Kategori: Recensioner

Publicerat

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

Romanen är humoristiskt skriven i en varm ton. Jag blir snabbt fäst vid den udda fågeln Eleanor och tänker att hon begränsas av någon bokstavskombination. Men där har jag fel, helt fel. Eleanor är en frukt av någonting helt annat, ett bråddjup i själen tvingar henne att leva ett strikt inrutat liv, men också till att döva sig med vodka varje helg. Boken överraskar många gånger, elegant och genialiskt fogar författaren in ledtrådar till Eleanors förflutna i hastiga bisatser som får läsaren att sätta skratten i halsen.

Eleanors utanförskap är totalt, hennes försummade yttre och hennes sätt att tala, (som en äldre hövlig brittisk tant), gör att hon betraktas som en kuf. Eleanor betraktar sin omgivning med milt överseende men också med en gnutta högmod, något som tycks göra arbetskamraterna illa till mods.

Inte desto mindre är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en väldigt rolig bok med ofta dråpliga situationer. Författaren inleder romanen med ett utdrag Den ensamma staden av Olivia Laing, först efter avslutad läsning förstod jag varför hon valt just detta stycke. Det var mycket jag förstod först när jag läst klart, så smart berättad är historien om Eleanor Oliphant. En debutroman som lovar mycket inför framtiden. En av de bästa jag läst i år.

Utgiven på Lind&Co 2017. Översättningen är gjord av Ylva Mörk.

Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.

Publicerat

Inte för nära av Colleen Oakley

Jubilee och Eric möts då hon räddar livet på hans adoptivson. En räddning med stora konsekvenser för Jubilee, hon är allergisk mot människor. En allergi som hållit henne isolerad inomhus i nästan ett decennium. Sakta men säkert börjar en djup vänskap växa fram mellan Jubilee, Eric och pojken Aja. Tre kantiga, kantstötta och vänliga personligheter, vars liv innehåller sorgesam dramatik. Som att någon nära hastigt dör i en flygolycka eller som att din mor lämnar dig för en ny partner. Som att din dotter inte längre vill veta av dina trevande försök till kontakt.

Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara, går Inte för nära mig djupare till sinnes än feelgoodromaner av detta slag vanligtvis gör. Kanske är det för värmen och den underfundiga humorn i personporträtten, kanske för de älskansvärda personerna med sina fel och brister, det finns en handfull till förutom de tre huvudpersonerna. Texten är så fjäderlätt intagande att jag bara slappnar av, lutar mig tillbaka i läsfåtöljen, och njuter. Förtjusande är ett adjektiv som används på bokomslaget och jag kan bara hålla med. Utan tvekan skulle den kunna bli en underbar romantisk komedi! Lägg därtill att den också innehåller en hund samt att Jubilee älskar böcker och jobbar på bibliotek.

Utgiven 2017 på Lavender Lit, bokförlaget som på sin hemsida profilerar sig med att de ger ut ”skönlitterära pärlor som bosätter sig i hjärtat”. Ack, vad det stämmer när det gäller mig och Inte för nära. Översättningen är gjord av Hanna Williamsson.

Ps. För ett par år sedan hade vi nöjet att göra en frukostintervju med Sofia Ejheden på Lavender Lit. Du hittar intervjun här.

Publicerat

Glöm mig av Alex Schulman

På rappt journalistspråk berättar Alex Schulman om relationen till sin mamma, Lisette Schulman, framgångsrik yrkeskvinna både inom den statliga televisionen och näringslivet. Hon lyckades också med framgång (?) dölja sin alkoholism trots att hon drack hårt under minst 30 år. Texten är djupt personlig men också allmängiltig. Jag tror att barn till alkoholister och andra medberoende känner igen sig i Schulmans skildring. Han sätter ord på alla ambivalenta känslor inför den missbrukande och den ständigt närvarande oron och sorgen.

Ändå undrar jag om boken varit aktuell för publicering om inte Alex Schulman varit en offentlig person? Det förutsätts att läsaren känner till vem Amanda är, (Alex fru), och jag tänker att boken först och främst är ett sätt för författaren att förstå och bearbeta. Men vid ett tillfälle i boken bränner det till och Alex släktrelationer blir intressanta. Lisette var dotter till författaren, kritikern och kulturpersonligheten Sven Stolpe, en man med oklanderligt rykte. Innanför hemmets dörrar var han dock en helt annan person.

När Alex Schulman för några år sedan drev den ökända bloggen tillsammans med sin bror Calle nämndes brödernas släktskap med Stolpe. Upprördheten över brödernas elakheter var stor och jag minns att ett antal indignerande personer menade att Sven Stolpe måste vända sig i sin grav  över innehållet på barnbarnens blogg. I själva verket var kanske brödernas behov av att gå i polemik med allt och alla ett socialt arv från morfadern och kanske såddes fröet till Lisettes behov av att bedöva sig med alkohol av hennes far?

Glöm mig, som det står i ett sms från Lisette till Alex, är en god bok i sin genre, men den är inte min favorit till priset Årets bok 2017. Priset som delas ut under bokmässan i Göteborg är ett läsarpris och eftersom den här typen av skildringar brukar vara omtyckta tror jag att Alex Schulman har en hygglig chans.

Utgiven på Bookmark 2016.