Clares och Ettores kärlek är lika omöjlig som svindlande. De möts av en slump i Apulien i södra Italien. Det är tidigt 1920-tal, Ettore är den utfattige arbetaren och socialisten, Clare är gift med en brittisk arkitekt som är i Apulien på uppdrag av en rik jordägare. När Clare tillsammans med sin styvson anländer till staden Gioia del Colle är ingenting som förväntat. Staden är smutsig och förfallen, dess befolkning är utblottad, kampen om de få dagsverken som erbjuds är hård.
Fattigdomen och svälten föder våld och då oroligheterna eskalerar tvingas Clare, jordägarens hustru Marcia och styvsonen Pip att lämna staden för att vistas på familjens Masseria. ( En bondgård byggd som ett fort). Allting förbryllar Clare, varför har hennes make accepterat det märkliga uppdraget och varför hindrar den rike jordägaren henne och Pip från att återvända till England? Hon skräms av de män som vaktar masserian och förfäras av deras sätt att behandla sina arbetare. Hennes lindring blir Ettore som förts till masserian efter en olycka.
Låt er inte förledas av det stillsamma och vackra omslaget, romanens fond är förvisso en kärlekssaga men främst är den en skildring av Apuliens historia, kampen mellan socialister och fascister i början av 1920-talet. Katherine Webbs roman är komplex och väl berättad med ett galleri av vältecknade karaktärer. Med smärtsam noggrannhet skildras Ettores och hans gelikars förtvivlande kamp mot hunger och för anständiga livsvillkor. I vissa delar är skildringen så stark att jag nästan kan höra ett avgrundsvrål från boksidorna. Med samma noggranna patos skildras Clares utveckling till en självständigare och mognare kvinna som möjliggör att hennes förhållande till sin make och styvson tar en ny väg. Jag tycker om henne och jag är glad att jag fick lära känna henne. Italienska nätter är nominerad till priset Årets bok 2017 och en vinst vore välförtjänt.
På bokens omslag längst ner till vänster ser ni förresten en skymt av den italienska regionen Apuliens små konformade stugor, Tulliers. Förekommer i boken precis som masseriorna som också återges på bokens omslag.
Utgiven på Historiska Media 2017, översatt av Annika Sundberg.
Utan åthävor förflyttas jag till den smältdegel av folkslag och kulturer som var New Orleans år 1919. En hård stad, präglad av fattigdom, våld och segregering. Tonerna av den tidiga jazzen ljuder i bakgrunden och regnet faller obarmhärtigt romanen igenom. Skildringen av staden med sitt subtropiska klimat, omgivande träskmarker, och myller av människor golvar mig totalt. New Orleans är kanske bokens huvudkaraktär.
Jag har alltid varit svag för böcker där huvudkaraktären berättar om något livsavgörande som hände för länge sedan. Här får jag mitt lystmäte stillat med besked. Lucy hågkomster är, trots avsaknad av romantik, vemodiga och bitterljuva. Hon berättar om en lång sjukhusvistelse på 80-talet då hennes mor, som hon inte träffat på många år, kommer till hennes sjukbädd. Lucy växte upp under små omständigheter, familjen hade knappt om pengar, torftiga relationer sinsemellan och levde i sin egen bubbla utanför gemenskap och sammanhang. Lucy tog sig mot alla odds vidare till college, därefter till New York City och blev författare.