Recensioner – Sida 159 – Breakfast Book Club

2015/09/112015/09/10

Arktisk sommar – nästan sant

Jag var lite bitter i juli och ansåg att romanen Arktisk sommar skulle vara en god benämning för årstiden. Sen kom augusti och då blev romanen något eget. Jag erkänner direkt att jag aldrig läst något av E M Forster – författaren som romanen handlar om. Men jag har av någon anledning alltid varit förtrogen med hans utgivning och kan ganska ledigt samtala om hans romaner. Huvudpersonen med det fina namnet Lucy Honeychurch i Ett rum med utsikt och som far till Italien, kan jag prata om men aldrig läst. Samhällsförändringen och klassfrågor bakom kärleksberättelsen i Howards End, kan jag prata om men aldrig läst. Den kolonialismkritiska hållningen i En färd till Indien, ja, ni fattar.

Det är väldigt märkligt, kanske till och med en smula respektlöst eller slappt. För inte heller nu har jag läst Forster. Min idé var att passa på att parallell-läsa hans romaner med Arktisk sommar men boken var i sig själv så uppslukande. Arktisk sommar – det var faktiskt namnet på den roman som Forster började skriva på i början av 1900-talet, men den blev aldrig klar. I stället skrev han Maurice (som i och för sig inte kom ut förrän efter hans död) och ännu lite senare kom En färd till Indien, vars tillkomst Galguts Arktisk sommar handlar om.

Damon Galgut följer Forsters biografiska linje väl och har sannerligen gjort sin research. Det kunde ha blivit ett för biografiskt förhållningssätt, men där hamnar Galgut inte. Han gestaltar såväl Forster som hans vänner och älskade på ett nära och inkännande vis. Jag tror någonstans att det därför jag lägger bort Forsters egna titlar och låter mig fångas så mycket i Galguts berättelse.

Men skam den som ger sig, Lucy Honeychurch, Margaret Schlegel och doktor Aziz. En dag ska vi ses.

Arktisk sommar. Damon Galgut. Utgiven 2014. På svenska av Wahlström & Widstrand 2015 i översättning av Rose-Marie Nielsen.

2015/09/092015/09/07

Everything I never told you av Celeste Ng.

Lydia is dead. But they don´t know this yet.

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee, hur deras framtid en stilla vårmorgon förändras för alltid. En lågmäld familj, en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola då fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfacetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om en av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en lysande debut, tät, välskriven och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord.

Ursäkta om ovanstående tycks aningen okonkret och flummigt, men det går inte att berätta speciellt mycket av handlingen utan att spoila. Everything I never told you är utan tvekan den smartaste och känslomässigt starkaste roman jag läst på mycket länge. Bör passa ovanligt bra som bokcirkel-bok, finns massor att prata om och massor av olika infallsvinklar. Den finns dock ännu inte utgiven på svenska vilket jag hoppas det mycket snart blir ändring på!

Boken gavs ut 2014 och du hittar en intervju med Celeste Ng här.

2015/09/062015/09/05

Sommarfrukost i Humlebæk och Louisiana Literature

Ingivelse: Efter två sommarfrukostar på Sigtuna Litteraturfestival åker till Louisiana Literature! Och vi frågar om någon vill äta frukost med oss och diskutera en roman!

Resultat: Maggan kör oss ner till Humlebæk. Vi hyser in oss i ett vackert rum, i ett vackert hus med en vacker trädgård och lever överraskande nära det danska vardagslivet.

11930933_10153560377918522_7519941855608378213_o Vi bokar in oss på Mosters kaffebar och får ett långbord i solen där vi diskuterar Colm Tóibín, En lång vinter. Och många är där för att diskutera den. Som jag älskar de här samlingarna!

Romanen: En lång vinter är en kortroman eller långnovell som publicerades i samlingen Mothers and sons. I Sverige gavs texten ut på egen hand utan sina omgivande noveller. Vi placeras i en by i spanska Pyrenéerna och tiden är 50-tal. En tätt familjedrama där en mamma försvinner från man och vuxen son. Det är kallt. Det är kargt. Mannen i familjen har straffat ut sig ur det sociala livet och hans hustru får ta konsekvenserna av utfrysningen. Tills en dag då hon inte längre vill det. Något tafatt letar far och son efter henne, grannarna vill hjälpa till nu och i takt med årstidens övergång till våren förändras klimatet på alla ställen.

Vi tycker om, och vi tycker inte om. Eniga om att språket är fantastiskt, sparsmakat och exakt, men aldrig snålt. Att naturens skiftningar och tillstånd så väl återspeglas i människorna. Och vi resonerar om slutet. Själv har jag en förhoppning om att mamman i själva verket drog till Madrid med en älskare, och fick leva en lyckligare tid. Men valda delar av BBC (Petra och Cecilia) konsulterar Colm vid ett samtal och han avvisar en sådan händelseutveckling.

Slutligen: Om seminarierna på Louisiana Literature läser man med fördel hos Anna. Jag blev starstrucked när jag hamnade bakom Marie Darrieussecq i publiken och kunde läsa hennes sms över axeln (jo, jag försökte låta bli att titta). Och sen smälte jag detta genom att sitta i trädgården.

2015/08/282015/08/27

Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser.

Varmt, underfundigt och mycket humoristiskt berättar Nesser historien om Arne Murberg, ännu en älskansvärd Nesser-personlighet. När Arne är strax över de 30 avlider hans far efter att på dödsbädden gett sonen till uppgift att söka upp sin mor i Berlin för att överlämna en ask med okänt innehåll. Ett uppdrag inte alltför enkelt för Arne. Efter en badolycka i 11-årsåldern är han en alldeles egen sort som levt i en skyddad, aningen inskränkt miljö i den Nesserska staden K. Arne minns knappast sin mor, hon gav sig av när Arne bara var några månader gammal.

Modern förälskade sig i en trubadur och reste med denne gitarrspelare till Berlin. ( Vilket jag finner hysteriskt roligt eftersom jag tänker på Magnus Ugglas sång Trubaduren). För denna roman är väldigt roligt skriven och jag älskar när Nesser skriver roligt. Hans underbara benämningar på folk och fä och alla dessa lakoniska kommentarer som fälls i dialogerna får min mun att gå upp till öronen. Humorn fungerar även motvalls, den raka skildringen av Arne Murbergs OBS-klass blir mer gripande texten till trots. Jag har alltid varit svag för Nessers precisa språk och här är jag speciellt förtjust i att Arne Murbergs fars depression mot slutet av livet beskrivs som att Pappa Murberg blir dyster. Nesser får mig att återupptäcka många svenska ord som används alldeles för lite.

Astrid Lindgrens ande är närvarande boken igenom, tydligast genom att Beate Bittner, flickan med lika skröpliga ben som Skorpan Lejonhjärta, just älskar boken om Bröderna Lejonhjärta. Men Nessers text får mig också att tänka på Lindgrens bok om Emil i Lönneberga, jag kan inte riktigt sätta ord på det men båda författarna skildrar sina bokliga karaktärer i berättelserna om Emil och Arne med en vänligt stilla humor som aldrig blir elak trots karaktärernas tillkortakommanden. Vi skrattar inte åt dem utan vi skrattar med dem.

Elva dagar i Berlin är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015, och är även inläst som ljudbok av författaren själv. Enligt undertecknad är Håkan Nesser en gudabenådad inläsare så naturligtvis lyssnade jag på boken! Jag ber därför om ursäkt i det fall jag stavat Beates efternamn Bittner fel, jag tvekade länge men beslöt mig sedan för att Bittner nog stavades med två t.