Janne, min vän av Peter Pohl

Som en virvelvind gör cykelvirtuosen Janne entré i grabbgänget på Södermalm. Krille och de andra 12-åringarna blir otroligt imponerade av både Jannes cykel och hans förmåga att behärska den. Snart är Janne fast medlem av gänget och Krilles speciella vän.  Janne är dock ett mysterium, ingen vet var han bor eller i vilken skola han går. Han svarar helt enkelt inte på sådana frågor.

Jag blev djupt gripen av denna ungdomsklassiker som utspelas 1954 och som jag haft på min läslista länge. Janne, min vän är helt enkelt ett litet mästerverk till bok, berättad ur en 12-årig pojkes perspektiv. Mörk, mänsklig och språkligt fulländad, Krille berättar med de ord och på det sätt en Stockholmsgrabb gjorde då. (I denna nya upplaga från 2021 finns en ordlista över söderslangen för de yngre läsarna).

Boken har blivit vald till Stockholm läser-bok 2021 och aldrig har väl valet varit mer klockrent. Som läsare befinner man sig i 50-talets Stockholm och får uppleva en stad som inte längre existerar. Bara människorna är sig lika och inte bara de illvilliga, i berättelsen om Janne finns även Krilles fina föräldrar, som förstår så mycket mer om Janne än Krille själv.

Så här motiverar Juryn sitt val:

I ”Janne, min vän” målar Peter Pohl med sitt elastiska språk in läsaren i en magisk gemenskap i ett svunnet Stockholm och skapar en av samtidslitteraturens mest magiska romangestalter: Den lika undflyende som egensinniga Janne. Berättelsen väjer inte för det svåra. Död och svek, våld och utanförskap är ständigt närvarande. Peter Pohls ”Janne, min vän” är en spännande utvecklingsroman där en effektiv berättarteknik ger oss ledtrådarna – bit för bit – men aldrig svaret.

Utgiven på Alfabeta 1985, nyutgiven 2021.

Infinite Country av Patricia Engel

Cecilia Agemark alias @bokcillen gör oss äran med att vikariera som recensent.

De senaste åren har det kommit flera skildringar av migrantöden i USA. Antagligen mest uppmärksammad och omdiskuterad är den otroligt spännande American Dirt (Amerikansk jord) av Jeanine Cummins. I USA har boken fått väldigt mycket kritik för att den inte skrivits av en författare med latinamerikansk bakgrund. Romanen Infinite Country är jämförelsevis en mer lågmäld, men trots det spännande, berättelse om latinamerikanska migranter. Den här gången kommer de från Colombia och tar sig in via ett giltigt visum. Författaren är själv dotter till colombianska migranter och har dubbelt medborgarskap.

Romanen öppnar med att 15-åriga Talia rymmer från en ungdomsvårdsskola i bergen som drivs av nunnor. Hon måste ta sig till huvudstaden där en flygbiljett väntar så att hon kan återvända till födelselandet USA där hennes mamma och syskon befinner sig. Genom boken får vi följa hennes farliga äventyr mot Bogotá. Samtidigt som vi färdas med Talia, får vi genom föräldrarnas berättelser veta mer om familjen och den situation de nu befinner sig i där tre familjemedlemmar är fast i USA och två i Colombia. Vi möter ett våldsamt Colombia kring millennieskiftet där droger och våld har samhället i fast ett grepp och där korrumperade poliser inte gör något åt situationen. Tillsammans med sin nyfödda dotter lämnar Elena och Mauro dessa omständigheter för att bege sig till USA och en bättre framtid. Men det blir sällan som man tänkt sig…

Patricia Engel skildrar migrantupplevelsen på ett mycket trovärdigt sätt, både på sociologisk makro- och mikronivå; hela berättelsen känns som om den kunnat vara sann. Här har vi föräldrar som ger sig av från hemlandet för att kunna ge sina barn ett bättre liv, denna allmänmänskliga önskan. Men vi får samtidigt veta att det är vanligt att man skickar barnen till släktingar i hemländerna efter att de fötts i USA då de fått automatiskt medborgarskap, eller att en förälder åker till ett annat land för att arbeta och sedan aldrig mer syns till.  

På ett väldigt åskådligt sätt får vi sätta oss in i vad det innebär att leva som papperslös i USA; att inte ha några rättigheter och vara helt utelämnad. Gör man något fel kan man deporteras direkt även om man har jobb och barnen är födda i landet och de har bott där i hela sina liv och således kan stanna. Man kan inte lita på någon och därav infinner sig paranoian lätt.

På ett mer personligt plan följer vi var och en av familjemedlemmarna och ser deras känslor för både USA och Colombia. Hos flera av dem är det motsägelsefulla känslor. Framför allt Elena lider av skuldkänslor och har riktiga kval för att hennes åldrande och allt dementare mamma befinner sig i Colombia. Hon kan omöjligt återvända för att ta hand om henne. Hon har hamnat i ett moment 22. Elena tycker att hon själv dragit på sig en separationsdom.

Det här ett elegant verk, med ett vackert och poetiskt språk där Patricia Engel dessutom väver in myter från muiscafolket. Att allt detta får plats på mindre än 200 sidor utan att det känns krystat är imponerande! Romanen har gjort starkt intryck och jag kommer att bära med mig dess öden länge. Vi får väl se om något svenskt förlag får upp ögonen för den. Jag hoppas verkligen det för detta är en roman som borde få stor läsekrets! Den hamnar helt klart bland årets bästa läsupplevelser för min del!

Hos förlaget Simon & Schuster finns mer information.

Älskade barn av Ashley Audrain

När Blythes dotter Violet kommer till världen rämnar allt. Flickans vrål fyller varenda vrå av lägenheten och Blythe misstänker att det beror på henne. Mor och barn knyter inte an och utan tvivel föredrar Violet sin pappa framför sin mamma. Det är lätt för omgivningen att anta att den dåliga mor-dotter relationen beror på Blythe, hon är ett maskrosbarn i ett rakt nedstigande led av mödrar som övergav sina barn.  Eller, är det så att andra inte ser det Blythes modersinstinkt anar, att bakom fasaden på den lilla flickan spirar en hänsynslös och manipulerande personlighet.

Romanen igenom stångas jag med om jag ska tro på Blythes tolkning av verkligheten eller om hon ljuger. Sällan har en förmodat opålitlig berättare gjort mig så ambivalent. Romanen är lågintensivt berättad utan stor dramatik. När det fruktansvärda sker är det utan förvarning eller pardon. Ju mer jag tänker på denna ”romanthriller” desto smartare tycker jag att den är. Inga stora gester, men ack så effektiva. En roman som jag rekommenderar till bokcirklar, finns massor av infallsvinklar att diskutera högljutt om, och ni som gillar feelbad, läs!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021, översatt av Helena Hansson.

Klara och solen av Kazuo Ishiguro

Så fantastiskt att få lära känna Klara. En artificiell vän av den sorten som man köper nere på den där affären ni vet. Du kanske har spanat in någon? Den där B3:orna som också fanns där, de blev faktiskt aldrig någon hit trots att de stod och spände sig och tyckte sig vara väldigt märkvärdiga. Klara blev inte imponerad och inte jag heller. För Klara är vänlig och smart. Snart flyttar hon till Josie, för att vara vän och stöttepelare. Josie är ett utvalt barn, i samhällets A-lag. Vad innebär det, undrar ni?  Ja ni, en bättre sorts människa med bättre sorts förutsättningar kanske. Men priset är högt. Väldigt högt. All undervisning sker digitalt och umgänge med andra personer görs under strikta förutsättningar. Det är därför de här barnen behöver en AV, och grattis Josie att det blev Klara du valde.

Romanen är så skickligt uppbyggd där bit för bit läggs i ett stort pussel, utan att för den skull någonsin tappa Klaras synvinkel. Allt som händer och sker är berättat ur Klaras perspektiv och det är hennes bild av världen vi får. Det hon ser i sina fyrkanter är vad hon och vi läsare processar. Det kliver aldrig in någon berättare och förklarar eller lägger till. Det är helt och komplett väl genomfört. Romanen är mångbottnad, och det finns många frågor att fundera över. Rättvisa, önskvärda samhällsstrukturer, genetisk redigering och AI. Men också vänskap, kärlek och vad det innebär att vara människa. Vad är det vi vill?

Klara och solen. Kazuo Ishiguro, Utgiven 2020. På svenska av Wahlström & Widstrand 2021 i översättning av Nicklas Hval.