Kategori: Recensioner

Publicerat

Pappersstäder

Swooosch säger det när jag sugs in i romanen Pappersstäder. Quentin, Q, var bästis med Margo när de var små, men även om hon fortsatte att bo granne med honom slutade de hänga. Tills nu. Tills inatt. När Margo står utanför hans fönster och ber honom vara chaufför för en rad äventyr och uppdrag som måste utföras. Till exempel att avslöja Margos pojkväns otrohet. Det går undan, det är bladvändning, det är sträckläsning.

Trots denna aktiva natt med sitt swooosch, försöker jag ändå sätta ner foten. Pappersstad, vad tusan är det? Inledningsvis Margos uppfattning om Orlando.

För att allt är falskt och bräckligt.

Men nu är natten är över. Och Margo är borta. Hennes föräldrar: ”Hon gör så där. Vi tänker inte stressa runt och leta efter henne när hon är så besvärligt”. Polisen: ”Hon är 18 år, och vår erfarenhet är att hon snart dyker upp igen”. Ok. I en bisats får Q veta att när Margo försvinner ger hon ledtrådar för att bli hittad. Hon vill bli hittad! Och ! ska hitta henne. Knäcka de där diffusa ledtrådar. Som att försöka förstå vad understrykningarna i Walt Whitmans dikt kan innebära.

Och jag. AHA!  I dikten Leaves of Grass står det hela tiden Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor och jag tänker: men Q, kolla under skorna, kolla under skorna! Det gör han inte, och det var väl bra eftersom det inte spelar någon roll (alternativt så fattar jag inte budskapet). Jakten (eller det något i  tiden utdragna letandet) efter Margo, är också spännande som gåtor kan vara. Vem är Margo och vad betyder alla de där spåren efter henne?  Pappersstäder blir nu något helt annat.

Jag gillar Q mycket. En sån där vanlig kille. Hans föräldrar är engagerade och intresserade. Psykologer är de, väldigt rolig detalj förresten. Till sist kommer stunden då Q begriper var Margo kan vara. Det är den sista och lysande förklaringen till vad pappersstäder kan vara. Under några (många!) extremt sega boksidor beskrivs det sista letandet. Jag spoilar inte upplösningen här. Läser runt på bloggarna och ser attt nästan alla gillar slutet. Men inte jag. Säger bara att: eeeh, jaha? Sammanfattningsvis: Stora delar bra bok. Men letar man en lika berörande som The fault in our stars, som ju fick bokbloggarnas litteraturpris,  då ska man nog läsa något annat.

Pappersstäder. John Green. Utgiven 2008. På svenska av Bonnier Carlsen 2014.

– – – –

Bloggyn är en del av bloggstafetten hos Bonnier Carlsen. Nästa blogg i raden är kattugglan.

Publicerat

Skilsmässa sedd genom en 8-årig flickas ögon.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Det är Trondheim i början av 60-talet och Lottes föräldrar separerar. Anne B. Ragdes roman En tiger för en ängel är en berättelse om skilsmässa sedd ur ett barns perspektiv. Att skriva utifrån ett barns upplevelser är svårt, men hon är nära sin barndom, författarinnan, och jag tror det är därför skildringen av Lottes upplevelser blir så stark. Hon tar läsaren tillbaka till den tid i livet då kroppsspråk uppfattades tydligare än ord och förnimmelsen av lukter, ljud och textur var så oändligt mycket starkare.

När Lottes pappa flyttat gråter mamma ofta på nätterna. Lotte tröstar genom att torka hennes våta kinder, när mamma börja dölja sin sorg genom att hålla ansiktet torrt vet Lotte ändå, eftersom mamma knyter sin ”gråthand”. Hon börjar använda andra ord då hon talar om pappa, istället för att säga Leif eller min man, benämner hon honom nu bara som ”din pappa”.

Relationen mellan Lottes älskade farmor och mamma har alltid varit nära och varm. Nu blir den ansträngd, när Lotte är hos farmor på sommaren, ringer inte mamma längre, utan skriver brev. När pappa hälsar på hos farmor är han så förälskad i sin nya kvinna att han knappt har tid för Lotte.

Visst är det smärtsamt och visst gör det ont i hjärtat för Lottes skull, men texten är vacker och osentimental. Anne B Ragde undviker att ta ställning för eller emot och ger oss ett förlösande slut.

Och titeln, den syftar på att byta bokmärken. Dagen då Lottes pappa flyttar byter Lotte och hennes vän Marit, bokmärken. Lotte har en tiger som hon gärna vill byta mot en vacker glittrig ängel. Marit som också varit med om en separation säger att Lotte kan få ängeln, hon behöver inte byta mot tigern. Det är ju dagen då hennes pappa flyttar.

Jag lyssnade till boken, Marie Richardsson läser texten, eftertänksamt och subtilt. Kan verkligen rekommenderas.

– – – –

Ann-Sofie har också läst romanen, men gillade den inte särskilt.

Publicerat

Den bästa dagen är en dag av törst

Karin Boye tycker jag om för hennes dikter. Jag har någon gång under gymnasietiden läst Kallocain och minns den som hård och kall. Det är inte många saker jag annars vet om henne. Jo, hon har bott  i Huddinge, i villa Björkebo som nu är riven. Jag har inget större biografiskt intresse för författare. En handfull kanske (och då är jag intresserad in absurdum i gengäld. Det går på ett ut).

I en recension av romanen Den bästa dagen är en dag av törst i Uppsala Nya Tidning  skriver en Boye-forskare om några centrala missar eller felval i romanen. Jag kan förstå att om man är mycket kunnig i ett ämne eller en författare störs man säkert av det. Men jag märker inte sådant.

För läser jag om Karin Boye när jag läser om Karin Boye i romanen? Egentligen inte. För mig kunde det här vara en helt igenom fiktiv person. Jag blir inte mer intresserad för att romanen baseras på, eller litterärt fantiserar om, Boyes liv. För mig handlar det om en författare som besöker Berlin, en lyckad tidsskildring och inkännande stämning, skildring av lust som ska tuktas och kärleken som ändå vill ut. Det tillsammans med den vackra språkhanteringen gör romanen till en fin läsning. Och det tackar jag Jessica Kolterjahn för.

Den bästa dagen är en dag av törst. Jessica Kolterjahn. Utgiven av Forum förlag 2013.

Publicerat

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Först hade jag sjukt höga förväntningar. Först = tiden fram till 20-årsdagen. Vi pratar inte lite extrahögt över normalt utan just S-J-U-K-T höga förväntningar. På allt och på alla. Uppfyllelsen var sådär och besvikelsen frekvent. Dagböckerna sammanfattas i ett fan-fan-fan.

Sen bestämde jag mig för att göra som Emanuel Kent Sjögren: Ha mycket låga förväntningar istället. Det är en bra tanke, för man slipper möjligen att bli besviken eftersom allt ändå blir bättre/roligare/intressantare.  Å andra sidan är livet utan förväntningar snarlikt liknöjdhet och tristess. Så då slutade jag med det.

När Alla Mina Barn kom visste jag inte vilka förväntningar jag skulle ha alls eftersom AMB är totalt oförutsägbara. Tänkte jag mig så blev det si och tänkte jag si blev det så. Så då tänkte jag: hurra, vi får se hur det blir! Det är nog det bästa förväntningsläget. Jag tackar AMB för den insikten också.

Emanuel är huvudperson i Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Han står med ena benet i barndomen med sin samling tomma deodorantburkar, och det andra benet i ungdomstiden. Han vill ha förändring och vara någon annan än ena halvan av  Tore&Emanuel. Tore är hans bästa kompis, eller snarare hans enda kompis . Hur trist är inte det? En dag dyker Tore inte upp i skolan. Bästa läget att positionera om sig och bli någon annan, tänker Emanuel. Han börjar hänga med Ammis och den spännande Bianchi och han pratar ärligt talat en hel del skit om sin kompis. Och bra känns det inte.

Då skäms jag över mig själv, över Tore och över hela mänskligheten som ingår i det här hopplösa sociala spelet och blir livrädd för att Bianchi ska se igenom mig.

Snart visar det sig att skälet att Tore inte dykt upp i skolan är för att hans pappa dött och allting skruvas lite hårdare. Vill Emanuel vara bästis med Tore eller vad är deras vänskap värd? Och hur gör man för att bli någon annan utan att förlora sig själv?

En bok med driv, humor och sarkasm som är rolig att läsa. Emanuel är en kille att gilla och önska lycka till. Jag vill säga till honom att skita i de låga förväntningarna och adoptera insikten jag fick från AMB. Det blir i alla fall aldrig som man tänkt sig. Tack och lov.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Åsa Asptjärn. Utgiven av Bonnier Carlsen 2014.