Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson.

Larsson_1-page-001-197x300[1]En djupsvart uppväxtskildring med självbiografiska inslag. Victoria Larsson var en av de flickor som förälskade sig i Åmsele-mördaren Juha Valjakkala, hängde utanför Umeås tingshus, kom i tv men som också fick sina brev till denne besvarade. Delar av brevväxlingen är återgiven i boken. Hur mycket utöver breven som är självbiografiskt vet jag inte, men i vilket fall det är ingen vacker medkännande bild av huvudpersonen, Veronica, som författarinnan förmedlar.

Den ensamma Veronica är besatt av sin svåra acne, sina mindervärdighetskomplex och sitt självhat. En flicka med destruktiv personlighet som ibland kan uttrycka sig genom våld mot yngre syster. Första kapitlet är i sin råa skildring med våld mellan syskon så obehaglig att jag har svårt att sympatisera med Veronica senare i boken. Hur hänsynslöst den unge manlige kvällstidningsjournalisten än behandlar flickan som älskar Juha som andra älskar rockstjärnor, så berör det mig inte så starkt som det egentligen borde göra. Detta trots att jag är övertygad om att skildringen av journalisten som i rent spekulativt syfte gör ett ”hemma hos” reportage hos Veronica är sann.

Det mustiga språket förstärker ångesten och smärtan i att vara ung och jag som har en uttalad kärlek till Norrland känner plötsligt lättnad över att jag inte växte upp i någon av dess småstäder. Ett genomgående tema i boken är att Veronica avskyr att bo i det klaustrofobiska Västerbotten, att hon längtar bort. Men hade Veronicas ensamhet, självdestruktivitet och personlighet varit den annorlunda om hon fått växa upp i en större stad? Dessvärre tror jag inte det, men kanske att valmöjligheterna och anonymiteten skyddat något. Varför blev då Veronica och andra kvinnor förälskade i Juha? Varför förälskar sig kvinnor i våldsamma frihetsberövade män? Jag tror jag förstår varför Veronica gör det men jag är tveksam till om hon egentligen är representativ för det stora flertalet.

Victoria Larsson arbetar idag som yogalärare i Berlin. Jag finner tröst i detta, för om boken är självbiografisk på fler plan än bara förälskelsen i Juha vill jag att Veronica/Victoria ska leva och finnas i ett helt annat sammanhang. Kanske kom min medkänsla och omsorg om huvudpersonen fram till slut.

Utgiven av Thorén & Lindskog 2014

Litteraturklubbar, bokcirklar och andra fina sällskap

6839705530_02342e347dAtt Breakfast Book Club i grunden är en bokklubb som träffas i ”verkliga livet” är väl allmänt bekant? Klubben kom först och bloggen därefter. Den 23 april firar bokklubben 5årsjubileum. Underbart! I år gör  vi det i Helsingfors där vi har nästa bokfrukost.

Jag älskar bokklubbar av hela mitt hjärta. Breakfast Book Club är ju rolig och speciell på så sätt att deltagarna växlar. Även om vi har en kärntrupp som kommer till de flesta av våra Vetekattsmorgnar, dyker det upp nya ansikten med jämna mellanrum med nya synpunkter på böckerna. Att höra allas röster är som att lägga till lager på lager av perspektiv till min egen läsning.

Det tänker jag på när jag läser om det där litteratursällskapet på Guernsey. Nu bildades inte den bokklubben av kärlek till litteraturen utan för att undkomma ockupanternas vrede under andra världskriget. ”Vi träffas och pratar böcker”, blir en rimlig förklaring när utegångsförbudet överträds. Romanen är en brevroman, där författaren Juliet en dag får ett brev från Guernsey där brevskrivaren kommit över en bok som Juliet en gång ägt. En intensiv brevväxling börjar och snart åker Juliet dit för att träffa och intervjua medlemmarna i sällskapet.

Hela andra världskriget fasor ligger som en underton i brevväxlingen men balanseras upp av ett käckt tilltal, om man säger så. En stil som jag inte orkat med utan svärtan. Även om inte ”allt ordnar sig på slutet”, boken handlar som sagt om krig, så blir det ändå en happy-ending. Fin liten bok med gott om litterära referenser blir min sammanfattning.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Mary Ann Shaffer. Utgiven 2008. På svenska av Brombergs samma år i översättning av Helena Ridelberg.

 

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins.

O_HawkinsKv_påtgeCMY_10751[1]

Jösses vilken bladvändare, trots en massa andra åtaganden lyckades jag sluka Kvinnan på tåget under ganska precis ett dygn.

Rachel pendlar till London varje dag med tåg. Rälsen på sträckan hon färdas är gammal och  ständiga reparationer tvingar tåget att allt som oftast krypa förbi den lilla orten Witney med dess gamla victorianska hus precis invid spåren. På så sätt får Rachel gott om tid att ingående betrakta husen och dess invånare. Inte minst det hus där hon en gång bodde, det hus hon fortfarande äger tillsammans med sin före detta make. Han bor kvar, tillsammans med sin nya fru och deras gemensamma barn. Det barn som han och Rachel så hett önskade sig men aldrig fick. I ett annat av husen har det nyligen flyttat in ett par som Rachel döper till Jess och Jason och vars historia hon modellerar fram i sin fantasi.

Vem är hon egentligen Rachel, den försmådda och smått alkoholiserade f.d. hustrun? Vad är hennes uppsåt? Vem är Megan och Scott, paret som Rachel döpt till Jess och Jason? Vem är den rödhårige mannen på tåget? Sakta börjar historien rullas upp genom växelvis berättande av de tre kvinnliga huvudpersonerna. Kvinnan på tåget är ett mycket välkomponerat hantverk i thrillergenren. Med små subtila grepp lyckas Paula Hawkins hålla en krypande oro levande i läsaren. Man bara måste veta mer.

Översättning av Jessica Hallén, utgiven på Massolit Förlag 2015.

 

Sthlm – Gbg tur och retur

15.15. Kliver in i loungen på Stockholms central. Tar vatten, sockerkaka och brieost. Öppnar boken: Öppnas i händelse av min död.

16.06. Står på perrong och väntar på tåg. Läser. Tänker att jag tycker om att romanen utspelar sig i Australien. Tänker att jag undrar vad som står i det där brevet som John-Paul skrev när han just blivit pappa. Brevet som han gömde undan bland sina deklarationer. Brevet som hans fru Cecilia just hittat men av respekt för sin man självklart inte öppnar.

19.50. Checkar in på Gothia Towers, och åker upp till mitt rum våning 24 på. Får sms om att prins Carl Philip åker hiss i samma byggnad. Vet vad som står i brevet. Tänker att jag allra mest tycker om Tess som just lämnat sin man för att han avslöjat sin kärleksaffär med Tess kusin och bästa kompis. Tänker att jag hatar illojalitet mest av allt.

21.04. Måste avbryta min läsning. Står inte ut med tanken att boken snart är slut. Tänker att  boken, om än i skruvad form, visar att det finns så mycket i familjer som bara måste hanteras. Hemligheter. Tänker på begreppet förlåtelse.

21.05. Tittar på filmen Förr eller senare exploderar jag. Gråter.

23.00. Tittar på Liseberg som glittrar i natten. Tänker att jag älskar Liseberg.

09.00. Går till universitetet. Har 25 sidor kvar av romanen. Avskyr universitetet. Vill läsa

18.10. Tar en espresso på fiket på Göteborgs central. Läser vidare. Uppslukad.

18.29. Rusar på perrongen och hinner med tåget med en minuts marginal.

18.35. Tom. Vad ska jag läsa nu?

Öppnas i händelse av min död. Liane Moriarty. Utgiven 2013. På svenska av Albert Bonniers förlag 2015, i översättning av Eva Johansson.