Stöld av Ann-Helén Laestadius

En tidig vintermorgon spänner 9-åriga Elsa på sig skidorna och stakar iväg till familjens renhjord för att se till sin alldeles egna kalv. Hennes liv förändras drastiskt den morgonen, hennes kalv ligger död på marken och Elsa ser tydligt och klart vem gärningsmannen är.  En man från byn där hon bor, en man som hyser hat mot samer, Elsa vet bättre än att berätta för någon vad hon sett. Upplevelsen blir ett trauma för livet, som präglar henne djupt.

Stöld är en uppväxtskildring om hur det är att växa upp i en samefamilj i dagens Sverige. Om det inbitna samehatet, ofta nedärvt från tidigare generationer. Om samemobbningen som frodas i skolan och om hatbrotten mot de renskötande samernas hjordar. Om lagstiftningen som rubricerar en dödad ren som stöld eftersom renar inte omfattas av jaktlagen.  Många läsare som skrivit om boken på sociala medier menar att Stöld är fantastisk, en ögonöppnare, att man inte kände till att samer utsätts för hatbrott.  Kanske är det för att jag var medveten om rasismen mot samer jag inte är så begeistrad, ger boken rätt och slätt en trea på en skala om fem.

Förstå mig rätt här, naturligtvis är det fantastiskt att boken öppnar ögonen på svenska folket och att den tveklöst attraherar en stor läsekrets både unga och gamla genom sin lättillgänglighet och sitt bladvändarflyt.  Jag saknar dock djup i gestaltningen, jag upplever att jag aldrig kommer karaktärerna nära. Självmord som är vanligt bland unga samer, jag vill ha mycket mer än det jag får av skildringen i boken.  Ibland tänker jag att boken är mer ett filmmanus än en roman. Men som sagt, jag tycks vara relativt ensam om att vara besviken och Stöld är en fantastisk roman att sätta i händerna på en ung person, det är gott så. Samernas verklighet är en angelägenhet som rör alla.

Utgiven på Romanus & Selling 2021.

Systrar och syskon

Det här med syskon är intressant i romaner tycker jag. Nu har jag just läst ut Systrar av Adèle Bréau (Sekwa) där tre systrar samlas hemma hos mamma för en sommarledighet i Provence. Snabbt får vi veta att något dramatiskt hände förra året, något med pappan. Men det är ju förstås inte den enda hemligheten som ligger och lurar.

Romanen gör tidshopp både 20 och 30 år tillbaka i tiden. Jag tycker om att kvinnornas perspektiv växlas i de olika kapitlen. Det är lite som att lägga pussel där jag för varje kapitel får veta mer om och förstå systrarnas relationer. Och fundera över varför vi blir som vi blir. I början tycker jag systrarna var för stereotypiserade, med den strukturerade ordningsamma storasystern och så vidare. Men det försvinner, jämnas ut allteftersom. Fin fransk feelgood, helt enkelt!

Tre andra böcker om syskon

En väldigt läsvärd syskonbok är Syskonen av Tessa Hadley där fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvt efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

När det gäller litterära systrar kommer man knappast ifrån systrarna Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom eller samma fem systrar 200 år senare i Curtis Sittensfelds nutidsversion Sanning och skvaller. Fem så helt olika personligheter att nästan är lustigt att de fötts i samma familj. Tror att Elizabeth Bennet kan världens mest populära litterära syster.

Marilyn French, ( Kvinnorummet) kom ut med romanen Our father 1994. Det handlar om fyra systrar med olika mödrar men med samma far. Vid hans död träffas de och närmar sig varandra för första gången. French banade väg med kvinnorummet på 70-talet, här är hon tidigt ute med att skildra ”plastsystrar” och övergrepp. Gripande och intelligent tyckte Maggan att den var då. Ligger högt upp i ”läsa-om-listan” .

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel – ett samtal

Året är 1969 och Agatha Christie ska fylla 80 år. Hennes älskade barnbarn kommer på iden att den världsberömde österrikiske konstnären Oskar Kokoschka kan måla ett porträtt av mormodern. En idé som till en början varken tilltalar författaren eller konstnären. De möts och under sittningarna börjar en förtrolighet växa fram. De börjar berätta för varandra om sina långa liv.

Maggan: Kände du till Oskar Kokoschka? Jag gjorde det inte men nu brinner jag av nyfikenhet och vill se något av hans verk i verkligheten.

Ann-Sofie: Nej, jag hade inte hört talas om honom tidigare. Jag googlar förstås för att se exempel på hans målningar. Jag kan inte säga att jag särskilt brytt mig särskilt om Agatha Christie tidigare. Självklart har jag läst några av hennes deckare, men jag har nog missat att hon skrivit andra typer av böcker under pseudonym. Men mina föreställningar om henne, lite stiff, men en stor människokännare och god lyssnare förstärks.

Maggan: Jag tycker att Pleijel har skrivit ett litet mästerverk. Så underbart sparsmakat om två långa innehållsrika liv. Inte ett onödigt ord, men ändå så fullödigt skildrat. Jag älskar när Agatha berättar om sin barndom och sin fantasivärld, jag är ju ingen fan av hennes författarskap, men jag hamnar i hennes huvud och förstår hur hennes böcker kom att bli som de blev. Har ju trots allt läst ett antal.

Ann-Sofie: Jag läste boken i en sittning (borde kanske ha varit 6 då…) och tycker fantastiskt mycket om boken. Sättet att berätta, att röra sig i tid och rum är skickligt. Perspektiven kan skifta i en och samma mening, eller i alla fall i samma stycke, men det är aldrig någon tvekan vem som har ordet.

Maggan: Oskars liv har varit ett helt annat förstås, men de begriper sig på varandra, förstår varandra, kanske för att de är barn av samma tid. Och vilka samtalsämnen, om Oskars besatta kärlek till Anna Mahler och om när Agatha försvann från världen eftersom hon inte längre stod ut med sin makes otrohet.

Ann-Sofie: Ja, fascinerande att ta del av hur de närmade sig varandra, blev vänner. Vad som är sant eller inte i berättelsen intresserar mig faktiskt inte. Jag nöjer mig gott och väl med det här.

Maggan: Kort och gott, Dubbelporträtt är en fantastisk roman!

Utgiven på Norstedts 2020.

Bokfrukost om Hjärtlinjer

”Det här är mer än en roman om hudfärg och betydelsen av att ha exakt den rätta nyansen”, säger någon. Morgonens bokklubb har samlats för att samtala om Hjärtlinjer. ”Jag läser en roman som handlar om identitet och att skapa sig själv, vara sig själv”, menar en annan.

Hjärtlinjer handlar om tvillingarna Vignes, Stella och Desiree, som växer upp i en amerikansk småstad. När de är sexton år får de nog och sticker från den begränsande trånga orten. I New Orleans hankar de sig fram med småjobb. Men så försvinner Stella även från systern. Romanen börjar när Desirée i slutet av 60-talet återvänder till barndomshemmet, nu med sin dotter.

För mig går läsningen  något trögt i början. Kanske är det för att saker och ting ska sättas på plats, jag vet inte. Men snart blir det en bladvändare. Berättelsen växlar mellan sent 60-tal och sent 70-tal för att sedan avslutas i 80-tal vilket när tvillingarnas döttrar av en slump träffats. Samma rötter, men helt olika bakgrund kommer de att närma sig varandra.

”Den ger så många perspektiv”, säger vi. ”Alla karaktärer är mångfacetterade och intressanta. ” ”På så vis får frågan om betydelsen av hudfärgens nyanser så många bottnar och författaren vrider och vänder på frågan utan att någonsin bli ointressant.”

Hjärtlinjer av Brit Bennet. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2020 i översättning av Sofia Nordin Fischer.