inte åt dem utan vi skrattar med dem.

Elva dagar i Berlin är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015, och är även inläst som ljudbok av författaren själv. Enligt undertecknad är Håkan Nesser en gudabenådad inläsare så naturligtvis lyssnade jag på boken! Jag ber därför om ursäkt i det fall jag stavat Beates efternamn Bittner fel, jag tvekade länge men beslöt mig sedan för att Bittner nog stavades med två t.

Tomas Bolme läser Leif GW Perssons kriminalkomedi Linda som i Lindamordet.

linda---som-i-lindamordet-roman-om-ett-brott[1]I startgroparna inför att påbörja läsningen av Bombmakaren och hans kvinna, Leif GW:s senaste bok, kommer jag att tänka på den i rubriken nämnda ljudboken. Tomas Bolme läser lågmält humoristiskt och sällan har jag skrattat så mycket åt en uppläsning, detta trots viss förfäran. Det handlar naturligtvis om den oefterhärmlige Evert Bäckström, ni vet kommissarien med den grandiosa självbilden, som i Lindamordet skickas till Växjö för att leda utredningen av ett spaningsmord. (Hur någon kom på idén att överhuvudtaget skicka Bäckström berodde på semester och brist på folk). Innan Lars Martin Johansson är tillbaka på jobbet och kan skicka ner kompetent folk har Bäckström hunnit roa oss hugade läsare en hel del. Fast här måste jag om än motvilligt försvara Bäckström, han är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller praktiskt polisarbete, det är hans livsinställning och personlighet som är problemet.

Jag vill påstå att Tomas Bolmes uppläsning lägger ytterligare en dimension till Bäckströms bravader i Växjö, boken är helt enkelt är ännu bättre i ljudboksform. Det låter som om Bolme njuter lika mycket av den humoristiska i texten som vi lyssnare. Fast boken är inte bara rolig, GW har fått mycket beröm för sin skildring av hur polisen arbetar vid ett spaningsmord. Det meningslösa i mordet på den unga polisstuderande Linda griper även det tag i läsaren.

För de mer nördiga kan det avslöjas att det är i Lindamordet som Bäckströms legendariska guldfisk Egon mister livet. (Egon är den enda levande varelse som kan få Bäckström att känna sympati.) Vet ni förresten att även kommissarie Roy Grace i Peter James deckare är ägare till av en guldfisk? Graces guldfisk heter Marlon efter Marlon Brando, vem eller om Egon är döpt efter någon vet jag inte. Marlon blir dock betydligt äldre än Egon, nästan så gammal så att jag börjar fundera hur lång medellivslängden på en guldfisk kan vara.

Jag tänker snart göra slag i saken och se den amerikanska kriminalkomedin Backstrom, baserad på karaktären Bäckström. Visserligen har GW själv sagt att han tycker tv-serien är dålig men jag måste bara se amerikanernas skildring av Bäckström, jag är ju säker på att de som skapat serien måste ha skrattat lika mycket åt Bäckströms sejour i Växjö  som jag har. Och så är jag förstås nyfiken på vad Bäckströms supersalami heter på amerikanska? Okej, jag förstår att supersalamin  förmodligen inte nämns i tv-serien, jag får väl nöja mig med några av Bäckströms andra självgoda formuleringar.

Linda som i Lindamordet gavs ut 2005, en ny utgåva av ljudboken kom på Bonnier Audio 2014.
Jag är dock besviken på att Lindamordet saknas i Storytels utbud! Skärpning!

Tankar om ljudboksuppläsare.

Min bestämda uppfattning är att flera svenska ljudboksuppläsare är överexponerade. En annan bestämd uppfattning jag har är att en del uppläsare inte tar sig an texten som en  uppläsare, utan istället som en skådespelare på Dramatens stora scen. Detta blir tydligt framförallt i böcker med mycket dialog.

Att läsa med öronen innebär att man låter en annan individs röst bli ens läsröst, ens inutiröst som tolkar bokens ton. Om man inte är speciellt förtjust i Katarina Ewerlöfs teatraliska uppläsningar eller i Torsten Wahlunds gammelmansmummel kan utbudet att populära bästsäljare bli begränsat. Eller i alla fall leda till att man föredrar att läsa själv och tror sig vara en icke ljudboksläsare. Naturligtvis är dessa ovan nämnda inläsare populära och omtyckta, men jag vet också att det finns ljudboksläsare som konsekvent väljer bort dem. Helt enkelt av den anledning att de läser för många böcker och att läsa flera böcker på raken av olika författare fast med samma uppläsare kan medföra att olika böcker smälter samman och blir snarlika. Man bör undvika att läsa två böcker i rad med samma uppläsare, om det inte är en serie förstås.

Jag vill helst att uppläsaren just läser, jag föredrar det framför dramatisering. Dock om man gillar dramatisering så är inte sällan engelskspråkiga inläsningar just sådana. (Förutom att de skådespelartolkar dialogerna gör också de kvinnliga inläsarna sina röster mörka och de manliga sina röster ljusa när de ger röst åt det motsatta könet.) Jag har också kommit på att jag föredrar de yngre inläsarna, tycker de läser rappare och mer rakt av. Jag antar också att deras röster passar bättre som min inutiröst. Jag ska i sammanhanget nämna att jag bedömer en 45-årig skådis som en ung inläsare, kanske för att en hel del inläsare har passerat 50.

En författarinläsning är sällan fel. Även om författaren egentligen inte är någon speciellt bra inläsare så fångar och förmedlar alltid författaren bokens ton. T.ex. när Lena Andersson själv läser Egenmäktigt förfarande, läser hon kyligt och aningen tonlöst och ger på så sätt en fantastisk känsla för huvudpersonen Ester Nilsson. Ingen kan heller som Håkan Nesser själv ge liv åt hans texter och vad vore Emma Hambergs serie Rosengädda om hon inte läste själv. Martina Montelius inläsning av Oscar Levertins vänner gör romanen ännu mer mörk, mustig och humoristiskt svartsynt.

Men vilka uppläsare gillar jag då? Framförallt den som jag aldrig någonsin hört, men om jag måste nämna några kan jag tipsa om Lo Kauppi, Martin Wallström, Alexandra Rapaport och Mattias Linderoth. Jag har också en del trix och fix för mig när det gäller lyssningen, på ljudbokstjänsten Storytel kan man snabba upp inläsaren och det gör jag ganska ofta. Förvånansvärt många inläsningar blir klart bättre då man ökar farten med 25 %. Sedan blir läsningen mer som ens egen inutiröst när man låter den bli snabbare. Prova får ni se!

Detta är det andra inlägget om ljudböcker i sommar. Om du vill läsa det första så hittar du det här.

Tips för dig som funderar på att börja läsa ljudböcker!

Jag har fått många frågor om ljudböcker under våren framförallt om tips på bra uppläsare.
Det verkar som om många väljer bok efter uppläsare, istället för av välja en bok på samma sätt som när man ska läsa själv.
Här tycker jag nya ljudboksläsare ska tänka om, strunta i vem som läser och lyssna istället  på en bok du verkligen vill läsa. Viktigast är boken, lyssna och tänk bort uppläsaren, lev dig in i texten och njut av läsningen. Är det en bra bok kommer uppläsaren att bli underordnad texten. Se till att välja en bok som är relativt kort, som längst omkring en 10-12 timmar.
Om du gillar deckare finns det massor inlästa och deckare fungerar ofta bra som ljudböcker. Det är betydligt sämre ställt med inlästa feelgood-romaner, vilket är synd, för feelgood är toppen att lyssna på.

När du lyssnar, fundera över om du lätt tappar koncentrationen? Fundera också över om boken du läser inte passar som ljudbok?  De som inte är skapta till ljudboksläsare tycks först och främst tappa koncentrationen, sedan är det förstås så att alla texter inte passar för uppläsning.

Se till att ha hörlurar av god kvalitet och som passar dina öron. Om du hör dåligt beror det ofta på att lurarna inte är bra. Det går ju även utmärkt att lyssna via t.ex. telefonens högtalare. När jag lyssnar hemma, (under städning och matlagning mm.), har jag ofta har mitt köksförkläde på mig, den har en sådan praktisk ficka för telefonen. Annars har jag även midjebälten samt joggingficka för telefonen på armen. Man vill ju inte tappa telefonen i golvet för då slits hörlurarna tämligen omilt ut ur öronen och det är inte behagligt alls.

Jag använder mig sedan flera år av ljudbokstjänsten Storytel, det finns flera andra aktörer på marknaden, jag är dock supernöjd med Storytel och därför har behållit mitt abonnemang där. Finns ett mycket stort utbud av ljudböcker både på svenska och engelska. Sedan något år tillbaka finns även E-böcker och med vissa titlar kan man varva lyssning och läsning av samma bok. När man kör bil kan man lyssna och hemma i sängen kan man läsa. Är enkelt att skifta mellan surfplatta och telefon. (Rena läsplattor typ Kobo och Letto fungerar dock inte här). En annan fördel är att man på Storytel kan välja hastighet på uppläsningen, vilket är mycket fiffigare än det kanske låter.

Jag kommer att återkomma i ämnet ljudboksuppläsare i en ny bloggy snart, tills dess önskar jag dig lycka till!
Jag ska dock ge dig ett sista råd,  det är vansinnigt viktigt att inte läsa två böcker på raken med samma uppläsare. Tonen i texten avseende bok två tenderar att bli exakt samma som i bok nr ett och bokens ton i en ljudbok är mycket, mycket viktig!