Kategori: Recensioner

Publicerat

En av oss sover

Vi är förvirrade. Om en bok är superhajpad och alla recensenter gör vågen: borde man inte bli lite mer tagen? Vi tycker språket är vackert, bitvis fantastiskt men på samma sätt som det håller oss kvar i läsandet blir det filtret som gör att vi inte kan tränga ner under ytan.

Den här vintern yr det hela tiden; det snöade igen och igen snöade det. Man kan inte minnas något och ändå finns det ingen tvekan om att något låg glömt under snön, något man skulle hitta på våren. Under lagren av hågkomna fotspår, glömda, men som minnen ligger de där, en latent sjukdom som kan blossa upp när som helst. Skevt i våren, skevt i ett förstört ansikte.

Vad vi skrapar fram: tre relationer. En är kvinnans relation till  döende mamman, de andra två till män varav den ena mannen lämnade kvinnan efter många år. Jag tror länge att han är död. Men han är inte det, hon bara betecknar honom som den avlidne. Mellan dessa tre punkter rör sig berättelsen i omtagningar och betraktelser och eftertänksamhet. Vad minns hon och varför minns hon inte mer än hon gör?

Vi är inte helt sålda.Vi tror att författaren kommer bli så mycket bättre. Sen.

En av oss sover. Josefine Klougart. Utgiven 2012. På svenska 2014 av Albert Bonniers förlag

Publicerat

När Kejsaren var gudomlig

Hon skriver sparsmakat Julie Otsuka, inte ett onödigt ord finns i hennes berättelse som utgår från den lilla människans perspektiv. Moderns, faderns, dotterns och sonens perspektiv som i slutet av romanen sammansmälter till ett vi. Det är ett ytterst effektivt sätt att få läsaren att leva sig in i de japanskättade amerikanernas historia. För den 167 sidor långa ”När Kejsaren var gudomlig” är en historisk roman som kommit att användas som kurslitteratur på ett flertal amerikanska college.

I  Vi kom över havet låter Otsuka japanska kvinnor berätta sina historier sammanflätade till ett ”Vi”. Dessa japanska unga postorderbrudar som kom med båt över Stilla Havet till Kalifornien gick i de flesta fall ett hårt liv till mötes. Tjugo år senare skedde Pearl Habour attacken och kvinnorna såg sina män hämtas av militären för att sedan själva beordras till internering tillsammans med sina barn. Där Vi kom över havet slutar, tar När Kejsaren var gudomlig vid, böckerna kom dock ut i omvänd ordning i USA.

Modern i När kejsaren var gudomlig har nyss fått nya glasögon, för första gången på mycket länge ser hon ordentligt och ser därför ”Evakueringsorder nr 19” uppsatt vid busshållplatsen tydligt och klart. Hon tar upp en papperslapp ur fickan, gör några anteckningar och går sedan hem och börjar packa. Hennes fängslade man har i ett brev uppmanat henne att ” ge sig till tåls” och påmint henne om det japanska synsättet ” bättre att böjas än brytas”.

Hennes förberedelser inför interneringen är rörande, hon skyler sin panik genom febril aktivitet och ett skenbart lugn. Hon ger sina barn goda råd om vad som ska tas med, gräver ner silvret i trädgården och avlivar familjens gamla hund på ett värdigt och humant sätt. Föga anar hon att familjens fångenskap ska vara i tre år och fem månader. När hon och hennes två barn slutligen släpps ur evakueringslägret får de varsin tågbiljett samt 25 dollar på fickan, precis som en vanlig amerikansk fängelsekund fick vid denna tidpunkt.

Historien berättar följande: På morgonen den 7 december 1941 attackerade japanska flygvapnet amerikanska flottbasen Pearl Habour och japanerna blev fiender. 1988 undertecknade president Ronald Reagan ett dokument i vilket den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för interneringen. I dokumentet uppges att interneringen var grundad på rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap.

På morgonen den 11 september 2001 körde två plan in i var sitt tvillingtorn i New York och en ny fiende föddes…

När man läser Otsukas bok är det omöjligt att låta bli att dra paralleller.

Julie Otsukas båda romaner är översatta av Ulla Roseen och utgivna på Albert Bonniers Förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

– – – –

Vi kom över havet var frukostbok i Breakfast Book Club i december 2013 – alla älskade den!

Publicerat

Det jag redan minns

Det finns alltid något slags ängslan i Mats Kempes textvärld. Något som gnisslar, något att oroa sig för, något som inte är som det ska fast det borde kunna vara så bra. I den senaste novellsamlingen skruvas detta sannerligen till. Och som jag älskar det.

På en skolgård någonstans har ungdomarna lunchrast och snackar om vad de ska göra till sommaren. Då kommer en litterär agent förbi och undrar om de har lust att tjäna lite pengar. Jobbet är enkelt, de ska kort och gott agera karaktärer i en romanserie som ska skrivas.

Först är det roligt och spännande. Sen börjar kapitlen rulla på. Det blev inte så kul som jag hade tänkt. Jag kom mest in nån gång då och då. För att säga nåt kvickt.

Hur ska man kunna ha kontroll i sitt liv, när det är andra som skriver det? Det hela utspelar sig i Den animerade staden (platsnamnet är träffsäkert, men jag hakar upp mig varje gång det skrivs ut). I sexton noveller som tillsammans bildar en enhet ligger strålkastaren på olika personer i staden, ibland återkommer de och finns med i varandras berättelser. Allt är bekant och ser ut som det gör i vanlig verklighet men så skruvas det till, till synes osynligt, och verkligheten är en annan men helt och fullkomligt möjlig. Hela tiden glider vi, mellan berättelsen och berättandet på en osynligt och elegant vis.

Det finns flera noveller som jag tycker extra mycket om, som när de unga människorna råkar få i sig fågelskit och sakta förvandlas till fåglar. Omgivningen är chockad och bestört. I en annan novell dyker läppstift upp på en kopp i köket, trots att lägenheten är låst om nätterna. Vem kommer in och hur ska man förhålla sig till en sådan (nästan) osynlig relation?

Jag som sällan (aldrig) läser om böcker gjorde det faktiskt omedelbart. Hur syns det vi får veta mot slutet, i bokens början? Kan man ana? Kanske, det blev en intressant omläsning hur som helst.

Det jag redan minns. Mats Kempe. Utgiven på Norstedts 2014.

—-

Detta torde vara bloggy nummer 59 i #blogg100

Publicerat

Araben

I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.

”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.

”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.

Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?

På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.

Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…

Gästbloggare: Margaretha Weimar