På kvällen den trettonde november 1967 ösregnar det i Stockholm och 8 människor, samtliga passagerare på buss nummer 47, hittas skjutna. Den skrattande polisen av Sjövall & Wahlöö utkom 1968 och är enligt mig en av författarparets bästa romaner som inte oväntat också filmades av Hollywood 1973 med titeln ”The Laughing Policeman”. Per Wahlöö var med som manusförfattare, Walter Matthau och Bruce Dern spelade huvudrollerna.
Först på plats vid dödsbussen är de elakt porträtterade radiopoliserna Kristiansson och Kvant och här är vi framme vid Christoffer Carlsson vars romantitel Den osynlige mannen från Salem är en travesti på Sjövall & Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Romanen är en sann njutning för en Sjöwall & Wahlöö nörd. Det vimlar av små blinkningar till dessa den svenska kriminalromanens giganter. Det är så häftigt att Carlsson skapat ett par egna poliser á la Kristiansson och Kvant även om Carlsson inte skildrar sina riktigt lika skoningslöst. Fast häftigt och häftigt, förstår Carlsson hur nervös jag blir när hans poliser Larsson och Leifby dyker upp vid slutscenen i den osynlige? Jag menar med tanke på hur det slutade i den vedervärdige?
![denfallandedetektiven-194x300[1]](https://www.breakfastbookclub.se/wp-content/uploads/2014/11/denfallandedetektiven-194x3001.jpg)
Men tillbaka till Den skrattande polisen. Einar Rönn är en favorit hos mig. Han är en begåvad polis men hans oförmåga att skriva begripliga rapporter samt det faktum att han börjar varje mening med ett norrländskt ”jo” gör att hans färdigheter förbises. Hans uppdrag i utredningen av bussmorden blir att vaka vid den ende överlevande passageraren för att försöka ta reda på vem som sköt. En uppgift som Rönn löser med bravur och jag älskar att Christoffer Carlsson uppmärksammar Rönns arbetsmetodik i sin senaste roman Den fallande detektiven. Rönn förtjänar så väldigt mycket att vara inspirationskälla! ( Ja, jag vet att Rönn inte finns på riktigt.)
Om du läst Sjövall & Wahlöö men inte läst på länge föreslår jag att du läser om i alla fall en, innan du läser Christoffer Carlsson. Inte alls nödvändigt naturligtvis, Carlssons romaner är jättebra och skickligt skrivna med noir och driv, men det där lilla mervärdet det ger att kunna sin Sjövall & Wahlöö går inte att förringa. Kolla på typsnittet i böckerna, fundera över Martin Becks adress och även över Benny Skackes stora yrkesdröm.
Du vet att du är nörd när du funderar över vad Christoffer Carlsson skulle kunna göra med följande:
- Radiopolis Kvants öde.
- Möjligheten att av misstag skjuta en polishund.
- Skicka ett team av ”Särskilda Klantskallar” att bevaka statsministern.
- Döpa en karaktär till Bulldozer, Rhea, Braket, Unda eller rentav Herrgott Nöjd.
Fast om ni frågar mig så tycker jag Christoffer Carlsson ännu en gång ska låta Einar Rönns ande sväva. Rönn sköt ju som han aldrig skjutit förr när han var med i den tre man stora insatsstyrkan i Terroristerna. Och ni som inte läst Sjövall & Wahlöö, det finns referenser till andra svenska kriminalromaner i Carlssons böcker som tex. att en kommissarie vid namn Bäckström blir utlånad till länskrim i Den fallande detektiven.
Fast i vilket fall som helst så böra alla läsa Den skrattande polisen, en klassiker och ett mästerverk!
Både Maj Sjövall & Per Wahlöö romaner om ett brott och Christoffer Carlsson finns utgivna på Piratförlaget.
Och staden. Staden! Vilken tur att det var just hit jag skulle. Vackra hus och vad gör det att jag går vilse åtminstone två gånger. Fram kommer man alltid. Den lediga tiden ägnar jag mig åt Klas Östergrens Twist och vill knappt sluta.