Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

I augusti 1972 kommer Ninni Schulman till världen. Det konstateras att hon har en svår ryggskada och det nyfödda flickebarnet skickas vidare till ett annat sjukhus. Modern får inte följa med utan först tre veckor senare får mor och dotter börja knyta an. En barndom med långa sjukhusvistelser och upprepade smärtsamma operationer tar sin början. Operationerna lyckas bra men den oundvikliga smärtan och hjälplösheten inför ingreppen kommer att prägla den vuxna kvinnan.

I total avsaknad av sentimentalitet delar Ninni Schulman med sig av erfarenheten att vara fysiskt annorlunda. Texten är rak och skenbart enkel på ett sätt som bara en skicklig författare kan åstadkomma. Jag blir intill märgen gripen och helt uppslukad av flickan Ninni och hennes uppväxt, blir i slutet av boken helt till mig av lycka över de två Vasalopp som den över 40-åriga kvinnan klarar av.

Flickebarn nr 291 är både djupt gripande och djupt allmänmänsklig. Jag har förstått att det har varit en svår bok att skriva och jag är tacksam över att jag har fått ta del av Ninni Schulmans erfarenheter. Både mörka och ljusa har de öppnat för något jag, som är långt över 50, inte har någon erfarenhet av. Det finns många livsberättelser i bokutbudet men, ärligt talat, ganska få ger några bestående insikter. Här är det självlysande undantaget.

Utgiven på Bazar Förlag 2020.

Övergivenheten

Jag får svårt att bestämma mig: läsa eller lyssna. Jag vill läsa för att se varje välformulerad mening framför ögonen och njuta. Jag vill lyssna för att att Elisabeth Åsbrinks läsning av den egna texten gör den ännu större. Så jag tar den till mig två gånger.

Det är Övergivenheten. En familjehistoria om mamma och pappa och familjen som gick i kras. Men också om släktets historia och hur allt bara raderades, utrotades ur Europas historia. Om och om igen.

Det var på en solvarm brygga i Lofoten jag först läste en bok av Åsbrink, Och i Wienarwald står träden kvar där i trettiotalets Wien då två föräldrar bestämmer att sonen, den älskade trettonårige Otto, måste lämna Österrike. Det blir till sist det lugna, trygga, säkra Sverige och bara för en kortare tid. Så klart! Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Här fyller Åsbrink igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det. Jag minns att jag slog igen boken och la mig på bryggan för att hämta mig. Måsarna skrek oavbrutet och cirklade beskyddande över sina häckande honor. Sen reste jag mig och hämtade min cykel och trampade fort iväg. Glad över livet.

I 1947 är utgångspunkten just det årtalet och Åsbrink berättar och förklarar hur vi genom att betrakta det som hände då kan förstå det som händer nu. Orden som formade Sverige består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Det är en subjektivt urval och hon skriver: ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”.

Som alltid blir man hänförd, lärd och förkrossad av att läsa Åsbrinks böcker. Än mera nu. Övergivenheten är skoningslös.

Övergivenheten. Elisabeth Åsbrink, Utgiven av bokförlaget Polaris 2020.

Tyska huset av Annette Hess

En stillsamt oförutsägbar roman som utspelar sig i Frankfurt 1962. Den unga översättaren Eva får arbete som tolk vid Auschwitz-rättegångarna, ett arbete som kommer att ställa hela hennes tillvaro på spets. Hon har vuxit upp i en kärleksfull krögarfamilj och har nyligen förlovat sig med den något äldre Jürgen. Eva är för ung för att minnas livet under andra världskriget men de fasansfulla vittnesmål som framkommer under rättegången gör henne plågsamt medveten om att det finns mycket hon inte vet. Det oroar henne att såväl Jürgen som hennes egna föräldrar är ovilliga att tala om kriget och istället häftigt uppmanar henne av avsluta sin anställning.

Vid domstolen kommer Eva i kontakt med David Miller en ung kanadensare av judisk härkomst vars arbete under rättegången är djupt personligt. Eva känner att han föraktar henne och hennes naivitet men förstår så småningom varför. Kanske han och Eva har mer gemensamt än vad som först kunde antas.

Eva är en sympatisk karaktär. Hennes mod och klarsynthet allteftersom hon kommer till insikt och växer som människa är så fint skildrat. Vänlig och medkännande väjer hon inte för mörkret och vid bokens slut är hon en annan kvinna, ung fortfarande men mogen och självständig. Jag saknade henne när romanen var utläst.

Tyckte överhuvudtaget mycket om människoskildringarna, de är insiktsfulla och omtänksamma. Vardagslivet i Evas hem och även i Jürgens, känns både nära och genuint.  Ingenting är svart eller vitt i Tyska huset bara en oändlig massa nyanser däremellan. En av mina absoluta favoritböcker från i år.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020. Översättning av Aimée Delblanc

Bokfrukost om Ett halvt liv av kärlek

Höstens tema på bokklubben är Asien och tämligen omedelbart föll valet på Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang. Här får vi följa kärlekshistorien mellan Manzhen och Shijun över lång tid. Det är många förvecklingar, misstag och missförstånd som uppstår genom åren i denna långsamt berättade historia. Vi är i Shanghai på 30–40-talen men tidsmarkörerna är inte alltid uppenbara. Det är historiska händelser som visar var i tiden vi befinner oss.

Kärlekshistorien är central, men jag uppslukas främst av vardagsskildringarna i Kina. Hur var det att leva som kvinna? Hur var det att arbeta? Hur reste man? Hur såg vänskapen ut?

I bokklubben resonerar vi om ovanan vid att läsa en långsam berättelse. Var den för lång? För detaljerad? Vi var överens om att huvudpersonerna var sympatiska, och vi hittade flera människor att tycka om. Andra karaktärer var rent hårresande i sina handlingar, som Manzhens syster och make. Det var mycket mat och ätande i boken, det är verkligen en bra sak när det gäller att förstå hur människor lever. ”Jag var hungrig hela tiden”, säger en bokklubbare.

Ord som såpopera kom upp. Det kan hänga samman med den andra halvan av boken där somliga brev inte kom fram, andra brev som kom till fel adress, besök som gjordes när personer inte var på plats eller till fel adress, telefonsamtal som ingen svarade på.

Språket var tydligt och berättande. Inga förklaringar gavs till sakernas tillstånd utan man fick som läsare successivt föras in i en förståelse. ”Författaren har skrivit för en läsekrets som kan de sociala koderna”, säger någon. I den andra delen av romanen ändras det, plötsligt dyker det upp statements som uppfattades som onödiga. Jag själv tänkte på kommentarerna som markeringar, till exempel samhällskritik eller kritik mot människor med makt och pengar.

Jag tror att vi alla tyckte om boken, hur mycket skiftade som vanligt. Det kommer dröja länge innan jag slutar tänka på den.

Ett halvt liv av kärlek. Eileen Chang. Utgiven 1948. På svenska 2019 hos Atlantis, i översättning av Anna Gustafsson Chen.