Jag vaknar. Varje morgon och vid nästan samma tid. Jag vet att jag ligger i min säng och att om jag bara höjer huvudet lite har jag en fantastisk utsikt. Jag vet att det kommer att göra ont i ryggen om jag inte går upp. Så jag kliver upp, sätter mitt ena ben framför det andra hela vägen till köket och sen fixar jag mitt kaffe. Jag känner mig som en hel människa. Ett jag. Men om jag skalade bort allting – kroppen, känslor, erfarenheter – finns det något beständigt kvar? Det är världens mest intressanta fråga, tror jag. Vem eller vad är egentligen jag?
Frågan ställs på sin spets i Jag, En. En vaknar också varje morgon, men i en ny kropp varje gång och får starta med att lokalisera sig i rum i verklig bemärkelse. Är hen flicka, pojke, lång eller kort idag? Hen får anpassa sig efter syskon, föräldrar och hur långt det är till skolan och vilka ämnen och prov som sker. Kompisar är flyktiga och bygga relationer är meningslöst. I morgon är hen ändå borta i något annat. En dag blir En förälskad, men hur har man en relation med någon när man själv är fast i olika kroppar och konventioner? Rhiannon är tveksam och rädd. För vem är egentligen jag, En?
Ja, ni hör. Existentiellt och psykologiskt och tusen frågor som väcks i denna väldigt bra och intressanta bok. Gärna vill jag diskutera den med andra. Så läs läs!
Jag, En. David Levithan. Utgiven 2012. På Svenska av Xpublishing 2013
Kvinnor som flyr staden och återvänder till barndomsplatsen på landsbygden för att slicka kärlekssår – jag erkänner att jag är misstänksam mot en sådan story. Då tänker jag på Sigrid kunde lätt ha forslats undan till den kategorin om jag lyssnat på det örat innan läsningen. Men nu var det titeln som lockade mig. Vem är Sigrid? Och vem är jag?
Det hugger till i hjärtat att läsa om utsatta barn som vill ställa till rätta. Vi är rörande eniga på bokfrukosten att personporträtten i Mörk jord i allmänhet är bra. Och att berättelsen om Steven är fantastisk. Det här blir en barndomsskildring som verkligen berör.